Tema

Var försiktiga med att låsa in människor

Text: Henrik Tham & Felipe Estrada

På grund av kostnaderna för både människor och samhälle har vi i Sverige länge haft en måttfull syn på användningen av fängelsestraff. Men rösterna för den humana straffpolitiken hörs allt ­svagare. Varför är självförtroendet så dåligt? Det undrar Felipe Estrada och Henrik Tham, båda professorer i kriminologi vid Stockholms ­universitet.

Fängelse är det yttersta straffet i Sverige och ska så vara. Detta kan vara nog så viktigt att påpeka när Sverige för närvarande har en vice talman som vacklar i frågan om dödstraffets återinförande. Enligt svensk kriminalpolitisk tradition ska fängelse dessutom tillgripas bara i sista hand och först sedan alternativa påföljder prövats.

Det finns flera skäl till att fängelse ska användas restriktivt. Det vanligaste skälet för kriminalisering och straffskärpning är det allmän-preventiva. Genom straffets avskräckande effekt förväntas medborgarna avhålla sig från brott och brottsnivån därmed påverkas. En sådan effekt finns förstås för vissa brott och individer. Forskningen har dock inte kunnat visa att längre fängelsestraff avskräcker mer än kortare. Det viktiga är uppfattningen att brott leder till upptäckt vilket följs av en reaktion, inte att gärningen följs av ett mer eller mindre långt frihetsberövande.

En jämförelse av fängelseutvecklingen i olika europeiska länder ger inte något stöd för fängelsets allmänpreventiva effekt. I vissa länder har fängelsebeläggningen ökat, i andra har den minskat och i ytterligare andra har den legat still. Oavsett hur utvecklingen har varit, så är brottsutvecklingen påfallande lik i alla länderna.

Fängelse kan då kanske berättigas genom att det avhåller dem som dömts från att begå -ytterligare brott, det vill säga de individual-preventiva effekterna. Den som fått ett fängelsestraff ska tycka att det var så obehagligt att han (drygt 90 procent av fångarna är män) inte vill begå brott igen. Kanske är det så. De flesta som döms första gången återfaller inte, men detta gäller i ännu högre utsträckning de som döms till andra mindre ingripande påföljder. Detta tyder återigen på att det är upptäckten och -rättegången, snarare än fängelsestraffet, som verkar avhållande. Forskningen är tydlig: Ju fler fängelsedomarna blir, desto oftare återfaller lagöverträdaren. Efter bara ett fåtal fängelsedomar ligger återfallsrisken på 80 procent. Fängelse som individuell avskräckning tycks alltså inte vara effektivt.

Fängelsetiden kan användas för olika typer av behandlingsprogram, och så sker också inom svensk kriminalvård. Det är viktigt att denna verksamhet finns och utvecklas. Tyvärr bör vi dock vara medvetna om att dess effekter är blygsamma. Detta är en ganska entydig slutsats från forskningen i olika länder. Kanske är det inte heller så konstigt. Inte ens ambitiösa program kan kompensera en svår uppväxt, arbetslöshet och missbruksproblem. Till detta kommer fängelsets negativa effekter för möjligheten till resocialisering. När våra fångar släpps ut har de sällan bostad eller ett arbete att gå tillbaka till, men desto oftare stora skulder till staten vilket givetvis begränsar såväl möjligheter som incitament till att arbeta.

Men om inget annat hjälper, kan väl i alla fall själva inspärrningen förhindra brott ute i samhället under anstaltstiden? Det stämmer, men bara ifall de brott de inlåsta skulle begått inte utförs av andra eller att den ekonomiska kostnaden som inlåsningen innebär inte kan användas på ett mer brottsförebyggande sätt. Aktuell forskning visar dock att alternativa påföljder till fängelse är mer effektiva eftersom de, förutom att vara mycket billigare, leder till en bättre social situation för de dömda utan att deras framtida brottslighet blir högre.

Till saken hör att vi också bör vara säkra på att individen skulle ha begått brott om denne inte satt inspärrad. Forskningen visar tydligt att möjligheten att förutsäga att någon kommer att återfalla i allvarlig brottslighet är liten. En satsning på så kallad inkapacitering som brotts-prevention kräver därför en mycket omfattande inlåsning och därmed en fångpopulation på flera gånger den nuvarande svenska. I USA, där antalet fångar närmare femfaldigats sedan 1970-talet, har det hävdats att inspärrningen bidragit till den markanta nedgången i mord. Vi ser dock motsvarande minskning i andra västländer, till exempel Kanada och Sverige, som inte valt att öka antalet fångar. Även om en kraftig ökning av fängelsestraffet skulle kunna uppvisa små brottspreventiva vinster, vilket alltså är tveksamt, får inte kostnaderna glömmas bort. Det gäller allt från lidande för de intagna och deras familjer, till landets rykte som ett civiliserat samhälle som följer upplysningens devis om att inte straffa mer än nödvändigt.

Om inte dessa argument bromsar den straffsugne så kanske den ekonomiska verkligheten kan göra det. Ett år i fängelse kostar närmare en miljon kronor. I Kalifornien har skenande kostnader för fängelser, ställda mot nedskärningar inom utbildning, hälsa och annan välfärd, lett till en omvärdering av rimligheten i den förda kriminalpolitiken.

Alliansregeringen skärpte exempelvis straffen för allvarliga våldsbrott till en beräknad kostnad på 400 miljoner kronor per år. Samma år betalade staten ut 120 miljoner i brottsskadeersättning till brottsoffren. Vi tror att brottsoffren skulle uppskatta en omvänd relation mellan dessa belopp, inte minst om de förstod att detta inte skulle påverka brottsnivån i samhället.

Någon kanske då invänder att även om fängelset inte är särskilt kostnadseffektivt, så ska de som begår allvarligare brott straffas! Det är en rimlig ståndpunkt, och att ett grövre brott ska ha ett hårdare straff än ett lindrigare råder det därför ingen oenighet om. Men var ska straffskalan förankras och var går gränsen för längden på de fängelsestraff som kan dömas ut? Politiker -hävdar att folket kräver hårdare straff och att domstolarna ligger för lågt i straff-skalorna. Det är rimligt att politiker i en demokrati ska ta hänsyn till vad allmänheten tycker och även vad som ska betraktas som ett rättvist straff. Forskning visar dock, som presenterat i Kristina -Jerres artikel i detta nummer av Liberal Debatt, att -medborgarna är långt ifrån överens om nyttan med -fängelsestraff och att de vanligtvis inte kräver straffskärpningar.

Det är alltså inte en press underifrån som skapar behov av längre fängelsestraff. I stället är det tydligt att vissa politiker i behov av att visa handlingskraft väljer att driva denna fråga. Vi ser en utveckling där justitieministrar, utan diskussion om straffens eventuella effekt, verkat för en kraftig expansion av strafflagstiftningen. Under alliansregeringens åtta år skedde ett tjugotal kriminaliseringar och straffskärpningar och knappt någon minskning av strafflagarnas omfång. Detta är unikt under åtminstone hundra år – världskrigen undantagna. Om nu forskningen kan påvisa att detta inte påverkar allmänhetens trygghet eller utsatthet för brott är det väl ändå rimligt att ifrågasätta grunden till denna ökade lust att straffa?

Kriminalpolitiken och strafflagstiftningen i Norden har länge ansetts vara ett civilisatoriskt föredöme. Av- och nedkriminaliseringar har i Sverige tidigare varit lika vanliga som kriminaliseringar och straffskärpningar. Våra fängelser gjordes, utifrån insikten om skadliga effekter, mer öppna genom möjligheter till besök, telefonsamtal, permission och annan vistelse utanför anstalt. Sverige har därför framstått som en positiv kriminal- och fängelsepolitisk modell.

Måttfullhet, effektivitet och kunskap har varit ledstjärnor inom skandinavisk kriminalpolitik och i Sverige var socialliberaler länge drivande för att implementera och försvara denna utveckling. I dag minskar dessutom antalet fångar, liksom allmänhetens utsatthet för brott. När chefen för kriminalvården tog upp minskningen av fångtalet i en debattartikel blev det något av en positiv världsnyhet. Hos våra politiker tas dock denna utveckling emot med bekymrade miner och i stället förstärks de politiska kraven på längre fängelsestraff. De socialliberala rösterna om måttfullhet framstår som alltmer frånvarande i debatten. Varför detta dåliga självförtroende när man har forskningen på sin sida?

Henrik Tham och Felipe Estrada är båda ­professorer i kriminologi vid Stockholms ­universitet.

felipe.estrada@criminology.su.se
henrik.tham@criminology.su.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr