Debatt

Staten och kapitalet: Jas till Brasilien

Text: Linda Åkerström

När svenska staten i allians med försvarsindustrin vill sälja Jas Gripen till utlandet vet varken kreativiteten eller viljan att spendera pengar några gränser. Linda Åkerström från Svenska freds- och skiljedomsföreningen kräver skärpta regler för vapenexporten.

Vad har löjrom, dr Alban och jojk gemensamt? De har alla använts för att sälja det svenska prestigeprojektet Jas Gripen runtom i världen. Enorma resurser har genom åren lagts på Jas-stöd, av regeringar från båda blocken. Exemplen väcker frågor kring statens inblandning i, och kopplingar till, vapenindustrin och behovet av skarpare regelverk.

Som ende EU-ledare och som en av sina första utlandsresor som statsminister åkte Stefan Löfven (S) vid nyår till Brasilien på inbjudan från premiärminister Dilma Rouseff. När kontraktet om att Brasilien köper tolv Jas Gripen-plan för
40 miljarder kronor skrevs under, gick en lång PR-kampanj från bland andra den svenska ­staten, fackförbundet IF Metall och Saab i mål. På Saab i Linköping dansades samba vid beskedet.

Löfven har länge varit inblandad i Brasilienkampanjen. I sin roll som förbundsordförande för IF Metall år 2010 fick han det brasilianska metallfacket att ta ställning för Jas. Det brasilianska facket trodde då att 28 000 nya arbetstill­fällen skulle kunna skapas om köpet gick igenom. ­Sannolikt vägde detta jobbargument tungt. I dag står inte Löfven längre bakom siffran utan menar att den var en »uppskattning«. Tidigare affärer visar att risken för besvikelse är stor. När Sverige skulle sälja Jas till Sydafrika utlovades 65 000 nya jobb, en försvinnande liten del blev verklighet. Vapenaffärer är dåliga som arbetsmarknads­politisk åtgärd, både för säljarstaten och köparlandet.

Det finns dock mer som talar emot affären. Brasilien är ett land med enorma fattigdoms­problem och stor ojämlikhet. En femtedel av Brasiliens befolkning lever under fattigdomsgränsen.

Men, har inte Brasilien rätt att själv bestämma vad de vill lägga sina pengar på? Det låter till en början som ett rimligt argument, men det finns huvudsakligen två invändningar. För det första finns det, tvärt emot hur det ibland kan framstå som i debatten, inte något automatiskt krav på Sverige att sälja vapen till andra stater, även om de vill ha dem. Vi har ett regelverk för att begränsa vapenexport från Sverige till mottagarländer där det till exempel finns risk att exporten förvärrar eller förlänger väpnad konflikt, eller där mänskliga rättigheter förtrycks. Enligt Uppsala universitets konfliktdatabas förekommer i Brasilien både ensidigt riktat våld från polisen mot civila och konflikt mellan väpnade grupper. Enligt den av riksdagen antagna »Politik för ­Global Utveckling«, PGU, ska hänsyn också tas till hur de allra fattigaste påverkas av Sveriges vapenaffärer. Dessvärre har inte PGU fått genomslag – vapenexporten till utvecklingsländer har tvärtom ökat kraftigt. Mellan åren 1997 och 2012 nära nog fördubblades antalet utvecklingsländer (länder med Human Development Index under 0,8) på listan av svenska vapenkunder, från tio till 21 stycken.

Grunden till att hänsyn tas till utvecklingsnivå, är att vad som ger säkerhet ofta ser ­väldigt olika ut hos olika grupper. Dyra ­satsningar på militär materiel, som anses gynna den nationella militära säkerheten, kan stjäla resurser från viktiga satsningar på det som brukar kallas mänsklig säkerhet, såsom hälsa, sjukvård, mat och boende. Brister på de här områdena är ofta stora dödsorsaker i fattiga länder. Det visste Brasiliens förra president Lula Da Silva, som valde att inte ingå några avtal om stridsflyg med motiveringen att pengarna behövdes för att förbättra situationen för landets fattiga. Då var statsminister Göran Persson (S) ansvarig för ­PR-kampanjen och regeringen Reinfeldt tog över med minst lika stor entusiasm. Det är Brasiliens fattiga som får betala priset för den svenska Jas-hetsen, Sveriges försvarspolitik och Saabs behov av beställningar.

För det andra tas beslut om att köpa vapen väldigt sällan i någon respektfull lugn och ro, allra minst när det handlar om prestigeprojekt som Jas. Det är inte så att Sverige stillsamt inväntar köparländernas självständiga beslut. Tvärtom lägger både företag, regeringar och ibland kungahuset stora resurser på att påverka besluten. ­Listan över kreativa exempel på PR-ansträngningar för att sälja Jas är lång. Det har gjorts ­försök med filmfestivaler, luciatåg, rockfestivaler, designmässor, kungabesök, ­löjromsmiddagar, jojk, dr Alban, Mando Diao, Uno Svenningsson, kronprinsessan Victoria och ostindiefararen Götheborg – bland mycket annat. Förra vårens Ekot-avslöjanden om alliansregeringens och ambassaden i Berns ansträngningar att påverka den schweiziska politiska processen, först genom riktade lobbyinsatser mot parlamentariker och sedan med välplanerade PR-insatser för att påverka den bindande folkomröstningen, gav en unik insyn i en annars ljusskygg verksamhet.

Stefan Löfvens aktiva roll i att argumentera för ökat stöd till vapenindustrin gjorde att Svenska Freds år 2010 gav honom en plats i vår rankning över Sveriges främsta vapenlobbyister. Dessvärre är han inte ensam. Det finns många exempel på personer som genom att alternera mellan poster i vapenindustri, partipolitik, departemet, fackförbund och PR-byråer gjort framgångsrika karriärer. På detta sätt ges vapen­industrins intressen tillgång till det svenska beslutsfattandet, information och kontakter. Problemet är inte begränsat till något av de politiska blocken. Den före detta försvarsministern Sten Tolgfors (M) gick till exempel direkt från posten som försvarsminister till konsult och delägare för PR-byrån Rud Pedersen, som har Saab som kund. Svenska Freds har länge krävt en karenstid för avgående politiker, vilket finns
i många andra länder och borde vara en självklarhet.

Brasilienaffären visar att dagens vapen­exportregelverk är för luddigt. Den pågående utredningen om ett nytt måste föreslå skarpa skrivningar, utan kryphål. Tydligheten är ­särskilt viktig inom ett politikområde som präglas av omfattande sekretess. Ökad öppenhet och ­möjligheter att se hur besluten är fattade – och av vem – bör också vara med när utredningen kommer med sina slutsatser i april. Grund­läggande värden om fred, hållbar utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter måste styra även vapenexporten.

Linda Åkerström är ansvarig för nedrustningsfrågor i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
linda.akerstrom@svenskafreds.se

Fler artiklar av Linda Åkerström

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr