Recension

Viktor Barth-Kron är lat – och briljant?

Text: Karin Pihl

912@70

”Gröna gården« av Viktor Barth-Kron (Volante förlag, 2015)

DN-krönikören Viktor Barth-Krons debutroman orsakade stor förtjusning i åsiktssfären. De ledarskribenter, politiker och kulturpersonligheter som under fingerade namn finns omnämnda i Gröna gården twittrade förnöjt ut att de förevigats som romankaraktärer. Och det är antagligen så boken bäst läses, som ett internskämt tyckare emellan.

På omslaget står »ett slags roman om Sverige«. Det är givetvis ett skämt. Gröna gården är inte en roman om Sverige, vilket författaren är väl medveten om. I stället är det en historia om en samling människor i Stockholms mediala och politiska krets som tror att de är Sverige. Berättelsen kretsar kring den unge mannen Albin Öhrn, som säger upp sig från sitt jobb på en lobby-organisation för att i stället börja jobba för sossarnas propagandaapparat.

Varför han gör det får läsaren aldrig reda på. Albin Öhrn är inte en ung idealist driven av social-demokratiska värderingar. Inte heller verkar han vara en -karriärist som längtar efter att en dag få jäsa på regeringskansliet. Faktum är att man efter att ha läst boken inte har någon aning om vem huvudpersonen är. Varför blir han tillsammans med Grön ungdom-tjejen Johanna? Hur kan han vara oberörd när han bedrar henne?

Att det över huvud taget inte händer så mycket är inget stort problem. Romanens största minus är i stället de platta personporträtten. Det finns inget som kan irritera en läsare så mycket som när det inte går att greppa karaktärerna.

Visst skrattar man till på både det ena och det andra stället. Barth-Kron har en förmåga att finna det komiska i den lilla krets av människor som försörjer sig genom att tycka saker, eller genom att få andra människor att göra det. Problemet är att han är för lat. Vissa miljöer och företeelser är träffsäkert skildrade, som när ledaren för ett alternativt -kollektiv i Liljeholmen, Gonzalez, blir avslöjad som medelklassposören Kristian. Men ofta nöjer sig författaren med att byta ut namn på välkända PR-byråer och tidningar. Ploj är inte detsamma som träffsäker satir.

Inspirationen till Gröna gården hämtade Viktor Barth-Kron från August Strindbergs Röda rummet. Att skriva en parafras på en av den svenska skönlitterära historiens milstolpar är ingen liten uppgift. För att ens lyckas komma i närheten av Strindbergs osande samhällskritik räcker det dock inte med att skämta om medieprofilers namn.

Kanske är romanprojektet egentligen större. Barth-Kron var självklart medveten om vilken självdistansbefriad begeistring hans bok skulle orsaka i medie-sfären. Det är ironi i dess finaste form. Om det var författarens intention var den briljant.

Karin Pihl är ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.
karin.pihl@liberaldebatt.se
Twitter: @karin_pihl

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr