Krönika

Det spelar F-N ingen roll!

Text: Karin Zelano

Jag är nog elva, min bror Johan är ungefär 15. Något är inte som vanligt, han har skjorta och portfölj. Tydligen ska han för några dagar inte gå i vanliga skolan, utan delta i ett rollspel. Ett FN-rollspel. Jaha, min bror ska lajva FN. Jag förstod det inte då. Jag förstår det inte nu. Vad är grejen?

I över 50 år har liknande FN-rollspel (eng: »Model UN«) anordnats på skolor, universitet och högskolor världen över. Varje delegat utses att representera ett av FN:s medlemsländer och får i uppgift att förhandla en specifik fråga som till exempel klimatet eller konflikten i Syrien. Årligen deltar drygt 100 000 studenter. Fler än det bor i öriket Fiji.

FN-rollspelens anhängare menar att personerna som deltar formas till goda globala demokratiska medborgare, genom att tränas i konflikthantering och förhandlingar. Forskare som undersökt effekter av rollspel, ger stöd till den tanken och finner att det kan leda till alla möjliga bra saker. Simkins & Stein­kuehler (2008) skriver att rollspel erbjuder en fruktsam miljö för att utveckla förmågan till kritiska, etiska resonemang; en central förutsättning för framväxten av medborgare som förmår delta fullt ut i ett kosmopolitiskt och demokratiskt samhälle. ­Särskilt noteras betydelsen av att få anta en roll, sätta sig in i andra omständigheter: »It may very well be that playing through such roles, including those we would never consider taking up in the real world, has the potential not only to foster greater empathy, tolerance, and understanding for others but to help us critically reflect on who we want to be for others and how we have both power and responsibility in all of the roles we inhabit in our lives.«

Larson (2000) fyller på med hur simulationer ökar individers förmåga att handla självständigt – en förmåga som blir alltmer efterfrågad – samtidigt som möjligheterna att tillgodogöra sig en sådan förmåga blir färre.

Med andra ord, rollspelet kan, om man ska tro forskarna, mycket väl vara svaret på frågan om demokratins legitimitetsproblem och sjunkande politiskt deltagande, samt dessutom forma unga vuxna med förmågan att agera självständigt.

Det verkar ju bra. Men frågan är, varför ska man lajva just FN?

Organisationer som anordnar FN-rollspel är föga förvånande också positiva till det riktiga FN. På hemsidan för svenska »Model UN« (SMUN) kan man läsa: »We believe in the United Nations’ role as a global forum where everyone can address and attempt to resolve these issues to shape a better world.« Vackert. Dock räcker det att googla »UN AND failure« för att få en dyster, rakt motsatt bild.

Folkmorden i Srebrenica och Rwanda är de främsta exemplen på en handlingsförlamad organisation. Men också mer allmänna funderingar kring vad FN:s roll kan och bör vara dyker upp vid en sådan sökning. Berättelsen om det havererade FN-roll­spelet i Boston 2015 får fullända min poäng. Övningen samlade ­delegater från hela världen. Då den kinesiska delegationen blev varse att Taiwan stod listat som en självständig stat i den gemensamma handboken anklagade man organisatörerna (Harvard University) för bristfällig förståelse för internationella relationer. Trots organisatörernas försök att gjuta olja på vågorna la sig ­dispyten inte. Tvärtom. Dagen efter avlägsnades de kinesiska delegaterna från konferensen med hjälp av säkerhetspersonal. Tänkt att fostra konfliktlösande och diplomatiska världsmed­borgare. Ironin.

Min poäng är inte att alla som vill bli diplomater, spela rollspel, eller träffa vänner med samma intresse för utrikespolitik nödvändigtvis är fel ute. Tvärtom vore det bättre om de individer som nu lägger energi och kraft på att imitera något uppenbart bristfälligt, i stället ägnade sig åt att i friare form mötas och diskutera gränsöverskridande frågor.

Min 15-årige bror var Libyen. Jag minns fortfarande att han lyckades övertyga hela sitt utskott om en formulering till sin, förlåt Libyens, fördel.

För övrigt har FN-rollspelet  även letat sig in i populärkulturen. I filmen »Winning London« (2001) spelar tvillingarna Olsen två snygga amerikanska high school-tjejer som drar till London för att vinna Model UN och flirta med brittiska pojkar. Det kanske räcker så.

Karin Zelano är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av ­Liberal Debatts redaktion.
karin.zelano@liberaldebatt.se

Källor.
Larson, R. W. (2000). Toward a psychology of positive youth development. American Psychologist, Vol. 55, No. 1. pp 170- 183

Nylander, J., (2015, Feb 10) »Chinese Students Kicked Out Of Harvard Conference After Taiwan Row«, Forbes Asia

Simkins, D.W., Steinkuehler, C., (2008) »Critical Ethical Reasoning and Role-Play«, Games and Culture, Vol. 3. No. 3-4 July 2008 pp. 333-355, Sage Publications

Fler artiklar av Karin Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr