Tema

Döden är på dekis

Text: Aron Vallinder

Efter så där 80-100 år här på jorden inträffar döden obönhörligen för oss alla. Så det är lika bra att betrakta den med jämnmod. Eller? Aron Vallinder, doktorand i filosofi vid London School of Economics, beskriver transhumanismen och strävan efter att förlänga det mänskliga livet.

En del problem är så stora och grundläggande här i livet att vi har svårt att se dem för vad de egentligen är. Men när vi väl får upp ögonen har vi svårt att ­förstå vi någonsin kunnat undgå att se dem. Det är dags att vi får upp ögonen för den största globala ­katastrof som pågår runt omkring oss var dag: döden.

Så länge döden är en oundviklig del av livet är det begripligt att betrakta den som något gott. Genom att försonas med det ofrånkomliga kan man undvika existentiell ångest och acceptera sitt öde. Men med dagens snabba teknologiska utvecklingen behöver döden inte för alltid förbli oundviklig. Vad som tidigare varit en sund inställning för att hantera det ofrånkomliga med värdighet blir då en livsfarlig villfarelse.

Människan har alltid strävat efter att förändra sina villkor. De svårfattbara skillnaderna mellan dagens högteknologiska samhällen och livet på den förhistoriska savannen är ett resultat av denna vilja. Så här långt i mänsklighetens historia har vi i huvudsak förändrat vår omvärld. Men vi står i dag inför möjligheten att förändra inte bara världen omkring oss, utan även vilka vi själva är.

Under 80- och 90-talen växte det fram en intellektuell rörelse som bejakar möjligheten att förändra den mänskliga naturen med teknologins hjälp. Under det något styltiga namnet »transhumanism« samlas en rad olika tänkare och aktivister som förenas i övertygelsen att teknologin kan förbättra det mänskliga villkoret radikalt. Olika grenar av rörelsen betonar olika möjligheter: kognitionsförbättring, förhöjt välmående och livsförlängning, för att nämna några.

Men transhumanism är inte synonymt med naiv teknikoptimism. Att få upp ögonen för de tänkbara förmånerna innebär inte att blunda för de eventuella riskerna. Teknologin i sig är sällan varken odelat positiv eller odelat negativ. Dess värde bestäms av hur vi – individer och samhällen – använder den. Transhumanismen är en humanism.

Det finns många filosofiska argument för livsförlängning. Somliga ser det som en fråga om individuell valfrihet: ifall människor vill leva längre ska de få möjligheten att göra det. Andra poängterar att gränsen mellan att »bota« och att »förbättra« är för otydlig för medicinska beslut av den här digniteten. Men för att på ett personligt plan uppskatta ­fördelarna med ett längre liv krävs det knappast några ­sofistikerade argument. När livet är som bäst kan det vara alldeles fantastiskt. Tänk på de stunder då du varit som allra lyckligast. Kanske handlar det om romantisk kärlek, djup vänskap, starka konstupplevelser eller att till sist ro i land en till synes omöjlig utmaning. Varför inte uppleva mer av detta, ifall vi nu kan? Varför måste livet ta slut så snabbt? Att leva längre är inte en excentrisk böjelse hos ett fåtal individer. Det är något de allra flesta av oss har ett starkt intresse i.

Att bota alla åldersrelaterade sjukdomar är ett monumentalt åtagande, men det finns ingen principiell anledning att tro att det är omöjligt. Att ingen människa har blivit äldre än 122 år är en följd av vår nuvarande biologi, inte av någon grundläggande fysisk lag. Det attraktiva med livsförlängning är inte livsförlängning som sådan, utan snarare att förlänga den hälsosamma livslängden: att vara mentalt och fysiskt alert, inte att vara bunden till en sjukhussäng i ytterligare några årtionden.

En del ser livsförlängning som onaturligt och därför oacceptabelt. Men vad vi betraktar som naturligt eller onaturligt har förändrats kraftigt under historiens gång. Många medicinska ingrepp som vi i dag genomför utan att tveka sågs en gång i tiden som djupt onaturliga. Men det grundläggande problemet med den här invändningen är inte att vår syn på vad som är naturligt har förändrats, utan snarare att vi inte har några goda skäl att tro att det naturliga är bra. Inte heller att det onaturliga är dåligt.

Somliga filosofer anser att det är själva döden som skänker livet dess mening. Utan vetskapen att livet en gång kommer att ta slut tappar vi intresse för våra livsprojekt. Det synsättet är värt att ifrågasätta. Mycket av det vi uppskattar här i livet hämtar faktiskt inte sitt värde ur ändliga livsprojekt. Men även om filosoferna har rätt så spelar det liten roll i sammanhanget. Radikal livsförlängning innebär inte evigt liv. Att leva i flera århundraden – eller ännu längre! – är när allt kommer omkring inte att leva för evigt.

En värld där folk lever i flera århundraden skulle naturligtvis skilja sig radikalt från det samhälle vi har i dag. Den allvarligaste invändningen mot livsförlängning är kanske att många av dessa förändringar skulle vara negativa och oåterkalleliga. Somliga oroar sig för att ett samhälle med tillgång till radikal livsförlängning bara skulle befästa redan existerande orättvisor, då endast de allra rikaste skulle ha tillgång till livsförlängningsproceduren. Andra oroar sig för ett statiskt samhälle. De som redan har maktpositioner i samhället skulle kunna hålla fast vid dessa i århundraden. Utan förändring stannar innovationen av. Och med livsförlängning blir över­befolkning naturligtvis en fråga vi måste ta oss an förr eller senare.

Dessa invändningar är värda att ta på allvar. Men att utifrån den begränsade information vi har i dag bestämma att livsförlängning som koncept är oacceptabelt vore minst sagt förhastat.  Det är lätt att fokusera på de möjliga problemen och glömma bort de enorma lidanden och förluster som döden faktiskt innebär, både för dem som dör där och då och för deras anhöriga. Med mer kunskap kring livsförlängning är vi i en bättre position att lösa problemen när de väl dyker upp. Även om ett samhälle med livsförlängning är radikalt annorlunda än det nuvarande så är resan dit långsam. Vi åldras trots allt bara ett år om året, vilket ger oss gott om tid att förbereda för omställningen. Det första steget är att förändra vår inställning till döden.

Aron Vallinder doktorerar i filosofi vid London School of Economics.
vallinder@gmail.com

Fler artiklar av Aron Vallinder

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr