Essä

Vi kan inte lagstifta bort riskerna med livet

Text: Mats Edenius

Att något är vetenskapligt möjligt att kontrollera innebär inte att det ska göras, inte ens när det kan förhindra olyckor. Mats Edenius, professor i informationssystem, menar att viljan att minimera risker sätter det fria, ansvarsfulla och goda livet på spel.

Vad betyder det att vara liberal? Svaret på frågan skiljer sig åt vad avser innehåll, vem man frågar och var i världen frågan ställs. För att kunna besvara den kan det vara en poäng att börja i andra ändan: huruvida en viss företeelse kan vara ett uttryck för att vara liberal.

Ett illustrerande exempel är sjölagens fylleriregel, som ändrades våren 2010. Den nya regeln omfattar båtar och fartyg om minst 10 meter eller med en fart av minst 15 knop. För dessa har lagstiftarna fullt ut likställt sjötrafik med väg­trafik och därför satt en ny gräns för »sjöfylla« till 0,2 promille, samt tillåtit rutinmässiga kontroller utan misstanke om brott. Regeln omfattar även den som »i övrigt fullgör en uppgift av väsentligt betydelse för säkerheten till sjöss«. Det innebär att flera olika funktioner som är väsentliga för sjösäkerheten omfattas av 0,2-regeln: befälhavarskap, navigering, utkik och maskinarbete, inklusive uppgifter som många gånger utförs i hamn.

Vid en första betraktelse synes den nya regeln både motiverad och i samklang med en strävan efter att ingen ska ha rätt att utsätta andra för fara. Regeln kan också betraktas som ett sätt att skydda individen. Den kan därmed motiveras som en i mängden av skyddslagar vilande på tankegods från socialliberala idéer om en aktiv social reformpolitik och positiva rättigheter, där frihet ses som mer än frånvaro av restriktioner och tvång. Detta givetvis förutsatt att man ser socialliberalismen såsom en kontinuitet av liberalismen.

Men kan det vara så att utgångspunkterna är felaktiga? Motivet för regeländringen, som med emfas framhållits av ansvariga politiker, är ­trafiksäkerhet. Men riskerna till sjöss handlar inte mycket om trafik, och det saknas ­påvisat samband mellan sjösäkerhet och de låga promille­gränser som nu införts. Inte finns det heller några belägg för att regeln skulle fungera i förebyggande syfte. Nolltolerans inom detta område tycks stanna vid fromma förhoppningar – sjöfylleri har sedan länge varit förbjudet. Däremot kan regeländringen ses som ett uttryck för vår tro på nolltolerans och en benägenhet att bortse från att om en nollvision ska förverkligas, krävs mer eller mindre totalitära metoder.

Kanske har någon av er redan nu invändningar och hänvisar till att Kustbevakningen säger att regeln medfört att färre tas fast för »sjöfylleri«, att färre båtar är ute på kvällarna och så vidare. Påståendet att den nya regeln är bra eftersom färre tas fast är lika dumt som att säga att en lag som förbjuder träskor på sjön är bra för att färre bär träskor. En rimlig förklaring till lugnare fjärdar är att båtförarna, medvetna om åtalsrisken, stannar i hamn i stället för att ge sig ut på sjön. Det kan förstås medföra en viss minskning av antalet olyckor, proportionellt med minskade sjötimmar, men minskat fritidsbåtsliv är ingen önskad effekt.   

Ingen har efter snart fem år kunnat visa på att regeländringen i sig ökat säkerheten på sjön. Det är också fullständigt logiskt. Eftersom det inte före lagens införande funnits ett påtagligt problem så kommer vi aldrig heller kunna utvärdera lagen. Det går alltså inte att motivera regeländringen utifrån ett behov av en skyddslag, då det knappast funnits någon eller några att skydda.

Däremot har den inneburit stora inskränkningar i den enskildes rätt att förflytta sig. Båten är ofta de enda sättet att ta sig fram i våra vattendrag och alternativen till egen båt är ofta få. För den som inte tillbringar sin fritid i skärgården kan regeln liknas med att man inte längre får gå över gatan hemmavid för att träffa vänner, ta en eller två öl och sedan traska hem utan risk för kontroll och dryga dagsböter.

Att utifrån socialliberala argument hävda att ett kollektivt ingrepp i individens handlings­frihet är motiverat eftersom alla ska ha rätt till en »säker« fjärd vittnar om dåligt omdöme. Ingen med förnuftet i behåll är orolig för att möta en båt för att föraren eller någon annan med en viktig uppgift ombord har 0,2 promille i blodet. Det är inom parantes för övrigt en gräns långt under där den relativa risken att förorsaka en olycka har visat sig identifierbar vad gäller bilkörning. Och då är marginalerna betydligt mindre på vägarna än på vattnet.

Att lagen skulle vägas upp av att polis och kustbevakning får lättare att identifiera potentiellt farliga förare av båtar eller besättning som fyller en viktig funktion ombord måste i ­sammanhanget väga lätt, liksom det infantila argumentet att lagen är lätt att förstå då vi numera har samma promillenivå för bil som för båt. På en bilväg antas en bilförare kunna hålla reda på kanske upp till åtta olika hastigheter,  men på sjön anförtros individen endast att kunna hålla reda på en promillegräns.

Bland förespråkarna – till exempel Folkpartiet – förs också argumentet fram att lagen är ett uttryck för majoritetens vilja. Detta argument kan endast vara uttryck för en ideologisk vilsenhet.

Även den för liberaler viktiga individuella ansvarskänslan synes komma på undantag när den nya regeln praktiseras. Den vane skepparen som tagit över rodret för att klara en särskilt besvärlig uppgift till sjöss har blivit haffad och dömd för att ha haft till exempel 0,34 promille i blodet. Skepparen som tagit två glas vin till maten och märker att vinden håller på att vända har inte gått fri för att han sökt byta till säker ankarplats enligt lagens nödregel, eftersom nöden inte får åberopas förrän stormen gjort resan farlig.

Ifall någon skulle hävda att det i den individuella ansvarskänslan ligger att föra fram en båt helt nykter, vill jag påstå att man har tappat sinnet för relationer. När det gäller säkerhet är kunskap, flytväst och fokusering av betydelse, i motsats till låga alkoholnivåer.

Det är naturligtvis en god sak att vara helt nykter när man för fram en båt eller har en viktig uppgift ombord. Men vi bör komma ihåg att ­avvikelser från denna dygd i och med den nya regeln inneburit en nykriminalisering. Frågan som kräver ett svar är vilket det skyddsintresse lagen ska ta till vara. Och även om någon skulle hävda att det finns fragment av skyddsintresse väger det fjäderlätt i sammanhanget. För att citera ­professor Nils Jareborg som i Allmän ­kriminalrätt bland annat skriver: »Kriminalisering bör… avse de mest straffvärda gärningarna och tillgripas endast i sista hand«.

Det är lättare att  finna negativa konsekvenser av regeln. Den har lett till felprioritering av bevakningsresurser, utsatt människor för kontroll utan saklig grund, medfört opåkallad kriminalisering av vardaglig livsföring och kostar skattebetalarna mycket pengar.

Det är inte något fylleri som stoppas med den nya regeln. De som främst berörs är människor som valt båten som sommarstuga och skärgårdsbor som behöver den för transporter. De har alla rätt att ställa krav på att ingrepp i deras vardagsliv ska vara sakligt grundade. Den som hävdar motsatsen har mycket att bevisa.

Den nya sjöregeln är kort sagt ett uttryck för när liberala idéer satts på undantag. Frågan som då uppstår är hur det är möjligt att en sådan regel infördes av en regering som till stor del bestod av politiker som kallar sig liberala. Var gick det fel?

Jag tror att många politiker förförts av epitet som trygghet och kontroll, parat med vetenskapens framsteg när det gäller att kunna mäta och följa upp. Allt i samspel med myndigheter som behöver existensberättigande uppgifter. Det är också här vi bör vara på vår vakt. Ett liberalt lackmustest skulle snabbt ha förpassat »sjöfylleri­lagen« till papperskorgen. Regeln bygger inte på saklig grund och strider mot flera grundläggande element om frihet under ansvar, att fria hellre än fälla, att nykriminalisering endast ska ske då det är ytterst befogat, och så vidare. Jag är dock rädd för att vår vilsenhet kring hur ny teknik ska samspela med liberala ideal ännu inte nått sin vändpunkt.

I takt med att ny teknik utvecklas kommer allt och alla att kunna följas upp på ett helt annat sätt och med en helt annan precision än tidigare. Det är egentligen vad den informationsteknologiska utvecklingen till stor del innebär; att ha kontroll på distans. Teknik som den lilla alkoholmätaren, som möjliggjort kriminalisering av människor med mycket låga alkoholnivåer i blodet långt innan vi kunnat visa att sådana nivåer utgör en fara för andra, manar till eftertanke. Fortsätter vi på den inslagna vägen framskymtar ett scenario som jag inte tror att någon vill se förverkligat.

Redan i dag kan vi i realtid mäta en mängd substanser hos människor och med en noggrannhet på metern veta var olika individer befinner sig och hur de rör sig. Vetenskapen kommer även kunna berätta för oss om kausala samband där även den minsta mängden av någon substans i laboratoriemiljö har visat sig inverka på våra kroppar eller vårt sätt att bete oss.

Social skyddshänsyn kan vara motiverad, men först måste vi lära oss att se skeenden och beteenden i relativa termer så att en sund distans uppstår till det vi söker kontrollera, styra och komma tillrätta med. Oftast kan vi då ta nya vetenskapliga rön med ro. De har sällan direkt betydelse för våra eller andras liv. Jag är teknik­optimist, men menar samtidigt att människans ibland nästintill sjukliga ordningssinne hela tiden måste hållas stången och inte tillåtas husera fritt bara för att tekniken finns. Eller än värre viljan att hela tiden kontrollera allt och alla.

I den dagliga debatten hör man ofta uttalandet »kan vi bara rädda ett enda liv är det värt det«. Frågan innehåller givetvis en mängd etiska undertoner och är långtifrån lätt att hantera och förhålla sig till. Vad jag dock vill tydliggöra är att vetenskapen och IT-utvecklingen kommer att förse oss med kunskap om hur liv kan räddas – även förebyggande – och göra så att människor kan slussas in i säkrare miljöer och förmås att minska sitt risktagande. Även om nollvisionen att »rädda ett enda liv« kan vara sympatisk kommer visionen snabbt falla ihop under sin egen tyngd i och med att nya vetenskapliga framsteg och IT-lösningar kommer till stånd. Att rädda liv har alltid en alternativkostnad.

Alla nya rön och tekniska möjligheter till kontroll och övervakning måste därför sättas in i ett sammanhang där betydelsen av att leva ett fritt, brett, ansvarsfullt och gott liv tas på allvar. Frågan är vem eller vilka som har modet och orken att stå upp för dessa ideal i dag?

Mats Edenius är professor i informationssystem vid Uppsala universitet.
mats.edenius@eddan.se

Fler artiklar av Mats Edenius

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr