Tema

Alla vägar leder till Rom och är kantade av döda

Text: Tomas Izaias Englund

Ett språng i taget förändrar tekniken samhället och våra förutsättningar att leva. Detta är även sant i försvarsindustrin. Liberal Debatts Tomas Izaias Englund säger som det är: Slutet har aldrig varit så nära.

Om man ska tro de antika källorna slutade det stora Spartacusupproret på samma sätt som de andra slavrevolterna i republiken. När de romerska legionerna väl mobiliserats så slaktades tiotusentals människor och de överlevande gick ett än värre öde till mötes.

Uppemot 6 000 slavar ska som avskräckande exempel ha korsfästs längs vägen Via Appia, huvudleden till Rom, endast till glädje för kråkfåglarna och till fasa för förbipasserande. Från korsträden hördes böner om en skonsam död och befrielse från det utdragna lidandet.

Nu för tiden behöver vi inte lita till ren muskel­kraft för att iscensätta dylika mass­avrättningar. Dödandet kan utföras snabbt, kliniskt och effektivt tack vare en rad innovationer från en hög­teknologisk försvarsindustri.

Enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri) beräknas världens samlade militärutgifter 2013 uppgå till cirka 1 747 miljarder dollar eller 248 dollar per person. Totalsumman kan tyckas hisnande, men motsvarar endast 2,4 procent av världens BNP. Den globala vapenproduktionen har gjort våldsmakten till en relativt billig företeelse för den moderna staten. Därför kan västländernas militärutgifter fortsätta att minska som andel av BNP, samtidigt som ­fattigare nationer har råd att rusta.

Men oavsett om vi talar om ett romerskt kortsvärd, en machete i Rwanda eller moderna vapen är resultatet detsamma för den döde. Det är därför märkvärdigt att människor i alla tider haft sådana betänkligheter kring redskapen, som endast avgör hur arbetsintensiv den ­blodiga verksamheten är. Men det nödvändiga, det vidriga och det förbjudna är alltjämt de krav vi ställer på våra soldater. De ska dö och döda (allt annat är eufemismer) på kommando. Det är en form av civilisatorisk dubbelmoral.

Långt innan svartkrut och kanonkula var vapentillverkningen en djupt integrerad del av samhället. The best and the brightest har alltid sysslat med krig, med blandade framgångar. Under antiken häpnade världen inför Arkimedes fasliga gripklor, krigsmaskiner och brännspeglar. Men den grekiska vetenskapsmannens uppfinningar bleknar i jämförelse med moderna stridsmedel – kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära – för att inte tala om den drönarteknologi och cyberkrigsföring som i dag utvecklas.

Atombombens självcentrerade fader Robert Oppenheimer mumlade under provsprängningar i Alamogordoöknen: »Jag har blivit Döden, världarnas förintare«.

Men döden har många namn och ansikten. I Sipri:s årsredovisning för 2014 talas det om »en biologisk motsvarighet till en 3D-skrivare, vilken kan komma att användas till att sekvensera sjukdomsframkallande mikroorganismer«.

Tänk vilka experiment Josef Mengele skulle kunnat utföra med sådan teknik. Och vad en ­terrorist kan åstadkomma med ett kryddmått botulinumtoxin, vilket är vad som sägs räcka för att döda samtliga Sveriges invånare (något ­motgift finns inte). Ja, i ett sådant sammanhang framstår konventionella vapen som tämligen banala. Klart är att vi leker med krafter vi inte kan hantera och därför måste begränsa och ­kontrollera spridningen av den mest förödande teknologin.

Även om vapenembargon kan rundas och regelverken för vapenhandel tänjs så kan resolutioner om allt ifrån handeld­vapen till truppminor faktiskt göra ­skillnad. Det internationella samfundet kan – och måste försöka – begränsa krigens mest perverterade redskap.

Man måste vara definitiv när man talar om försvar och försvarsindustri. Soldater är medborgare och vapen produceras av civila. Det är idiotiskt att bortse från den brutala logiken i att hela nationer därmed är potentiella måltavlor
i konflikt eller terrorism (israeler och palestinier har sedan länge lärt sig den här läxan). Särskilt så när vi har en ordning där företag som tillverkar medicinsk utrustning också producerar komponenter till Saab:s vapensystem.

Det finns dock goda skäl att åtminstone försöka vara återhållsamma och präktiga. En modern armé har tack och lov inte carte blanche på att våldta och plundra. Det tycks dessutom som att diplomati, frihandel, fattigdomsbekämpning och liberala värderingar steg för steg gör världen lite mer anständig.

Därför går det inte, som vissa vill göra gällande, att tala om en civilisationernas kamp. Kampen handlar om att förbli civiliserade, och vi har kommit en bra bit på väg.

Tomas Izaias Englund är ledarskribent för Örnsköldsviks Allehanda och ledamot av Liberal Debatts redaktion.
tomas.englund@liberaldebatt.se
Twitter: @tomasizaias

Fler artiklar av Tomas Izaias Englund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr