Perspektiv

Ekonomerna har fel – egenintresset ljuger

Text: Filip Wästberg

Den tekniska utvecklingen har revolutionerat samhällsvetenskapen. Kraftigare datorer har gett forskare möjlighet att förklara världen med allt mer invecklade matematiska modeller. Att människor agerar efter sitt egenintresse är ett centralt antagande i många av de modeller som används för att förklara allt från partisympatier till demokratisering. Men människor är mer än sitt påstådda egen­intresse, menar statsvetarstudenten Filip Wästberg.

Egenintresset ljuger aldrig. Karl Marx ord har länge utgjort grunden för en rad olika discipliner inom samhällsvetenskapen. Egen­intresset har använts för att förklara hur männi-skor röstar, varför länder blir demokratiska och nu senast har det varit centralt i den franska rockstjärnan (förlåt, ekonomen) Thomas Pikettys oro för ekonomisk ojämlikhet. Att människors beteende är ett resultat av deras egenintresse är emellertid ett antagande som saknar empirisk täckning.

Egenintresse är ett komplicerat begrepp. Vad som är i någons intresse skiljer sig naturligtvis åt. Forskare använder därför i huvudsak ­ekonomiskt intresse, det vill säga ­inkomst, för att mäta ­egenintresse. Tanken är att när vi står ­mellan två val kommer vi i första hand att välja det som gynnar oss ekonomiskt. Homo economicus, som står i centrum för de statistiska ­modeller forskare använder för att förklara världen, bryr sig om sin egen inkomst och ingen annans.

Ett vanligt påstående är därför att väljares inkomst kan förklara vilket parti de röstar på. I valet mellan politiska partier väljer man det som främjar ens ekonomiska intresse. Väljare som har det relativt sämre lägger sin röst på partier som vill omfördela resurser från de rika till dem själva, medan välbeställda röstar på partier som inte tar deras pengar.

Vid ett ögonkast kan det verka rimligt. Det är i regel de välbeställda i de flesta länder som utgör väljarstöd för borgerliga partier, medan vänsterpartier ofta har sitt stöd i arbetarklassen. Men tanken är lika banal som den är felaktig.

Om egenintresset skulle styra kan man fråga sig varför en fattig student i statsvetenskap (alltså undertecknad) engagerar sig för mindre omfördelning i liberala idétidskrifter. På samma sätt blir det svårt att förklara varför Olof Palme, son till en direktör och uppväxt på välbärgade ­Östermalm i Stockholm, gick och blev ­socialdemokrat. Ännu besvärligare blir det när afro­amerikaner som ­blivit förmögna envisas med att fortsätta att rösta på Demokraterna, trots att de skulle »tjäna« på republikansk politik.

Till slut blir undantagen för många. Ekonomen och författaren Bryan Caplan har, bland andra, slagit fast att när en rad andra faktorer kontrolleras kan inte inkomst förklara partisympati. I stället har social bakgrund och familjens politiska uppfattning stor betydelse.

I demokratiseringsteorin är egenintresset en viktig komponent. Carles Boix, professor i statsvetenskap vid Princeton University, hävdar att ekonomisk jämlikhet är den viktigaste faktorn för att ett land ska bli demokratiskt. Boix menar att då majoriteten av befolkningen i ett ojämlikt land tjänar mindre än den genomsnittliga lön­tagaren kommer samma majoritet, om de får ­allmän rösträtt, att rösta för omfördelning från de rika till de fattiga.

Eftersom egenintresset styr i Boix modell är incitamenten för den (ofta) styrande överklas-sen att införa demokrati mindre ju bredare inkomstklyftan är. De rika kommer att motsätta sig demokrati så länge det hotar deras ekonomiska intressen.

Forskningsprojektet World Values Survey undersöker attityd till demokrati i de flesta av världens länder. En snabb koll visar, tvärtemot Boix förutsägelse, att rika i semi- eller icke-demokratiska länder snarare är mer positivt inställda till demokrati än de fattiga, i synnerhet om de är välutbildade. Boix teori om demokratisering illustrerar hur slappt teorin om egen­intresset antas av många av världens främsta samhällsvetare. Thomas Pikettys oro för ekonomisk ojämlikhet bygger på rädslan för att när de rika blir rikare så kommer de att utnyttja sin ekonomiska makt för att driva fram politik som gynnar de egna plånböckerna, på bekostnad av det goda samhället. Resonemanget bygger på att rika agerar i linje med sina ekonomiska intressen. Men några väl förankrade bevis för att så är fallet presenteras inte.

Så varför envisas då forskare ur samtliga samhällsvetenskapliga discipliner att klamra sig fast vid en förklaringsmodell som uppenbarligen inte håller? Det är kanske inte så konstigt. De senaste femtio åren har samhällsvetenskapen genomgått en omfattande matematisering. De ekvationer som används för att förstå världen förutsätter ofta långtgående antaganden om människors beteende, som inte sällan står i direkt kontrast till människans komplexa natur. Kanske har ambitionen att kvantifiera världen blivit viktigare än att förstå den.

Filip Wästberg är student i statsvetenskap och statistik vid Uppsala universitet.
filip.wastberg@gmail.com

Fler artiklar av Filip Wästberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr