Tema

Ge freden en chans

(och en skyddsväst)

Text: Karin Pihl

Med ryskt vapenskrammel och islamistisk terror är det svårt att vara idealistisk fredsvän. Har försvarspolitikens »duvor« alls någon framtid? Liberal Debatts Karin Pihl söker svaret i fredsrörelsens djup.

Hur bygger man en folkrörelse? Den viktigaste komponenten är människans idealistiska drag. Tanken att en annan värld är möjlig samlar folkmassor bakom röda fanor och får människor att viga sitt liv åt att påskynda människans framåtskridande.

En folkrörelse kräver också sin fiende. Arbetar­rörelsen har den onde kapitalägaren i cylinderhatt, nykterhetsrörelsen den druckne mannen som slösat familjens inkomst på rusdrycker och frikyrkorörelsen den förhärskande statskyrkan.

Men det var då det. Folkrörelsernas storhetstid är förbi. Statsreligionen är avskaffad. Socialismens röda fanor vajar ganska trött på första maj. IOGT-NTO kampanjar mest för alkoholfria alternativ på krogen. Alla accepterar samhället ungefär som det är: Vi har det ju trots allt ganska bra! Men är den folkliga utopismen död?

En tradition som ofta glöms bort när folk­rörelser diskuteras är den för fred. Rotade i upplysningstraditionens krav på förnuft, frihet och framstegstro har pacifismens anhängare i 150 år gått i strid för samarbete mellan nationer, för nedrustning och avveckling. Såväl liberala riksdagsherrar som flummiga hippies och Moskvavänner har slutit upp för freden. Men än har världen inte, som John Lennon önskade, gett freden en chans. Det räcker med förstasidan på valfri dagstidning för att konstatera att allt just nu håller på att gå åt helvete.

Arbetarrörelsens utopism förtvinar i välfärdsstatens hägn och nykteristerna är nöjda så länge Systembolaget inte har öppet för sent (eller Gud förbjude på en söndag). Men var är icke-våldsförespråkarna i en värld där fyra miljoner flyr inbördeskrigets Syrien och terrororganisationer sprider skräck och mördar oskyldiga? Var är fredssymbolerna i ett Europa där kriget kommit åter? Varför samlas inte akivister på gator och torg för att protesera mot våldet och jävligheten?

Det är oklart vilka som egentligen är fredsrörelsen. Det är lätt att få intrycket att Svenska Freds mest består av ett gäng tanter som dricker kaffe. Och svenska läkare mot kärnvapen, vad pysslar de med? Jo, anordnar seminarium i Almedalen.

Alla dessa präktiga antimilitäristiska kvinnoorganisationer då? Ptja. De sitter väl i SVT Debatt och debatterar Nato med någon okänd gubbe från Göteborg. Sedan har vi några avdankade kommunister i Kiruna som kufar om »avmilitariseringen av rymden«. Inte mycket till folkrörelse där inte. Nej, de enda som verkar ge något egentligt uttryck för aktivistiskt freds­engagemang är Feministiskt initiativ, som eggar studenter med tal om att våld är en manlig konstruktion.

Det går helt enkelt inte så bra, världen är förändrad. Sverige planerar inte att införskaffa atomvapen, vi pratar om att det kanske är dags att köpa in en till helikopter (om vi har råd). Det kalla kriget är över. Under Vietnamkriget var det lätt att samla massorna mot den amerikanska presidenten med frågan hur många barn han dödat i dag, det var ju just det han gjorde. Men i dag är det svårt att utmåla USA som den stora fienden. Visst kan man muttra om att jänkarna inte borde ha härjat runt i Mellanöstern, men historien går inte att skriva om. Att amerikanska stridsflyg bombar civilisationshatarna IS är svårt att klaga på.

Vår tids fredsälskare har två alternativ. Antingen skaffar man en skyddande sköld av teorier. Visst, Vladimir Putin för krig i andra länder och ligger och lurar i främmande vatten för att orsaka balterna ständigt magont. Men våld är ett resultat av ett omoraliskt, patriarkalt tänkande, så vi behöver inte förhålla oss till detta. Att västvärlden måste bomba och skjuta i länder som mer eller mindre kollapsat är en konsekvens av kolonialismen, och den var ju dålig. Smaka på ordet »militär« – det är obehagligt och passar inte in i vår idealvärld där alla är solidariska världsmedborgare som säger »hen«.

Den strategin är dock värdelös eftersom den är verklighetsfrånvänd. Man måste faktiskt anpassa sin teori efter hur världen faktiskt är. Det går inte att resonera sig till vad som är »bra« och sedan bestämma sig för att om man tror på det tillräckligt hårt så kommer det att bli verklighet.

Men om inte de rosa radikalerna kan skapa fred, vilka andra kan då förvalta fredens ideal? Antagligen måste det bli realistiskt lagda idealister, som önskar sig en värld utan våld men som förstår att det finns skurkar därute som inte delar samma dröm. Företrädare som talar om internationellt samarbete, diplomati och fredsförhandlingar, men som förstår att terrorbalans ibland är den bästa vägen till icke-krig.

Allt fler svenskar börjar inse att Nato inte är en krigsorganisation, utan ett samarbete där medlemmarna beslutat att hjälpa varandra om de blir anfallna. Men för att ett svenskt medlemskap ska bli verklighet behöver de realistiska ­idealisterna bli bättre på att förklara syftet. Så länge det verkar som om Nato-anhängare bara är före detta World of Warcraft-spelande nördar, som gillar tanks och bomber, värvas inga fredsvänner.

Därför behövs en ny folklig fredsrörelse som håller frihetsidealen högt och förmår att förklara att man inte ska gilla Nato och ökad försvars­budget för att det är spännande med mer pang-pang, utan för att det är den enda realistiska vägen till stabilitet och frånvaro av krig. Det är inte vapen i sig som är fienden, utan motståndaren som inte förstår att de inte ska användas.

Karin Pihl studerar praktisk filosofi och är ledamot av Liberal Debatts ­redaktion.
karin.pihl@liberaldebatt.se
Twitter: @Karin_Pihl

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr