Recension

En frånsprungen gubbe på hyllan (»Halvvägs« av Fredrik Reinfeldt)

Text: Joakim Rönnbäck

Halvvägs (RÖNNBÄCK)
Recension: 
»Halvvägs« av Fredrik Reinfeldt (Albert Bonniers Förlag, 2015)

Den första september i år läckte nya upp­gifter om Teslabilens utveckling ut i internationell affärspress. Spekulationerna om att superentreprenören Elon Musk skulle lyckas kringgå ett gigantiskt distributionsled i form av bilhandeln tog fart. I vågskålen fanns både fantastiska effektiviseringar och kapade kostnader för konsumenten, men även uteblivna arbetstillfällen.

Samma dag höll en civil­ekonom och föreläsare presskonferens på Djurgården. Nyhetsvärdet var lågt, trots att han varit både moderatledare och statsminister. Till stor del för att han inte ville kommentera samtiden, sådant är för gubbar på hyllan. I stället marknadsförde han sina memoarer. I realiteten en jobbansökan riktad mot det internationella politiska systemet.  Lyckligtvis hade presskåren ångan uppe efter att i veckor ha suttit av regeringens sommarfikor. De visste hur man kokar soppa på en spik.

Memoarerna toppade försäljningslistor och fyllde Instagramflöden. På drygt 300 lättlästa sidor summeras en imponerande politisk bana, samtidigt som läsaren bjuds på ljusblå samhälls­orientering innefattandes såväl partier och stadshus som riksdag och världsscenen. Den som förväntar sig politisk analys från borgerlighetens mest framgångsrike partiordförande i modern tid blir däremot besviken. Precis som under sommarpratet vill Reinfeldt prata om ålder och FN-systemet. Fredrik Reinfeldt verkade ha släppt inrikespolitiken. Men har inrikespolitiken släppt Fredrik Reinfeldt?

Det är lätt att förföras av ­skickligheten och kraften i valsegern 2006. Detsamma gäller den reformlusta som drev fram en statsbudget på tio dagar från inträdet i Rosenbad. Men en ­borgerlighet som vill hitta fotfästet efter ­val­förlusten 2014 har i dag mer att tänka på. Historien om Alliansens regeringstid är tudelad, Reinfeldt I och Reinfeldt II. När de bakåtblickande ­historierna skapas, gör de det över­vägande mot bakgrund av Reinfeldt I:s förutsättningar.

Alliansregeringens andra mandatperiod präglades av frånvaron av en egen majoritet i riksdagen. Utan en sådan förlorade trianguleringsstrategin bakom Nya Moderaterna kraft. När triangulering var högsta mode under Bill Clintons och Tony Blairs regeringstider var det självklart att den tredje politiska ståndpunkt som mejslades ut mellan den egna och motståndarens, utöver en del av motståndarens problembeskrivning, innehöll egna politiska lösningar. Parlamentariskt bakbundna landade Alliansen i stället ofta i en konfliktminimering och blygsel.

Genom detta kom borgerligheten att präglas av en ovilja att försvara egna politiska ­reformer och ett ensidigt fokus på ­politiska motståndare. Det fick allvarliga ­konsekvenser när även ­social­demokratin accepterat utanförskapstanken och gick till val på överskottsmål och sysse­lsättning.

Likväl har borgerligheten hållit sig kvar vid gamla käpphästar även utanför Rosenbad. Utfallet är tacksamt när regeringen skruvar ned sina utfästelser om var arbetsmarknaden kommer att befinna sig år 2020. En borgerlig opposition kan växa och vinna till följd av socialdemokratiska ­misslyckanden, fråga bara danskarna. Men vilket mandat en sådan rörelse vinner, eller hur den mår, lär lämna mycket
i övrigt att önska.

Sedan valförlusten har Allians­partierna börjat producera politiska förslag med sikte på att inte vara så slående lika varandra. Ställd inför kriser i omvärlden och Sverigedemokraternas medvind har spänningarna inom olika schatteringar av liberaler och konservativa gjorts tydligare. Likväl saknas en övergripande tanke liknande arbetslinjen. I stället blir parti­politiken ofta banal eller reaktiv. I väntan på en egenvald konflikt med vänstern fortgår inom den professionella liberala opinionsbildningen punktbevakningen av den identitetsfixerade nyvänstern. Borta är även här insikten från 2006 om vikten av att föra debatten på den planhalva man själv önskar.

Den politiska logik Reinfeldt blickar tillbaka mot i Halvvägs gäller därför inte i dagsläget. En konstruktiv och mer relevant ingång hade varit att ta fasta på formen för den förändrade omvärldsanalys Moderaterna och Alliansen lade fram dessförinnan. Läget är nu ett annat, med oro runt de megatrender som dominerar världspolitiken efter lågkonjunktur, stagnation och en ny snabb teknisk utveckling.

Kanske hade bevakning av Elon Musk varit mer relevant första september 2015. Och kanske kan Halvvägs tids nog vara intressantare som återblick. I dagsläget skymmer den dock den idétorka och håglöshet som plågar borgerligheten. Fredrik Reinfeldt säger sig vara halvvägs, men som ­författare har han snarast kört fast.

Joakim Rönnbäck är ledamot av Liberal Debatts redaktion.
joakim.ronnback@liberaldebatt.se
@JoakimRonnback

Fler artiklar av Joakim Rönnbäck

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr