Tema

Den nya högern är den gamla högern

Text: Payam Moula

I Sverige finns en okunskap om hur liberalism och konservatism i själva verket utgör varandras motpoler. Payam Moula, ­doktorand i filosofi vid KTH och socialdemokrat, saknar liberalernas omsorg.

Någonting hände med den svenska debatten sommaren 2015. Vad som tidigare framstått som en enad allians mellan liberaler och konservativa förvandlades till ett öppet bråk. Detta trots att vi för första gången på länge hade en socialdemokratiskt ledd regering. Var detta bråk något nytt? Om det var det missade jag det. Vad jag såg var den gamla skiljelinje inom högern som alltid har funnits och som alltid kommer att finnas.

Som socialdemokrat och doktorand i filosofi påminner mina känslor gentemot liberalismen om dem vid obesvarad kärlek. Med historiska glasögon är det svårt att inte vara tacksam över de radikala samhällsförändringar liberalismen stod för under 1800-talet och som utgör grunden för dagens politik. Med idéhistoriska glasögon ser de liberala idéerna ut som några av våra allra vackraste: jämställdhet, alla människors lika värde och alla människors möjlighet att lyckas (vilket betonas särskilt inom socialliberalismen, som har en stark tradition i Sverige). Med filosofiska glasögon är liberaler som John Stuart Mill och Leonard Trelawny Hobhouse intellektuella giganter. Moderna filosofer som John Rawls och Martha Nussbaum, som verkar inom den akademiska kategorin »political liberalism«, har ­skrivit bland det bästa och mest inflytelserika inom politisk filosofi de senaste 40 åren. Med svenska glasögon ser vi att många av våra viktigaste politiska reformer drivits i samvekran mellan liberaler och socialdemorkater, exempelvis allmän rösträtt och delad föräldraförsäkring. Samtidigt har liberaler gjort viktiga moraliska markeringar, som när Folkpartiets dåvarande partiledare Bengt Westerberg valde att lämna SVT-studion när företrädare för främlingsfientliga och populistiska Ny demokrati gjorde entré.

Medveten om detta försöker jag att bemöta liberaler med respekt och med inställningen att vi trots våra olikheter står enade i vår samtids avgörande frågor. Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren, understryker vår gemensamma historia:

»Socialliberaler och socialdemokrater har historiskt förenats i sin syn på välfärdsstaten, socialförsäkringarna och familjepolitiken – om man så vill i en tro på den sociala ingenjörskonsten (= ja till stark stat).«

Denna insikt verkar ha gått förlorad för många liberaler. Social ingenjörskonst är numera socialdemokratisk klåfingrighet, och sänkta skatter är heligare än välfärdssamhälle. Jämställdhet i all ära, men låt helvetet sluka sossarna om de vill lagstifta eller använda offentliga medel för att främja den. För att uttrycka det milt, liberaler känner inte för mig vad jag känner för dem.

Hur kommer detta sig? Nyliberalismens idémässiga framfart är en förklaring, en annan är att många liberaler identifierar sig som höger och därmed har en vilja att distansera sig från det som anses vänster. Svend Dahl, chef för Liberala Nyhetsbyrån, skriver:

»Svensk borgerlighet är ett ideologiskt märkligt projekt som egentligen bara kan förstås utifrån en enda faktor: socialdemokratins långa dominans såväl politiskt som i hegemonisk bemärkelse.«

Liberalismen kategoriserades till en början som vänster, men bytte senare sida för att slå vakt om marknadsekonomin. Men tiderna förändras. I dag finns inget hot mot marknadsekonomin och inte heller ett socialdemokratiskt monster med evigt regeringsinnehav, även om konservativa använder denna bild för att bygga en borgerlighet. Det finns däremot allvarliga politiska hot som växer i styrka, och slår direkt mot kärnan i liberalismen. Dessa kommer från höger.

Den polarisering som har uppstått mellan liberaler och konservativa kan förstås på olika sätt. En förklaring är politisk strategi. Per ­Svensson, senior columnist på Sydsvenskan, misstänker att borgerliga opinionsbildare frågar sig själva »hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?«. Svend Dahl påpekar att de finns de med en »töjbar liberalism«, som accepterar inskränkningar i asylrätten i utbyte mot marknadsreformer.

Per Svensson menar att strategin är missriktad av två skäl. Dels är inte Sverigedemokraternas mål minskad invandring. Målet är ett annat ­Sverige, »präglat av nationell samhörighet ­utifrån parametrar som man känner igen från trettiotalet«. Dels är tanken att samarbete med Sverigedemokraterna skulle tygla partiet historielöst.

En annan förklaring till det som sker är att konservatismen och populismens idéer vinner mark. Historiskt sett har svensk borgerlighet haft svårt att samarbeta, trots väldigt starka skäl att göra det. Varför? Det har inte handlat om olika strategiska synpunkter. Det har handlat om skillnader i moral och ideologi.

I Sverige finns en okunskap om hur ­liberalism och konservatism i själva verket utgör ­varandras motpoler. I filosofin råder oenighet om vad ­konservativ ideologi består av, och även om huruvida det är en enhetlig ideologi eller snarare dispositioner i känsla och tanke. När konservatism definieras framstår flera element i stark kontrast till liberalismen. En definition föreslagen av professor Arthur Aughey är: »the intellectual justification of inequality and privilege, and the political justification of the authoritative relationships such inequalities and privileges demand«

Filosofen Frederick Besier lyfter det moraliserande i konservatismen: »the purpose of the state is to promote the welfare, religion and morality of its subjects, and not only to protect their rights«.

Renlärig konservatism försvarar att människor föds in i privilegier, understödjer auktoriteter med makt och inflytande över andra, anser att staten bör främja »rätt« sätt att leva på och betonar gruppens betydelse över individens. Mycket av det liberalismen har som uppgift att bekämpa, försöker konservatismen att åstadkomma. Det är ingen slump att liberaler och socialister historiskt enats mot konservatismen.

Det som händer inom svensk politik tvingar alla liberaler att uppdatera sin politiska karta. Vilka som är ens politiska huvudmotståndare förändras, likaså vilka som kan vara ens samarbetspartners. Jag hoppas att de grundläggande moraliska värderingar som liberalismen står för kommer att vara bärande i denna uppdatering, och att synen på socialdemokratin som ett monster med 40 procents väljarstöd blir utdaterad. Jag hoppas att liberaler inser att vår moraliska kamp i grunden är samma kamp. Jag hoppas att min kärlek en dag blir besvarad.

Payam Moula är doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan och kommunpolitiker för Socialdemokraterna i Solna.
@PayamMoula
Bloggar på: sfilosof.wordpress.com

Fler artiklar av Payam Moula

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





En kommentar

Kommentering är avstängd.