Utblick

Tyskland: Ett land snart utan liberaler

Text: Gunnar Brådvik

De tyska liberalerna FDP är inte längre representerade i Bundestag. Gunnar Brådvik, som själv studerat i Münster, var nyligen där och ser inget ljus i tunneln.

»Jag hoppas att du inte glömmer vem du har att tacka för att Rössler äntligen är borta.«

Christian Lindner kunde inte låta bli att le när komikern Lutz van der Horst tog åt sig äran för att Lindner just skulle väljas till ny partiordförande för de tyska liberalerna, FDP. I åratal hade FDP varit byte för det tyska satirprogrammet Die Heute Show. När Lindner skulle väljas i Berlin i december 2013 hade man skickat van der Horst att följa partikongressen.

I programmet hade FDP återkommande utmålats som partiet för den välbärgade samhällseliten och partiledaren Philip Rössler gestaltats som vad som på tyska kallas för »Spießbürger« – en arrogant besserwisser som nått en hög position i samhället, trots bristande intellektuell förmåga.

»Lovar du att fortsätta tala med mig även efter att du blivit partiordförande«, frågar den uppspelta komikern. Av hans ansiktsuttryck att döma är FDP:s partikongress komikens paradis.

»Ja, självklart«, svarar Lindner med ett litet leende. Med honom ska komikerna inte få det lika roligt, tror han.

Bakom löftet att, till skillnad från Rössler, ställa upp på intervjuer med komiker som van der Horst döljer sig ambitionen att göra FDP mer folkligt. Partiet för »Spießbürger« ska bli ett parti för »Biedermeier« – medelsvenssons. På det sättet ska Lindner räta upp partiet som backat från 14,6 procent i valet 2009, och flera tunga ministerposter, till knappt 5 procent år 2013, och därmed åkt ur tyska förbundsdagen.

Frågan är hur mycket förnyelse den 35-årige Lindner egentligen innebär. Han var varit aktiv i partiet sedan tonåren och har haft framskjutna positioner, bland annat som partisekreterare. I tyska medier får han ständigt frågor om varför FDP misslyckas att vinna folkets förtroende, nu senast i Europaparlamentsvalet. Mindre medietid ägnas åt partiets politiska förslag.

Inför delstatsvalet i Sachsen i höstas gick länsförbundet ut med en kampanj för att förklara för sachsarna att man inte är som partitopparna.
»Vi är inte Berlin!« stod det på ett av partiets valplakat. Vad man är istället framgick emellertid inte, och partiet åkte ur delstatsparlamentet.

Just bristen på politik lyfts även internt. »Problemet var att man i slutskedet av valrörelsen förlorade kompassen«, säger Thomas Alt som är aktiv i partiet i Münster och fortsätter: »Man blev lamslagen av de dåliga opinionsmätningarna och drabbades av panik. Istället för att fokusera på den egna politiken marknadsförde man partiet som att en röst på FDP skulle vara en röst på Merkel, så att hon skulle kunna regera vidare. Förbundsdagsvalet visade att folk inte väljer ett parti som saknar egen politik.«

Efter att FDP åkte ur den tyska förbundsdagen tvingades Merkels kristdemokrater bilda en storkoalition med de tyska socialdemokraterna. Fenomenet är inte nytt i tysk politik, vars regeringar sen Weimarrepublikens tid alltid har haft en majoritet bakom sig i förbundsdagen. Senaste gången Merkel ledde en sådan regering var 2005. Vad som är nytt är att det inte längre finns ett liberalt parti i parlamentet. Den lilla parlamentariska opposition som finns utgörs av die Linke, ett reformerat vänsterparti med rötter i östtyska SED, och det tyska miljöpartiet.

När jag frågar Thomas Alt hur tysk politik förändrats efter FDP:s kollaps svarar han: »Tyskland har förlorat sin kritiska röst i parlamentet«.

När han ombeds vara konkret exemplifierar han med den nya pensionsreformen. Regeringen vill bland annat möjliggöra för personer som börjat arbeta direkt efter skolan att gå i pension redan vid 63 års ålder. FDP har kritiserat förslaget för att slå hårt mot den yngre generationen som skulle behöva finansiera tidigareläggandet av pensionsåldern.

Cornelia Meyer Zur Heyde är disputerad nationalekonom i Münster och egenföretagare. Hon har tidigare röstat på FDP, men röstade ifjol  på AfD – Alternativ för Tyskland:

»Som nationalekonom vet jag att man inte kan tvinga in ekonomier med helt olika förutsättningar i en gemensam valutaunion. FDP öppnade istället dörren till de räddningspaket som räddade euron.«

Meyer Zur Heyde är långt ifrån ensam om att ha bytt parti. En mätning från valnatten i september 2013 visar att FDP förlorat en stor del av sina gamla väljare till AfD. Partiet leds av en ekonomiprofessor vid namn Bernd Lucke. En av deras huvudfrågor är att Tyskland ska lämna eurosamarbetet. Många anklagar partiet för att vara främlingsfientligt och populistiskt.

Inför delstatsvalet i Sachsen gick AfD bland annat till val på löftet om en folkomröstning om huruvida man ska få bygga moskéer eller inte. Detta trots att antalet muslimer i Sachsen är oerhört litet. Samtidigt talar man om att »det fanns bra saker med DDR«. På så vis attraherar man, som konstaterat av en krönikör i tidningen Die Zeit inför valet, väljare från båda sidor av det politiska spektrat.

Hur kan ett liberalt parti förlora väljare till en rörelse med sådan politik? När jag frågar Meyer Zur Heyde om inte AfD i grunden är ett populistiskt parti svarar hon:

»Jo, AfD är populister. De tar sig an problem som folket har. Populism är inte det samma som att sakna fackkunskap om olika områden.«

Skälet till att många lämnat FDP för AfD tror hon beror på att AfD är det enda parti som tar europroblematiken på allvar.

Jag besöker ett möte med JuLis, Tysklands motsvarighet till LUF, i Münster. Vi är elva personer som valt en kväll i liberal anda. Samtliga är män. Den lokala ungdomsförbundsordföranden hälsar vänligt och frågar hur det står till.

– Bra, svarar jag. Hur är det med dig?

– Bra, svarar han.

– Är det bättre med dig än med FDP?

– Med FDP kunde det inte vara mycket sämre.

Gunnar Brådvik studerar nationalekonomi och tyska vid Lunds universitet och har studerat vid Westfäliche-Wilhelms Universität Münster.
gunnar@bradvik.se
Twitter: @GunnarBradvik

Fler artiklar av Gunnar Brådvik

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr