Tema

Arbetet är ett liberalt dilemma

Text: David Ekstrand

I den borgerliga partigemenskapen i Sverige är tanken om en arbetslinje den eld kring vilken alla samlas. Men är den liberal? Liberal Debatt bad David Ekstrand, fil. dr i filosofi, reda ut saken.

Få politiska begrepp har blivit så förknippade med Alliansen och de senaste tio årens borgerliga politik som arbetslinjen. Arbetslinjen skulle kunna förstås på minst tre olika sätt. Man skulle kunna förstå den endast som en uppsättning reformer för att öka de ekonomiska incitamenten att arbeta, vilket i förlängningen förväntas leda till fler arbetade timmar, ökad bruttonationalprodukt, höjda skatteintäkter och mer resurser att investera i välfärden. Sådana reformer ligger väl i linje med exempelvis den rawlsianska rättviseteorin, där ojämlikheter i utfall kan accepteras om de är till nytta för de sämst ställda. Att sänka skatten på arbete har för liberaler – allt annat lika – också ett egenvärde, eftersom det möjliggör för den enskilde att bestämma själv över en större del av inkomsten.

Ett annat sätt att se arbetslinjen är att den handlar om att uppmuntra individen att uppfylla sin del av ett samhällskontrakt. »Vill vi leva i ett anständigt samhälle, där alla oavsett föräldrars tjocklek på plånbok, har rätt till gratis skola och universitet, då måste alla bidra«, skrev exempelvis Birgitta Ohlsson (FP) i somras och argumenterade för ett »förväntanssamhälle« där ungdomar får klart för sig att samhällskontraktet kräver att medborgaren gör sin plikt och inte bara ­kräver sin rätt (Expressen 8/6).

Det tycks även här finnas en tydlig instrumentalitet i argumentationen: arbetslinjen är ett medel för att uppnå ett mål, nämligen ett samhälle där den samlade produktionen är tillräckligt hög för att möjliggöra en välfärdsstat. Skillnaden är att arbetslinjen i detta fall förverkligas inte bara genom ekonomiska incitament, utan även genom att förändra människors värderingar.

Ett tredje sätt att se arbetslinjen är att den handlar om att uppmuntra dygder hos medborgarna som betraktas som värdefulla i sig. I den debatt om borgerlighetens framtid som Timbro initierade i början av förra mandat­perioden ­hävdade exempelvis PJ Anders Linder att borgerlighet förknippas med vissa dygder, såsom »framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet«. Anders Borg (M) snuddade vid den tanken när han utan omsvep fastslog att »folk ska jobba, inte supa«.

För många liberaler ter sig detta tal rätt främmande och snarast konservativt. Handlar inte liberalism om att människor ska få leva som de vill, kanske även måttlöst och oklokt? Ofta formuleras detta i termer av värdeneutralitet: ett liberalt samhälle ska vara neutralt mellan olika uppfattningar om det goda.

Självklart finns det i ett liberalt samhälle en koppling mellan rättigheter och skyldigheter. Vi kan inte utan vidare förvänta oss att andra ska bidra till vår försörjning. Om vi vill ha a-kassa måste vi söka och ta de jobb som finns. Om vi vill ha studiebidrag måste vi ta poäng. Det är inga konstigheter. Det ingår i det som dagligdags ­kallas för samhällskontraktet.

Men den idé som döljer sig bakom arbetslinjen i dess starka form är att våra plikter kanske går djupare än så. För att det socialliberala idealet om social rättvisa ska kunna förverkligas, där staten ser till att alla medborgare har jämlika uppväxtvillkor och livschanser, och att alla, även de mest utsatta, kan leva bra liv, måste detta ideal givetvis vinna medborgarnas stöd.

Men om man som medborgare omfattar det socialliberala idealet om social rättvisa, har man då inte en skyldighet att se till att det förverkligas genom att bidra till att samhället har tillräckligt med resurser för att gynna de sämst ställda?

Frågan som ställs rör det socialliberala ­samhällets stabilitet. Denna fråga engagerade John Rawls mycket. Han visste nämligen att ­utilitaristiska filosofer hade spekulerat i att de styrande i ett utilitaristiskt samhälle kanske måste undanhålla medborgarna samhällets ­utilitaristiska grundprinciper för att maximera nyttan. Med andra ord riskerade utilitarismen dels att bli självmotsägande, eftersom den inte skulle kunna uppfylla sina egna målsättningar om alla agerade i enlighet med den, och dels ­oacceptabel som politisk filosofi, då det skulle vara omöjligt att upprätthålla de krav på offentlighet hos de styrande principerna för statens maktutövning som vore en förutsättning för ­statens legitimitet.

Rawls, som var kantian, hade naturligtvis Immanuel Kants kategoriska imperativ i bak­huvudet: man ska kunna vilja att den maxim som styr ens handling kan upphöjas till allmän lag.

Måste vi då, för att skapa ett samhälle där alla bidrar till välfärd för alla, främja vissa värderingar om arbetsmoral, plikt och förväntningar? Och strider inte detta mot värdeneutraliteten mellan olika livsåskådningar?

Om man försöker sig på att ge ett praktiskt svar på dessa frågor, snarare än ett teoretiskt, är det kanske bäst att inte överdriva saker alltför mycket. Även om politiker kan bidra till att vi reflekterar över frågor om plikt, skyldigheter och ansvar ska man nog inte överdriva effektiviteten i statlig symbolpolitik för att förändra beteenden. I den mån arbetslinjen fungerat har det säkert varit de ekonomiska incitamenten som har förmått människor att gå till arbete från bidrag, inte exempelvis att förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) delade ut ett aningen stachanovitiskt pris till »årets arbetare«.

Och att politiker stiftar lagar utifrån ett ideal om att människor ska jobba istället för att supa är knappast att likställa med religionskrig, förtryck av oliktänkande och andra exempel som liberala tänkare brukar anföra på vad som kan hända när samhället överger värdeneutraliteten. Om arbetslinjen är en kränkning av värdeneutraliteten så är det en förhållandevis mild sådan.

Frågan är dock inte för den skull utan intresse. I dag, när de flesta tar för givet att den som kan arbeta också bör göra det, och filosofiska ideal om arbetets meningslöshet är fjärran för de flesta, är frågan om arbetslinjens värdeneutralitet kanske inte av brännande betydelse. Men om vi är på väg mot en framtid, som allt fler förutspår, där även kvalificerade arbeten allt mer ersätts av maskiner, där svårigheterna att ordna med en arbetsmarknad där alla kan hitta jobb ökar och där vägen till välstånd ligger mer i kapitalavkastning än i arbetsinkomst, väcks frågan om hur liberaler egentligen bör se på arbetets inre värde. Och om inte lönearbete för alla är vägen till ett anständigt samhälle i framtiden, finns det andra förväntningar som vi bör ha på medborgarna? Det är möjligt att sådana frågor måste få ett svar förr snarare än senare.

David Ekstrand är fil. dr i filosofi.

Fler artiklar av David Ekstrand

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr