Tema

Dödshjälp är en frihetsfråga

Text: Emma Söderberg Majanen

Lika självklart som varje människa själv avgör vad som gör livet värt att leva, bör hon ha rätt att själv avgöra när lidandet blir för tungt att bära. Liberal Debatts biträdande redaktör Emma Söderberg Majanen menar att den människa som uppfattar sitt liv som outhärdligt bör ha ­möjligheten att avsluta det – lindrigt, tryggt och humant.

Det brukar hävdas att aktiv dödshjälp inte bör tillåtas eftersom följden, det vill säga döden, är absolut oåterkallelig. En sjuk människas smärta hade kanske kunnat lindras tillräckligt för att hon hade velat fortsätta leva, eller så kanske hon »innerst inne« egentligen inte ville dö.

I maggropen kan ett sådant resonemang kännas sunt. Men man bör också fråga sig varför en människa inte skulle vara tillåten att fatta oåterkalleliga beslut, så som det om det egna livet. Detta även om risk för misstag föreligger. För lika oåterkallelig som döden är, efter att ha fattat ett aktivt beslut därom, är den efter ett utdraget lidande. Varför skulle det i sådant fall vara bättre att förbehålla makten över det enskilda livet dem som stiftar våra lagar, än den människa vars död som kommit i fråga?

Vad gäller vad personen »innerst inne« velat kan man fråga sig vad det över huvud taget spelar för roll. Är inte det relevanta hur en människa känner sig i den situation som hon faktiskt, nu och i verkligheten, befinner sig i? Om en människa i dag ges aktiv dödshjälp för att hon vill det, går det då att på ett meningsfullt sätt påstå att hon i morgon möjligtvis hade ­kunnat ändra sig och komma till insikt om att hon i själva verket velat leva? Då är hon ju redan avliden. Denna syn på människans vilja får, dragen till sin spets, en paralyserande effekt på allt mänskligt agerande som har mycket långtgående eller oåterkalleliga konsekvenser; det man vill göra i dag kanske man inte hade velat göra i morgon, om en månad eller om två år, och därför bör man förhindras att agera så.

Ett annat vanligt argument mot aktiv dödshjälp är att en sådan möjlighet riskerar devalvera människovärdet. Detta då det implicita budskapet är att en människas liv under vissa betingelser är så hemskt att det lika gärna kan avslutas. Vad som här menas med »människovärde« är inte alltid uppenbart, men det kan förstås som att alla människor förtjänar respekt just för att de är människor och därför inte ska användas som medel för andras mål.

Men även givet denna uppfattning av människovärdets innebörd, kan en aktiv dödshjälp lika gärna ses som en förstärkning. Lika självklart som det är att kräva respekt för en människas subjektiva uppfattning om vad som gör livet värt att leva, kan man argumentera för respekt inför hennes subjektiva upplevelse av när livet inte längre är värt att leva. Signalen ska så klart inte vara att vissa liv i objektiv mening är så dåliga att de inte är värda att leva. Däremot att en människa som upplever sitt eget liv som så dåligt ska kunna ha makten att ta hjälp för att avsluta det. Och framför allt: om människor på allvar inte ska behandlas som medel för andras mål är det svårt att försvara varför det faktum att någon kanske skulle uppleva sitt liv som av lägre värde, ska frånta andra människor möjligheten att få hjälp att avsluta sina liv om de så önskar.

Ytterligare ett argument mot aktiv dödshjälp är risken för anhörigas, mer eller mindre explicita, påtryckningar för att få den svårt sjuka att avsluta livet. Det kan så klart tyckas magstarkt att ens teckna hypotesen att någon väljer att avsluta livet för att inte vara en belastning för familj och anhöriga. Men vid närmare eftertanke är det nog inte det. De flesta människor bestämmer sitt agerande utefter fler variabler än det strikt egna välbefinnandet. I stort och smått tar vi hänsyn till hur andra människor påverkas av våra beslut. Är det då orimligt att en döende människa väljer att avsluta sitt liv under kontrollerade och humana former för att bespara barnen vakan vid dödsbädden? Oavsett det egna svaret på frågan kan man ändå argumentera för att det bör vara upp till människan vars liv är i fråga att ta slut att avgöra om tidpunkten för döden ska flyttas för andras skull eller inte.

Det kan givetvis tänkas situationer där illsinnade anhöriga försöker övertala någon att välja aktiv dödshjälp för att komma åt ett arv, eller för att bespara sig bensinen för att åka till och från sjukhuset. Här uppstår åter frågan om sådana potentiella problem – förmodligen och förhoppningsvis inte särskilt vanliga – verkligen utgör skäl nog att frånta alla människor möjligheten att avsluta ett liv de inte vill leva på ett kontrollerat och lindrigt sätt.

Ett fjärde argument mot aktiv dödshjälp är att resurser i stället bör gå till den palliativa vården, så att alla människor ska kunna ha en god livskvalitet i livets slutskede och aldrig behöva se döden som den enda vägen ut ur lidandet.

Men rimligtvis finns ingen motsättning mellan tillåtandet av aktiv dödshjälp, och god kvalitet i den palliativa vården. Och framför allt: Vem är jag att avgöra huruvida en ­människa anser det värt att fortsätta livet? Även om den palliativa vården håller högsta tänkbara kvalitet, är det fullt tänkbart att en människa ändå känner att hennes lidande är så pass stort att hon hellre vill dö än att fortsätta leva. Knappast ens om den palliativa vården håller högsta kvalitet kan den subjektiva upplevelsen vara felaktig.

Två frågor som oundvikligen uppstår när aktiv dödshjälp diskuteras, är av vilka skäl och under vilka omständigheter den ska tillåtas. Ett vanligt motiv till motståndet är att om aktiv dödshjälp tillåts för människor som är svårt sjuka, riskerar man att till slut hamna i en situation där det offentliga är ­skyldigt att tillhandahålla aktiv dödshjälp för alla människor – hela tiden, av vilka skäl som helst.

Men bara för att något är tillåtet, innebär det  inte att det offentliga ska utföra eller betala för det. Givet att vi har en offentligt finansierad sjukvård vore det rimligt att aktiv dödshjälp för svårt sjuka människor – som en del eller förlängning av den palliativa vården – bekostas av det offentliga. Men därav följer inte med självklarhet att aktiv dödshjälp även i andra fall – i fall sådan över huvud taget tillåts – ska bekostas av det offentliga. Det är ju fullt möjligt att tänka sig att aktiv dödshjälp är tillåten även i fall där personen inte lider av dödlig sjukdom, men där de själva står för kostnaderna.

Fullt möjligt, men vettigt? Alla torde ställa upp på att lidande är en subjektiv upplevelse, ytterst och i huvudsak buren av den människa som utstår det. Existentiellt eller psykiskt lidande kan vara minst lika svårt som lidande orsakat av fysisk sjukdom. Det framstår därför som en godtycklig ­ordning om enbart lidande orsakat av somatisk sjukdom ska kunna berättiga aktiv dödshjälp.

Den uppenbara invändningen mot aktiv dödshjälp vid psykiskt lidande är att det i sådana fall kan vara svårt att veta om personen i fråga verkligen vill dö. En människa som lider av psykisk sjukdom kanske »egentligen« inte, om man tänker sig att personen varit frisk, hade velat dö. Detta argument kan verka tilltalande, men är bedrägligt. Det är klart att en psykiskt sjuk människa, som vill dö på grund av sitt psykiska lidande, inte hade velat dö om hon inte hade varit utsatt för lidandet. Men den frågan är inte relevant. Frågan är i stället om hon nu – i verkligheten och under de omständigheter som faktiskt föreligger – lider, inte om hon lidit eller inte om hon varit frisk. Om människan själv ska ha den yttersta makten över det egna livet, och det är hennes egen bedömning av livskvaliteten som ska styra, är det rimligt att hon själv har möjligheten att söka hjälp för att avsluta det.

Möjligen skulle det vi kallar för »respekt för människovärdet« ta stryk av en legalisering av aktiv dödshjälp. Men lika möjligt är att det stärks. Det går nog inte heller riktigt att veta; respekten för människovärdet är en abstrakt idé, och svår att mäta. Vad som däremot är verkligt och konkret är människor och deras lidande. För den människa vars lidande gör livet outhärdligt, borde en lindrig och trygg död vara en möjlig utväg. Och det borde vara hennes sak att besluta därom, oavsett andras uppfattningar.

Emma Söderberg Majanen är biträdande redaktör för Liberal Debatt.
emma.majanen@liberaldebatt.se
Twitter: @Majanen

Fler artiklar av Emma Söderberg Majanen

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr