Debatt

Var är glöden i Folkpartiet?

1968 fick Birgit Friggebo mig att gå med i FPU. I en debatt i Västertorps gymnasium frågade hon Sture Wennerström från Vänsterns ungdomsförbund om han kunde nämna ett enda land där kommunisterna tagit makten på demokratiskt sätt. Han svarade förstås inte och hon upprepade frågan i varje inlägg och till slut skanderade publiken i Stockholms rödaste skola: ”Sture, svara! Sture, svara!”.

Efteråt gav hon mig en broschyr som hette ”Vi har en idé” och jag insåg att de åsikter och känslor jag hyste som 16-åring skulle klassas som liberala. Sen dess har jag alltid röstat på Folkpartiet, det är trots allt det mest liberala partiet i Sverige. Förmodligen gör jag det livet ut eftersom det sannolikt aldrig kommer att uppstå ett svenskt parti som bättre stämmer överens med mina åsikter.

Men entusiasmen jag kände i Västertorp för 47 år sedan och som bara väckts till liv då och då, nej, den tvivlar jag på att den kommer tillbaka. I takt med att min liberala övertygelse blivit allt starkare – inte minst under de senaste årens framgångar för motståndarna mot liberala ideal – har känslorna för Folkpartiet blivit allt svalare. Precis som vanliga väljare undrar jag vad Jan Björklund brinner för vid sidan om betyg i allt lägre årskurser och starkare försvar.

Egentligen borde jag kanske ha blivit SSU-are med både mamma och pappa som LO-anslutna. Och underklasskänslor har jag alltid känt vilket spelat mig många spratt genom åren. När ett gäng överklasslynglar sjöng ”Du gamla du fria” på ett hotell i Leningrad en nyårsafton kände jag mig tvungen att stämma upp ”Internationalen” för att visa den ryska personalen att alla svenskar inte var korkade nationalister. Och när direktörer i vita trenchcoats marscherade mot löntagarfonderna den 4 oktober stod jag på trottoaren och häcklade.

Men tre saker gjorde att jag aldrig var nära att bli socialdemokrat: 1) Förljugenheten kring svensk neutralitet och undfallenheten mot Sovjetunionens förtryck av Östeuropa. 2) Pampväldet och kollektivanslutningen till SAP (som min pappa avskydde). 3) Förstörelsen av så många svenska stadskärnor. Sådana som Hjalmar Mehr vaccinerade mig mot socialdemokratin för tid och evighet.

I övrigt var det faktiskt inte så mycket hos sossarna som gjorde mig riktigt upprörd. När Folkpartiet krävde att ”Det måste löna sig att arbeta” frågade min pappa vad marginalskatter var för något. Trots att han tillhörde målgruppen och extraknäckte som lärare på en yrkesskola var höga skatter inget som han brydde sig om. För egen del har jag alltid varit ointresserad av ”plånboksfrågor”. Precis som Harry Schein skrev en gång hade lägre marginalskatter inte fått mig att jobba mer. Visst finns det en gräns för när höga skatter är kontraproduktiva. Men att ”sänka skatten” är inte vägen till lyckan. Inte för mig i varje fall.

Det är inte heller privatiseringar av vård, skola och omsorg. De kan ju aldrig vara ett mål i sig utan bara ett medel att uppnå valfrihet och konkurrens. Jag tycker att sossarna har rätt när de vill klämma åt riskkapitalister och lycksökare inom den offentliga sektorn. Bara man inte nu spolar ut barnet med badvattnet. Lika lite är kapitalismen ett mål. Det är däremot marknadsekonomin. Jag inser att den är omöjlig om inte människor kan tjäna pengar på att investera och ta risker. Men en väl fungerande marknadsekonomi kräver också hårda regler för att konkurrensen ska leva. Kapitalism i fullständig frihet leder till monopolkapitalism, det hade Karl Marx alldeles rätt i. Därför måste liberaler vara skeptiska till kapitalister och företagare och av princip alltid stå på konsumenternas sida. Kunniga konsumenter som får chansen att handla rationellt är en hörnsten i marknadsekonomin. Kunde inte Folkpartiet vara detta ”konsumentparti”?

Jag ser mig alltså som en del av en liberal vänster och jag delar helt Per Svenssons dröm om ”Vänsterpartiet Liberalerna”, uttryckt i specialutgåvan av Liberal Debatt ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.”. Och det vimlar ju av presumtiva anhängare till ett sådant parti, åtminstone har det gjort det. Till att börja med alla som var unga liberaler och som blev så besvikna på Folkpartiet att de bytte parti, till exempel Thomas Hammarberg. Jag tvivlar på att han är mindre liberal i dag än när det begav sig på 60- och 70-talet.

Eller för all del Per Gahrton. Hans bok ”Folkpartist, är du inte klok” var en kärleksförklaring till liberalismen och även om han har en del åsikter som jag inte gillar är han ju den sortens radikala fritänkare som borde vara en självklar del av ett liberalt parti. Vem vågar hävda att Folkpartiet är bättre på att försvara individernas frihet och integritet än Miljöpartiet?

Och vart tog kampen mot ”Storebror” vägen? Varför var Birgitta Ohlsson så ensam om att bråka om FRA-lagen? Och när ska Folkpartiet (eller något annat parti) gå till storms mot försäkringsbolagens närmast totala inblick i människors hälsa och därmed makt över deras försäkringslösningar och ekonomi? Och är det inte en liberal uppgift att stoppa arbetsgivarnas ökande missbruk att kräva utdrag ur polisregistret vid anställningar?

Apropå Miljöpartiet, var finns Folkpartiets engagemang för de stora miljöfrågorna? I början av 1970-talet drev FPU linjen att all samhällsplanering skulle utgå ifrån en ”ekologisk grundsyn”.

Det vill säga, den frågan är överordnad alla andra. Vad är demokratin värd om ens land ligger under vatten?

Dessbättre är det en fråga där liberaler och Folkpartiet kan framträda med extra trovärdighet. Demokrati med yttrandefrihet och pressfrihet är för det första själva förutsättningen för att naturen ska värnas. Det är i diktaturer miljöförstöringen är värst. För det andra har liberaler inga kopplingar till näringar som utgör ett hot mot miljön. Centerpartiet lär aldrig gå till storms mot jord- och skogsbrukets förödande inverkan på god miljö. För att inte tala om vargpolitiken – en symbolfråga i kampen mellan fördomar och förnuft. Att Folkpartiet står på vargdödarnas sida gör nästan att jag byter parti. För det tredje är liberaler i allmänhet rationella varelser, motståndare till alla former av pseudovetenskap och vidskepelse. Vi tror på vetenskapen – som till sitt väsen är skeptisk – och ser inte, som många miljöpartister, spöken i mobilmasterna.

Gamla ungliberaler alltså, förnuftiga miljöpartister, till och med en och annan vänsterpartist och förstås en massa kloka socialdemokrater – där finns i mina ögon goda krafter som ändå med traditionella folkpartiögon anses stå på ”andra sidan” i svensk politik. Men är det inte absurt att sådana som Lars Stjernqvist, Jytte Guteland, Jan Nygren, Thomas Östros – och Stefan Löfven anses omöjliga att gå i koalition med? Varför bara se problemen? Här finns ju möjligheter också. Jag väljer Maria Wetterstrand sju dagar i veckan framför Ebba Busch Thor.

För även om det finns gott om liberaler som inte är folkpartister gäller tack och lov också det omvända. Det finns många folkpartister som brinner för liberalismen. Det är sådana som lever upp till Lars Leijonborgs appell 1973 i ”Radikalt Forum”, FPU Storstockholms tidning: ”Offra inte liberalismen på borgerlighetens altare”. Eller sådana som gillade när Staffan Thorsell på Expressens ledarsida (där jag jobbade 1975-78) skrev ”Pensionera Bohman”. Sedan Olof Palme förlorat, nota bene, att bryta maktmonopol är självklart ett liberalt uppdrag.

Och jag delade Gunnar Heléns tankar om ”Frihet i gemenskap”. Själv kände jag mig nog som allra friast när jag verkade i de mest kollektiva miljöerna – som kibbutzvolontär, i lumpen eller när jag jobbade på kollo. En gammal SKP-are, som jag var god vän med, var tvungen att kalla mig ”kolloliberal” för att få sin världsbild att gå ihop.

Och Per Ahlmarks långa kamp mot tyranner och svenska diktaturkramare – finns det någon viktigare uppgift för en liberal? Dessutom satte han ord på vad liberalismen är, nämligen ”föreningen av frihet och rättvisa”. Frihet utan rättvisa innebär hårdhet mot de svaga och rättvisa utan frihet leder till förmynderi och förtryck, så formulerade han saken. Jag har inte sett någon bättre definition och det skiljer ut liberaler från både socialister och högermän.

Och Bengt Westerberg som reste sig ur TV-soffan när Ian Wachtmeister kom in. Och som slogs för LSS och äldre människors rätt till eget rum – två sanna frihetsreformer. Att Olof Palme antydde att han var krigshetsare och skällde ut honom för att han sa att ”ingenting skulle främja freden mer än en demokratisk utveckling i Moskva” stärkte bara mina sympatier.

Och Herbert Tingsten, som egentligen verkade före min tid men vars formuleringar fortfarande får blodet att svalla. ”Dessa tomma och dumma ansikten som kantar gatorna när de kungliga drar förbi”, skrev han om monarkins försvarare. Att inte Folkpartiet är uttalat republikanskt är för mig en gåta.

Å ena sidan är nästan alla svenska politiker tämligen liberala, vilket förstås är bra för samhällsutvecklingen men problematiskt för ett liberalt parti. Å andra sidan tilltar hoten mot liberala värderingar i en skrämmande takt. Islamisternas framfart är förstås det akuta hotet mot mänskligheten i dubbel mening.

Men även intoleransen och opportunismen, inte minst på sociala medier, utmanar det som liberaler alltid stått för – från Voltaire och framåt. Här finns sorgligt nog ett nytt hot mot demokratin, senast uppmärksammat av Olle Wästberg.

Och höger- och vänsterpopulismen brer ut sig i västliga demokratier, allt oftare dessutom övergående i ren extremism. Sverigedemokraterna, Ukip, Front National, Jobbik och Syriza – liberalismen har fler motståndare än någonsin. Och alla beundrar de eller stöder den kanske värsta av liberalismens fiender: Vladimir Putin. Att han, enligt sovjetisk propagandatradition, kallar alla motståndare för ”fascister” är extra absurt eftersom han själv alltmer framstår som just en klassisk fascist. Antidemokrat, ultranationalist, våldsbejakare, föraktfull för minoriteter, i symbios med monopolföretag i ett närapå korporativistiskt system –  och kroppsfixerad. Han har väl snart slagit Benito Mussolini i konsten att uppträda med bar överkropp. Och i Sverige poppar gamla Stalinförsvarare som Åsa Lindeborg upp och kramar Putin och spottar på de västliga demokratierna.

Med andra ord är nödvändigheten av ett glödande liberalt part större än på mer än ett halvsekel. Men det måste läggas bättre ved på brasan än krav på språktester av invandrare och tal om ”snällismen”. Jämställdhet och bättre integration är förstås mycket angelägna frågor, men är liberaler bättre skickade än andra att driva dem?

Därför vill jag att ”min” folkpartiledare ska vara en hängiven och skicklig pedagog som slåss mot diktaturer och extremism, tar upp kampen mot ”storebror”, driver miljöfrågor, för konsumenternas talan, kräver republik, är vetenskapens främsta försvarare – och naturligtvis kämpar för Natomedlemskap (främst för balternas skull) och en kunskapsinriktad skola (för att bekämpa klassamhället).

Lars Björkvall är tidigare mångårig Expressenmedarbetare och numer frilansjournalist.
lars.bjorkvall@gmail.com

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr