Kulturdebatt

Liberalismens värld är så grå

Text: Agnes Karnatz

Herr Valéry är en egendomlig man som bor i Gonçalo Tavares Stadsdelen. Där lever han sitt liv utifrån finurligt utfunderade principer, som ofta utmanar sociala regler såväl som fysikens lagar. Allt från fritidshuset utan volym till den litterära plånboken är noga anpassat efter herr Valérys egen logik.

Men det vi här finner extra intressant är herr Valérys val att alltid gå klädd i svart. Detta för att folk runtomkring ska tro att han har sorg. Och vad ska det vara bra för? Jo, herr Valéry har såklart en logisk förklaring även till det:

»Om den ena sidan är helt mörk och den andra helt ljus, är tendensen att den mörka sidan ger mörker åt den ljusa och den ljusa sidan ger ljus åt den mörka. Efter en tid uppnås en jämvikt.«

Hans tes är att omvärlden inte lägger mer sorg på den som redan har tillräckligt. Tvärtom kommer den som har sorg och mörker att exponeras mer för den ljusa glädjen. Det vi inte har drar vi till oss från omgivningen. Detta pågår i sin egen takt tills världen inte längre är svart och vit, utan grå.

Så om alla bara ger av vad de har för mycket av, och tar emot det de önskar, kommer vi till slut att ha varken för mycket eller för lite av glädje och sorg, ljus och mörker. Och det verkar dessutom som att systemet går att lura, eftersom herr Valéry bara utger sig för att ha sorg, fastän så inte är fallet. Han sprider en sorg han inte har, för att dra till sig glädje. Men är då även glädjen rotlös, uppstånden ur en illusion som herr Valéry godtar?

Om vi ska tro herr Valéry är det alltså möjligt att genom ­imitation skapa den verkliga varan. Och ska vi då kalla det fusk, eller underverk?

Även om herr Valérys idéer kan verka knasiga och ologiska finns där även mycket av sanning. I tanken om ljus och mörker, som tar och ger av varandra tills ­jämvikt uppnås, kan vi hitta likheter med liberalismens grundprinciper. Ljuset och mörkret representerar marknadens och samhällets olika intressen, där vi alla vill ha mer än vi själva förmår skapa, och därför alla också är villiga att ge av det vi faktiskt har. Om detta utbyte får ske ostört kommer även marknaden och samhället att uppnå något som liknar balans, och bli grå.

När vi sedan reflekterar över herr Valérys tanke om att vi även kan ge av det vi inte har, verkar det knasigare. Och visst, i praktiken och den fysiska världen fungerar det inte. Jag kan inte räcka fram en tom hand och ge dig en blomma, och inte ens med de allra bästa avsikter kommer du att tacka och säga att den doftar väldigt gott.

Men nu existerar herr Valéry inte i den fysiska världen, utan i den abstrakta. I samma värld som känslor och ekonomi. Där är det möjligt för något att växa utan rot, utan att något annat måste krympa. Där kan välstånd och lycka expandera, precis så som obegränsade resurser bör göra.

Agnes Karnatz är student vid kulturprogrammet vid ­Göteborgs universitet och styrelseledamot i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg.
agn.kar.ak@gmail.com

Fler artiklar av Agnes Karnatz

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr