Tema

Avpolitisera barnafödandet

Text: Ebba Tornérhielm

För många är föräldraskapet det mest värdefulla livet har att erbjuda. För de som vill, men inte kan, få barn på egen hand är därför en assisterad befruktning av stort värde. Tyvärr omgärdas den så viktiga verksamheten i dag av paternalistiska krav på hur livet bör levas och en politiserad syn på den kvinnliga kroppen. Det skriver Ebba Tornérhielm, förbundssekreterare för Liberala ungdomsförbundet.

»Är inte det själva feminismens grundprincip – att kvinnor inte ska vara redskap för andra, vare sig det gäller äkta makar, fäder, Vatikanen, stackars ensamma män, män med makt och män utan makt eller vår egen infertila syster? Utan att vi ska ha sex när vi själva vill och skaffa barn när vi själva känner för det. För vi är inte maskiner, vi är inte naturresurser. Vad som står på spel är inget annat än rätten till vår fulla och helhetliga mänsklighet.«

Kajsa Ekis Ekman

»Varat och varan«

Trots att preventivmetoder är själva grundbulten i den kvinnliga frigörelsen och  att födslo­kontrollen i dag ses som självklar i stora delar av världen är det svårt att diskutera kvinnlig fertilitet utan att kvinnokroppen och barna­födandet blir politik. I en värld där människors familjeformer blir allt mer heterogena är det fascinerande hur ofta debattörer – oaktat om de diskuterar surrogatmödraskap, abort eller assisterad befruktning – porträtterar kvinnokroppen som något i skriande behov av offentlig reglering. Denna tendens är gemensam för såväl vänsterdebattörer som Ekis Ekman, citerad ovan, som mer konservativa röster.

Även den monetära aspekten är återkommande. Detta antingen som ett argument i debatten om assisterad befruktning för att förhindra vissa grupper från att få tillgång till sådan, eller som ett argument mot surrogatmödraskap för att kvinnan kanske befinner sig i en så utsatt situation att hon upplåter sin kropp för att hon behöver pengar.

En stor del av den lagstiftning som omgärdar assisterad befruktning och annan fertilitetsvård är formulerad som om vi ­fortfarande befann oss i mitten av 1900-talet. Ofta förekommande är argumentet att man inte ska demoralisera barnen gällande deras ursprung. Exempelvis får assisterad befruktning bara ske efter att det i en särskild prövning bekräftats att det blivande barnet i framtiden kan förväntas växa upp under goda och ordnade förhållanden. Till och med regleringen av vem som får donera könsceller utgår från donatorns relation till föräldra­paret och om denna relation i framtiden kan tänkas förvirra barnet. Den som är ensamstående eller vill skaffa barn med en person utanför en kärleksrelation gör sig än så länge alltså inte besvär, åtminstone inte i Sverige. Så inte heller den som vill betala för ägg eller spermier för att kunna genomföra en befruktning, eller den kvinna som har en partner som inte är med på noterna. Även för samkönade par är reglerna moraliserande. I vissa landsting har lesbiska par mött problem i att endast den kvinna som burit det första barnet fått tillgång till den egenfinansierade syskonbehandlingen. Detta med motiveringen att det skulle upplevas som orättvist gentemot heterosexuella par om båda parter gavs tillgång till behandling.

Att få barn är inte en rättighet. Det är inte heller självklart att barnlösa i varje situation ska få hjälp av det offentliga för att kunna befruktas. Men det borde vara självklart att staten och landstingen inte aktivt hindrar människor från befruktning på konstgjord väg. Ändå återkommer debatten om barnafödande kvinnors rättigheter ständigt till dessa kvinnors rättigheter i relation till samhällsnyttan och samhällsmoralen. Detta är en nytto­utilitaristisk syn på människors lycka.

Inom debatten om assisterad befruktning dyker livsstilsfaktorer som påverkar fertiliteten ofta upp. Exempelvis diskuteras huruvida rökning och övervikt ska vara uteslutningsgrundande för att få genomgå behandling. Detta då dessa faktorer anses påverka ­fertiliteten. Ur en samhällsekonomisk syn­vinkel är diskussionen rimlig, men en begränsning i det offentliga utbudet förutsätter att det finns privata alternativ för dem som inte passar in i mallen. Problemet är här att vi i Sverige är på väg tillbaka till en likriktning inom vården där ett på riktigt fritt vårdval snart kan vara ett minne blott. Detta parallellt med en samhällsutveckling där få vill betala för andras dåliga livsstilsval. Så rättfärdigas den statliga pekpinnen: Om du inte lever som staten lär beskärs din rätt till sjukvård relaterad till dina livsstilsval.

Genom att hänvisa till samhällsnyttan kan oönskade beteenden fördömas, kontrolleras och bestraffas utan att det väcker ­uppmärksamhet och protester bland människor som vanligtvis tar utsatta gruppers parti. Hela ­frågan måste ses mot bakgrund av att den svenska ­konsensus­kulturen, där frågan om vad som är rätt och fel till slut alltid handlar om konfliktminimering. ­Samhällets moraliska värderingar utgår ifrån minsta ­gemensamma nämnare och när det ­kommer till barn och barnafödande blir detta extra ­tydligt.

Paternalism kallas det när samhället går in för att skydda en svag grupp från exploatering, i det här fallet ofödda barn. Eftersom sam­hället, innan det paternaliserar, först måste bestämma vilka värden som är goda för en grupp och därför ska komma i fråga om skydd, respektive vilka som är dåliga och därför ska bekämpas, ­tenderar skeendet att ta sig inskränkta och ­konservativa uttryck. Så länge vården är o­ffentligt finansierad och likriktad ­kommer den barnafödande kvinnokroppen att vara politisk.

Ironiskt nog innebär detta att ­sjukvården antar just den form som icke-liberaler gärna ­hävdar att ett liberalt samhälle skulle leda till: Ett samhälle där bara den som lever upp till samhällets hälsoideal får den önskade vården.

Det är ett politiskt  problem att människor med fertilitetsproblem hänvisas till institutioner som ställer så tydliga livsstilskrav. Krav som vi i Sverige i de flesta andra avseenden är glada att ha lämnat bakom oss årtionden sedan. Att dessa livsstilskrav lever kvar just inom föräldraskapsområdet är särskilt olyckligt då barnafödandet för många är en så viktig del av livet. Slutsatsen av den liberal maktanalysen blir därför att ­avmonopolisera fertilitetsvården.

I sommar kommer en del av reglerna kring assisterad befruktning att lättas upp. Men genom att även tillåta privata vårdgivare och en kommersialisering av branschen för assisterad befruktning skulle ännu fler ges möjlighet att föda sina så efterlängtade barn. På köpet skulle kvinnokroppen bli lite mindre politiserad.

Ebba Tornérhielm är förbundssekreterare för Liberala ungdomsförbundet.
ebba.tornerhielm@luf.se

Fler artiklar av Ebba Tornérhielm

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr