Tema

We’re here! We’re Queer! Get used to it!

Text: Anders Rönmark

Längs de liberala kusterna har kampen för sexuellt likaberättigande gjort enorma landvinningar. I de vidsträckta staterna i söder går det trögare, inte minst då människor som annars engagerat sig i kampen väljer att flytta därifrån. Liberal Debatt träffar två organisationsföreträdare som flytt, men sedan återvänt.

Lokalen ser inte mycket ut för världen från utsidan. Faktum är att den är ganska svår att hitta, där den ligger i samma byggnad som en bank.

Men det är precis det som är meningen. Att dela lokal med en bank gör att besökarna kan låtsas som att de är där för att göra ett ärende. Att dela lokal med en bank gör också att risken för attacker minskar avsevärt.

För Scott Hamilton, executive director för Oklahoma Citys ledande HBTQ-organisation Cimarron Alliance, är hot och diskriminering något som hör vardagen till.

En vardag han flydde ifrån för 30 år sedan.

IMG_0332

– Jag är uppvuxen i Oklahoma och bestämde mig tidigt för att lämna delstaten och aldrig komma tillbaka. Jag levde, arbetade i och älskade New York i 25 år, berättar Hamilton.

För fem år sedan bestämde sig den ideella organisationen Cimarron Alliance för att göra en satsning och anställa en verksamhetsansvarig. En headhunter hittade Scott Hamilton, som genast tackade nej.

– Aldrig Oklahoma. Aldrig mer. Men när jag började titta på Cimarrons verksamhet, och började fundera över hur det såg ut i min hemstat, insåg jag att jag behövdes bättre här än på östkusten. Jag var dock inte förberedd på den fientlighet som fortfarande finns mot homosexuella.

Han räknar upp exempel på fall där homosexuella män och kvinnor i Oklahoma misshandlats, trakasserats och avskedats. Hamilton betonar att det skiljer sig åt mellan olika delar av delstaten, men rent generellt är Oklahoma ”the reddest of red states”, en hänvisning till det republikanska partiets färg.

– Folk här är stolta över att man anses vara den mest konservativa delstaten. Mina vänner i Europa kan inte förstå vad som händer här. Jag har vänner i Kenya som inte kan förstå vad som händer här…

Med en budget på 150 000 dollar går Cimarron Alliance en ojämn match mot politiker och intresseorganisationer som aktivt arbetar för att den lagstiftning och de attitydförändringar som sker i andra delar av USA inte ska ske i Oklahoma. Scott Hamilton suckar djupt och lägger ut texten om den ”brain drain” som drabbar Oklahoma på grund av detta.

– Varför ska en pojke eller flicka som mobbats på gymnasiet på grund av sin sexuella läggning stanna kvar här och gå på college? Varför ska han eller hon börja arbeta i en delstat där du kan bli avskedad på grund av att du är homosexuell? Vi tappar unga, talangfulla människor till andra delstater, företag väljer bort Oklahoma och vår delstat får ett fruktansvärt rykte. Vad gör de konservativa? De är nöjda. De är nöjda…, suckar Scott Hamilton, som gjorde samma resa som många andra HBTQ-personer när han var ung.

– Jag var ju en av dem som åkte och det var rätt för mig då, precis som det var rätt för mig att återvända nu. Det är klart att jag önskar att fler homosexuella valde att stanna, för vi behöver unga, starka röster i debatten, men jag skulle aldrig någonsin försöka övertala någon att stanna. Aldrig. Aldrig…

IMG_0276

Scott Hamilton är dock tydlig med att han innerst inne vill att folk ska stanna och kämpa. ”This is where the fight is happening” återkommer han till flera gånger.

– Det här är inte New York eller San Fransisco. Det här är en delstat där jag, då jag skulle leta bostad, blev erbjuden flera hus och lägenheter, men då mäklarna fick reda på att jag var homosexuell och gift med en afrikansk-amerikansk man, då fanns de här bostäderna inte tillgängliga längre. Och det här drabbar människor varje dag. Det är den här fajten vi måste ta varje dag.

Samarbete med andra organisationer är dock ett måste. Hamilton berättar om att bland de första han gjorde var att ta kontakt med olika kyrkor – ”det finns många kyrkor där predikanter spyr ut sitt hat mot homosexuella från predikstolen, men det är långtifrån alla” – och minoritetsorganisationer som exempelvis CAIR (Council on American-Islamic Relations).

– Vi är många som representerar olika grupper som diskrimineras i samhället. Alla har sina specifika frågor, men det är mycket som förenar oss. Och vårt mål är ju egentligen detsamma, nämligen att alla ska få leva sina liv utan att bli diskriminerade och trakasserade. Om vi får stopp på diskriminering på grund av sexuell läggning, då bidrar det till att få slut på diskriminering på grund av kön, hudfärg, religion, och så vidare…

– Vi har dessutom inte resurserna någon av oss för att arbeta helt ensamma. Cimarron behöver 150 000 dollar per år (cirka en miljon kronor, reds anm.) för att kunna hålla igång samlingslokalen, köra våra utbildningar och bedriva påverkansarbete. Jag vet inte om vi kommer upp i den summan i år. Jag behöver kanske inte säga att vi inte får några skattemedel, va? Det här är pengar vi måste samla in själva på olika sätt.

Hamilton suckar djupt och konstaterar att det är många som slåss om en liten kaka.

– Feministorganisationer, minoritetsgrupper, HBTQ-organisationer… Vi ska dela på samma pengar. Det finns inte obegränsat med resurser att tillgå. Ibland dyker andra HBTQ-organisationer, som exempelvis Human Rights Campaign, in i Oklahoma också och samlar in pengar. De pengarna används dock inte här…

Men en del av pengarna används i alla fall i närheten.

IMG_0351

Human Rights Campaign (HRC) är USA:s största och mest inflytelserika organisation när det gäller homosexuellas rättigheter. Med en budget på mellan 40 och 50 miljoner dollar per år (280-350 miljoner kronor) saknas inte resurser för kampanjer och påverkansarbete. Kritiken mot HRC har dock ofta varit att organisationen riktar sig alltför mycket till – och därmed också bryr sig mest om – vita, välutbildade och relativt välbärgade på de liberala öst- och västkusterna.

Sedan ett par månader tillbaka har dock HRC kontor – eller ”permanent campaigns” – i Mississippi, Alabama och Arkansas.

Kendra Johnson, ansvarig för kontoret i Little Rock, Arkansas, förklarar varför.

IMG_0564

– HRC har bedrivit verksamhet här tidigare, men det är först nu som vi öppnat kontor. Vi gör det under namnet ”Project One America”, vilket syftar på att vi ser att det finns två USA. Vi har kommit relativt långt när det gäller HBTQ-personers rättigheter i det här landet – på vissa ställen! I den här delen av landet ligger man dock långt efter, säger Johnson.

– Jag vill inte gå så långt som att säga att de här delstaterna i ”Project One America” är de mest homofoba delstaterna i USA. Men de är bland de mest homofoba i alla fall…

Det första hon gjorde var att ta kontakt med en rad olika kyrkor i delstaten. För att kunna verka i sydstaterna måste man förstå sydstaternas kultur.

– Jag är från Arkansas och jag är stolt över Arkansas. Jag vill kunna vara det även när det handlar om mina och andra HBTQ-personers rättigheter.

Ett målmedvetet arbete där mycket handlar om att synliggöra HBTQ-personers situationer i delstaten (HRC har råd med kvalificerade opinionsundersökningar) och belysa lagstiftningsarbete. Till skillnad från Hamilton i Oklahoma upplever Johnson att politikerna i Arkansas är betydligt mer lyhörda.

– Jag ska verkligen inte säga att vi blir välkomnade av alla, och vi har just satt igång med arbetet att kontakta lagstiftare. Vi kommer säkert att bli ignorerade av många, men jag tror att vi kommer att hitta personer att prata med i båda partier, säger Johnson.

Att arbeta mot företag är också prioriterat. HRC publicerar varje år rankingar på det mest – och minst – HBTQ-vänliga företagen. I ett land där storföretag engagerar sig i debatter kring samkönade äktenskap och religionsfrihet måste en HBTQ-organisation vara på tårna. Precis som Hamilton pratar Johnson om den ”brain drain” som drabbar delstater där HBTQ-personer diskrimineras.

– Det finns inte en delstat i landet där man inte vill framstå som näringslivsvänlig. Men om du ska locka företag att öppna verksamhet eller expandera måste du se till att det finns både bra personal att tillgå och en stor kundkrets. Vilken delstat har i dag råd att säga ”nej tack, vi vill inte ha er här” till tio procent av befolkningen bara för att de råkar älska en person av samma kön?

Fler artiklar av Anders Rönmark

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr