– Mina föräldrar är arbetarklass, de har arbetat mycket hårt, sa Ebba von Sydow i en intervju för cirka tio år sedan.
Minns debatten och indignationen som Sydows uttalande väckte. Vem var hon, barn till en läkare och en skeppsmäklare att kalla sig arbetarklass? Men vem har då rätten att göra det?
I bemärkelsen »proletariatet« står arbetarklass för den egendomslösa delen av befolkningen, men också »undertryckta arbetare«, eller rätt och slätt »löntagare«. Inget konstigt med det. Det är ett kraftfullt begrepp, som rymmer kamp för lika rättigheter och ett drägligt liv. Ordet arbetarklass sätter namn på den utsatthet och maktlöshet som frånvaron av ekonomiskt och socialt självbestämmande och trygghet innebär. Det är fortfarande i allra högsta grad aktuellt – både i länder som inte ännu konstruerat sin demokrati och välfärd och i Sverige. Men det finns en tendens använda etiketten lättvindigt, som inte är annat än skadligt för dem som verkligen behöver det i sin kamp. Inget är mer effektivt för att desarmera ett ord som synliggör förtryck, än att utnyttja dess kraft för andra ändamål än det avsetts. Minns hur vita medelålders män med makt började kalla sig feminister, för att bemöta krav på förändring med oförstående höjda ögonbryn: »Vi är ju också feminister, hur kan vi då vara fienden?«
Jag syftar på den livsstilsvänster som i en missriktad pubertal identitetsvånda utnämner sig själva till »arbetarklass«. Detta trots att de har föga gemensamt med de människor och de situationer som begreppet myntades för att beskriva. Att tjäna bra med pengar, men ständigt hävda sig underlägsen för att kunna förakta alla som inte är en själv. Det är det som definierar denna självutnämnda arbetarklassen. Internationalen skorrar falskt mellan väggarna på den ombyggda råvinden på Södermalm.
Jag umgås sedan en längre tid med en person som gör ett stort nummer av att vara »arbetarklass«. Att hen tjänar långt över medel, bor centralt, äger stuga, aldrig lagar mat eller äter matlåda på jobbet, har inget med saken att göra. Att hen lever på att bilda opinion, föreläsa och projektleda; spelar heller ingen roll.
det Bekväma i att identifiera sig som arbetarklass är att man får vara jävligt föraktfull och slentrianförbannad på »borgarna« och »medelklassen« (för att inte tala om överklassen…). Att verbalt kräkas sitt hat över dessa människor är okej: »Det har med makt att göra«. Borgarna och medelklassen har den. Det skiljer dem från huvudstadens sofo-proletariat. Två adjektiv beskriver tankekedjan i sin helhet: konservativt och bittert.
Jag har inget emot strukturella förklaringar. Ibland är det nödvändigt att förklara krig mot förtryckande strukturer. Men av precis samma skäl som vissa strukturer måste rivas, eller omformas, är det inkonsekvent att låta enskilda representera och stå till svars för en hel struktur. »Jag får förolämpa dig, för den grupp jag sorterar dig i har ett strukturellt övertag«. Härskartekniker är aldrig okej, oavsett hur röd mantel man än klär dem i. Mellanmänskliga relationer är alltid en individ – till en annan.
Bit för bit har jag förstått att för den självutnämnda »arbetarklassen«, är begreppet detsamma som »vi som är goda«. En helt nödvändig kontrast till »de som är mindre goda« eller »de som är onda«. Låt mig ta ett exempel.
Jag äter middag med några nya bekantskaper. Rätt snabbt anar jag att de är självutnämnda proletärer. Utan att vi pratat vare sig feminism eller politik får jag kommentarer som »Vaddå, du är ju inte feminist!«. Jag är liberal och kommer från Örgryte. När vi har ätit upp så ber en av dem om att få våra kvitton så att han kan dra av dem i sitt företag. Han är arbetarklass (tydligen), jag är förtryckaren (tydligen).
I det självutnämnda proletariatets ögon är jag borgare och medelklass eftersom jag har bott i villa, tycker om att resa, hade ett jobb på en tankesmedja och är van vid (och tycker om) familjemiddagar. I stort lever vi ungefär samma liv. Men jag är borgare. De är arbetarklass. Klassmarkörerna är hopplöst ytliga: bordsskick, ordval, universitetspoäng.
Men snälla ni! Det är andra aspekter som skiljer ut den maktlösa och förtryckta. Det räcker med att resa utomlands för att förstå det godtyckliga
i klassmarkörer. Det som är överklass i Havanna (exempelvis plaststolar), kan vara medelsvensson
i Stockholm. Att stirra sig blind på oviktiga detaljer döljer bara det som verkligen spelar roll: diskriminering, utsatthet, förtvivlan och orättvisa.
Som komplimang får jag ibland höra att »jag är spännande, för jag passar inte riktigt in i en viss klass«. Inte en enda gång verkar det slå mina bekanta att det kanske är de stela kategorierna som inte stämmer. Att det är konserverande – inte progressivt – att konstruera murar mellan människor med avseende på bakgrund, ursprung, hudfärg, kön och intressen.
Klassperspektivet, så som formulerat av en »self-branding« livsstilsvänster, avslöjar en statisk samhällsanalys och nedslående människosyn. Som helhet bygger det på en samhällsvision som fjättrar människor vid strukturer och som ser varje undantag som ett resultat av slumpen. Ett sådant synsätt kan aldrig frigöra någon. Och vill man ens det, för vem ska man då hata vid dagens slut?
Men om man tror på en samhällsförändring som sker människa för människa – tills vi alla är en del av något bättre, rättvisare och friare – kan man inte tänka i termer av födslobestämd klasstillhörighet.
Tror man inte på människan, kan man heller inte tro på framtiden.
Karin Zelano är ledamot av Liberal Debatts redaktion och doktorand vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
karin.zelano@liberaldebatt.se