Tema

Ett farväl till avdragen

Text: Gabriel Ehrling

»För skattehöjningar som gör det dyrare att anställa är något vi behöver ungefär lika mycket som vi behöver ett stämjärn i låret.«

Johan Norbergs träslöjds­romantiska krönika i Metro (23/9) är intressant. Inte för den allmänna kritiken mot regeringens budget – där har han rätt i stort. Utan för att Norberg är mest upprörd över diskmoppens varande i handen, inte verktyg som slinter med olycklig ändhållplats i benet. Det handlar om försämringen av rut-avdraget.

Den nationalekonomiska logiken bakom subventionen är enkel: Eget arbete i hemmet sker utan skatt, vilket gör att förvärvsarbetande kommer att ägna bostaden mer tid än vad som är effektivt, givet att de annars kan arbeta mer. Med statliga subventioner hyfsas relativpriserna till och fler köper tjänster. Det är klassisk social ingenjörskonst.

Slutsatsen efter Bo Lundgren-moderaternas misslyckande 2002 var, om än förklätt i andra ord, att väljarna är goda hycklare. Man vill inte rösta på ett parti som går till val på breda skattesänkningar – däremot vill man gärna ha lägre skatt, bara det motiveras med ett större (finare?) syfte: minskat utanförskap, nya arbetstillfällen eller färre svartjobb etc.

Förbluffande fort blev dessa otrohetshandlingar mot den skattemässiga enheten snabbt till en allmän partiborgerlig dygd. Sedan dess har högerpolitiker försvarat reformer som möjlig­gör offentlig subvention för beskärning av buskar (OBS! ej äppelträd!), avdrag för läxhjälp och skidlärare åt barnen, kryphål, buffel och båg. Och inte minst: en svällande icke-värdeskapande avdragsadministration.

Snabbt blev det också en sport att uppfinna nya avdrag. Minns Centerpartiets »rit-avdrag« för IT-tjänster och Kristdemokraternas avdrag för gåvor till ideella organisationer (vilket infördes, men strax somnar).

Avdragskreativiteten är en viktig del i den »förnyelse« som nu pågår i alliansen. Moderaterna vill expandera avdragsmöjligheterna med ett »flytt-rut« (möjligen kom idén när man utrymde tjänsterummen på Rosenbad?) och Kristdemokraterna vill ha ett – ytterst familjevänligt! – tvätt-rut.

När regeringen i mars aviserade minskningen av rut-avdraget gick partistkänslorna i svall. Oscar Sundevall, presschef hos Annie Lööf (C) och enligt sin twitterprofil inte bara avdragskramare utan också »hayekian«, delade ett »Manifest för svartjobb«, föreställande statsministern med ett basebollträ mot axeln. Mari-Louise Wernersson, ledamot av samma partis verkställande utskott konstaterade: »Jag trodde faktiskt inte att det var svarta jobb som skulle skapas. Centerpartiet vill ha vita!«, följt av det mer ­svallande: »Jämlikhet – att alla ska ha det lika dåligt???«. Och de grönborgerliga var på intet sätt ensamma i sin besvikelse.

Givet indignationen över svartjobben är det ju underligt att ingen ännu kommit på ­tanken att ­legalisera och avdrags­belägga hembränt och cannabis. Och varför inte ett avdrag för en »bransch« där svartjobb är en fråga om brödföda för många som verkar inom den? Men tyvärr byr sig borgerliga politiker sällan om ­kultursektorn…

Utöver att göra iakttagelsen att social ingenjörskonst uppenbarligen enbart är dålig när den är socialdemokratisk, så bör man ställa sig en fråga av mer ideologisk karaktär.

Avdragen har sina förtjänster: fler i arbete (jodå, men det är inte gratis), färre svarta jobb (och mer fusk bland de vita) och ökad total ekonomisk aktivitet. Och nackdelar: smått bisarra gränsdragningsproblem, undanträngning av tjänster som inte omfattas av subvention och byråkrati. Men i vilken utsträckning ska vi alls ha politiska system för att dirigera den privata konsumtion som inte uppenbart kan sägas hota andra människors fri- och rättigheter?

Innebörden av avdragen är att medborgare i Sverige får större välstånd om man väljer att använda pengarna i enlighet med statens önskningar. Det finns tillfällen när detta är motiverat, men flytthjälp och kemtvätt? Det låter onekligen mer som en Karin Boye-roman än liberal politik.

Skatteavdrag är inte enda ­sättet att uppnå de positiva ­effekter som i dag uppstår. ­Exempelvis kan de äldre människor som köper billig hjälp i hemmet, vilket lättar trycket på hemtjänsten, få riktat stöd. Man behöver inte subventionera bartenders också.

Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt.

Fler artiklar av Gabriel Ehrling

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr