Tema

Stackars, stackars liberalismen!

Text: Elsa Kugelberg

»Herr talman, ärade riksdagsledamöter! Nu väntar fyra år av käbbel, frihetsinskränkningar och brustna löften.«

Så inleddes förstås inte Stefan Löfvens regeringsförklaring, men den innehöll både kommunalt friskoleveto, obligatoriskt gymnasium och kraftigt inskränkta välfärdsvinster. Med andra ord kan man, utan att behöva raljera särskilt mycket mera, konstatera ett bakslag för frihetsvänner. 

Sveriges liberaler, både i och utanför riksdagen, får sägas vara valets största förlorare. Både Centerpartiet och Folkpartiet gick bakåt trots, eller kanske på grund av, krampaktigt tag om varsin postmaterialistisk fråga. Men medan Annie Lööf (C) faktiskt lyckades få visst genomslag för »Alliansens gröna röst«, gjorde det nygammalfeministiska Folkpartiet ett av sina sämsta val någonsin.

Det kan givetvis diskuteras huruvida ledningen överskattade jämställdhetsfrågans betydelse eller partiets formulering av den. Mycket talar för det senare. Allt eftersom valet kröp närmare anpassades retoriken efter den radikalfeministiska världsbilden och det lät som att Feministiskt initiativs problem snarare var slarvig finansiering än galen nymarxism.

Men FI-politiken lovar inte stort och håller tunt – den lovar stort politiskt förtryck. Mindre förenings-, press-, yttrande- och ekonomisk frihet. Det spelar därför ingen roll om deras idéer leder till jämställdhet, en liberal feminism kan inte vara en billigare lightversion av Gudrun Schymans. Schyman för dålig politik, och de som vill ha den kommer (sorry, Liberala ungdomsförbundet!) att rösta på originalet.

Det nya läget bäddar dock för värre problem. SD har 50 mandat. SOM-institutet meddelar att integration och invandring är den fjärde viktigaste frågan. I det läget väljer Stefan Löfven att skrota integrationsministerposten. Vad kan man säga annat än att Socialdemokraternas misslyckade försök att balansera den gamla folkhemsprotektionismen med ny och »fräsch« intersektionalitet härmed måste sägas nå sin kulmen.

Det är bra att de sju icke-rasistiska riksdagspartierna är mer eller mindre överens om migrationen: ett stort antal flyktingar ska få komma till Sverige. Det förklarar inte varför integrationen – ett annat politikområde – inte ens fanns med i det socialdemokratiska valmanifestet.

Regeringarna Reinfeldt har varit bra för Sverige och lyckats med flera viktiga liberaliseringar, men man har inte fixat integrationen. Både post, polis och servicebolag är rädda att köra in i vissa av förorterna och invandrarbarn sackar efter i skolan. Det tar i genomsnitt många år för utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden.

Problemen är måhända inte Alliansens fel – integrationsfrågorna är svåra och ingen kan ha förväntat sig en mirakelkur. Men detta gäller även den globala uppvärmningen, skolresultaten och arbetslösheten – oppositionen brukar skälla på bra ändå. Att ett politikområde är klurigt är helt enkelt inte en invändning som platsar i en valrörelse.

Sverigedemokraterna har knappast några svar på integrationsfrågorna – de är främlingsfientliga nationalister med inhumana idéer om att stänga gränser – men de har pratat om de problem som väljarna ser. Det är synd att Stefan Löfven signalerar att de ska få fortsätta att vara ensamma om det.

Regeringsförklaringen bjöd på ännu fler tråkigheter. Miljöpartiet har varit en av få politiska krafter som ihärdigt stått upp i integritetsfrågorna – under de senaste åren i hård och tilltagande motvind.

För konstigt nog verkar de amerikanska spionageskandalerna och visselblåsarjakten på Edward Snowden snarare lett till större acceptans för förtrycket än ökat motstånd – den aktuella Right Livelihood-prisutdelningen till trots. Har någon ens hört ordet »massavlyssing« de senaste månaderna?

Med de gröna i regering kanske diskussionen kunde ha väckts på nytt, och beslut så småningom tagits i rätt riktning. Men till det säger Löfven, i och med utnämningen av Morgan Johansson till justitieminister, bestämt nej. Om det finns något som Johansson tror på är så är det hårda tag.

Efter självmordsattentatet i Stockholm 2010 uttalade sig Johansson fort om att öka Säpos övervakningsmöjligheter. Det fick flera inom det egna partiet att haja till. Ungdoms- och studentförbunden skrev en arg debattartikel i Magasinet Arena och påpekade det uppenbara – demokratin kan inte skyddas genom inskränkningar av densamma.

FRA-lagen är inte ny, men med ledare som varken förstår riskerna med den typen av lagstiftning eller att en övervakad stat inte är detsamma som en säker, lär vi knappast se några förbättringar för den personliga integriteten heller.

Elsa Kugelberg är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd och återkommande medarbetare i Dagens Nyheters ledarredaktion.
elsa.kugelberg@liberaldebatt.se
Twitter: @ElsaKugelberg

Fler artiklar av Elsa Kugelberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr