Tema

Det finns ingen borgfred mellan liberaler och konservativa

Text: Petter Bergner

Det finns inget likhetstecknen mellan partipolitik och ideologi. På ett idémässigt plan finns ingen anledning att upprätthålla något slags borgerligt resonemangsäktenskap av det slag som Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har ingått i partipolitiken. Petter Bergner, fil. dr i historia och ledarskribent på Örnsköldsviks Allehanda, ser den borgerliga splittringen som naturlig.

Vi liberaler kan ibland vara mer småskurna än vad vi själva vill erkänna. I alla fall när det gäller att dra de gränser som skiljer de riktiga liberalerna från de falska. De som gillar ­Systembolaget, kvotering och välfärdsstaten. Eller ­kanske de liberaler som inte gör det.

Inom alla ideologiska familjer är det naturligt att diskussioner av det här slaget förekommer. Politiska ideologier förändras förvisso över tid, men det rör sig om sega processer där själva ­kärnan förblir förhållandevis intakt. En liberal kan därför inte se ut hur som helst, även om ­samhällsutvecklingen gör att det som uppfattas som de centrala frihetsfrågorna varierar över tid.

Men när renlärighetskraven drivs för långt blir resultatet sektbeteende. Därför är det rimligt att försöka ha en någorlunda tillåtande grundinställning. En liberal gemenskap bestående av du och dina närmaste kompisar riskerar – hur trevligt ni än har tillsammans – att bli en ganska svag kraft.

Frågan om vad det innebär att vara liberal har på senare tid aktualiserats på nytt med anledning av det så kallade »borgerliga inbördeskriget«. Ett »krig« som företrädelsevis har utkämpats av ledarskribenter och kulturskribenter. Det rör sig således inte om en fejd inom den partipolitiska borgerligheten, men likväl klumpas konservativa och liberaler ihop under ett gemensamt paraply. Som vore det den naturligaste sak i världen.

Men på ett idémässigt plan finns ingen anledning att upprätthålla borgerligt resonemangsäktenskap av det slag som ingåtts i partipolitiken. Liberaler bör hävda rätten att få bli betraktade som just liberaler, snarare än som »högern« eller »borgerligheten«. Därmed inte sagt att det inte kan vara fruktbart att hitta ytor för samverkan, men det borde stå klart för alla att konservatismen i dag inte utgör något pålitligt stöd i kampen för individens frihet. Åtminstone inte om projektet ska handla om något mer än bara näringslivsvurm och sossefientliga utsvävningar i syfte att bädda för nästa regeringsskifte.

Mycket talar för att konfliktlinjerna mellan konservativt sinnade och liberaler håller på att skärpas. Kanske är detta som tydligast i den bredare politiska offentlighet, som omfattar mer än bara de politiska partierna. I frågor om migration och integration förs nu hätska diskussioner som illustrerar att skillnader i ideologisk grundsyn faktiskt har betydelse. Sanna Rayman, som är debattredaktör på Dagens Samhälle, har i ett blogginlägg konstaterat att schismen om migrationen har en tydlig ideologisk dimension och att denna konflikt också spiller över i frågor som är sammanlänkade. Rayman tar Lagen om anställningsskydd (LAS) som ett exempel.

»Där liberalen ser migrationen som ett sätt att driva fram dessa önskvärda åtgärder snabbare, ser den konservative tillvägagångssättet som potentiellt farligt på så vis att man istället för med argument pådyvlar medborgarna lägre lön och sämre anställningstrygghet till medborgare för att mäkta med migrationen, vilket riskerar att öka främlingsfientlighet och utanförskap och destabilisera samhället. Den besvikne liberalen uppfattar den konservatives skepsis och ovilja att gripa chansen till reformer som ett svek mot ett av de viktigaste gemensamma målen. Den besvikne konservative uppfattar i sin tur att liberalen sätter ideologiska mål framför medborgarnas bästa.«

Motsvarande iakttagelse är möjlig att göra när det gäller andra konflikter som reser frågan om det är dags att genomföra förändring, eller om högsta prioritet bör vara att skydda det bestående från något som upplevs som osäkert eller hotfullt. Där liberalerna prioriterar frihetsaspekten i migrationspolitiken gör mer konservativt anstrukna personer helt andra prioriteringar.

På senare tid har både »klassiska liberaler« och socialliberaler gjort gemensam sak med vänsterorienterade debattörer i migrationsfrågan. Detta genom att öppet protestera mot de ledarredaktioner som öppnar för att tillfälligt eller mer permanent strama åt flyktinginvandringen.

Det har också höjts på en del ögonbryn, som om liberala protester vore något slags svek mot en outtalad borgerlig samhörighet. Men att liberaler och konservativa inte kan stå på samma sida i alla frågor borde inte förvåna någon.

I motsats till de konservativa har socialister och liberaler när allt kommer omkring historiskt haft en gemensam nämnare i den »radikala ansatsen«, viljan att förändra samhället snarare än värna om ordning, kontinuitet och stabilitet. Kanske är det därför som det i dag går att nå varandra på samma våglängd? Uppgiften att försvara det öppna, välkomnande och mångkulturella samhället tycks helt enkelt fordra att vi gör en motsvarande gemensam kraftsamling, utan att för den sakens skull sudda ut meningsmotsättningarna i övrigt. Ungefär som liberaler och socialister gjorde under rösträttskampen.

Vad som händer om klyftan mellan konservativa och liberaler blir djupare återstår att se. Nya oväntade »koalitioner« kan säkert uppstå, där konservatismen han husera i ett nytt sällskap.

Vi ska komma ihåg att det svenska samhället fortfarande präglas av strukturer från den långa socialdemokratiska eran. Konservativa skribenter, som vill intala människor att en liberal migrationspolitik kräver för stora uppoffringar, kommer säkert att finna bundsförvanter hos de mer protektionistiska delarna av arbetarrörelsen. Och givetvis också hos Sverigedemokraterna, det parti som har allt att vinna på att en antiliberal andan tillåts breda ut sig inom den så kallade borgerligheten.

Petter Bergner är fil. dr i historia och ledarskribent på Örnsköldsviks Allehanda.
petter.bergner@mittmedia.se
@petterbergner

Fler artiklar av Petter Bergner

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr