Serie

Ett parti präglat av Stockholmsdominans

Text: Anders Johnson

Med anledning av att det är 130 år sedan Stockholms liberala valmansförening bildades utkom Anders Johnson i april med boken Alla tiders stockholmsliberaler. Johnson har under jubileumsåret presenterat några inslag för Liberal Debatts läsare. Detta är den sista delen.

Det är ingen större hemlighet att Folkpartiet sedan länge har en stark dominans av personer bosatta i Stockholms stad eller län. Så har det dock inte alltid varit.

Bland partiledarna har stockholmare visserligen dominerat, allt sedan Sixten von Friensen utsågs till Liberala samlingspartiets ordförande år 1900. Att partiledare oftast har varit bosatta i Stockholm hänger samman med att detta tidigt blev ett heltidsengagemang som fordrade nästan ständig närvaro i huvudstaden. Samma sak gäller för Högern/Moderaterna, Kommunisterna/Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – men inte för Bondeförbundet/Centerpartiet, Kristdemokraterna eller Miljöpartiet.

Under första halvan av 1900-talet var dock inslaget av stockholmare inte påfallande högt

i liberala partistyrelser och motsvarande organ eller bland de liberala statsråden. Under denna period utgjorde stockholmarna en betydligt lägre andel av röstunderlaget än vad som senare blev fallet, dels genom att Stockolms stad och län då utgjorde en mindre andel av Sveriges befolkning, dels genom att liberalerna här hade lägre röstandelar än i riket som helhet.

Före 1936 års andrakammarval var liberalernas valresultat hela tiden lägre i Stockholm än i riket som helhet. Men från och med 1936 har det omvända förhållandet rått (med undantag av 1982 då Stockholmsresultatet låg marginellt under riket).

Det var genom den så kallade halmhattsgenerationen, med partiledarna Per Ahlmark och Ola Ullsten, som Folkpartiet på 1970-talet blev ett Stockholmsdominerat parti, ett mönster som ännu inte har brutits.

Efter valet 1976 bildades den första regeringen utan socialdemokrater sedan 1930-talet. Folkpartiet representerades av fyra stockholmare: Per Ahlmark (arbetsmarknad), Birgit Friggebo (bostad), Ola Ullsten (bistånd) och Jan-Erik Wikström (utbildning). Landsorten representerades av budgetminister Ingemar Mundebo från Lidingö.

Den borgerliga fyrpartiregering som satt 1991–1994 hade fyra folkpartistiska statsråd, stockholmarna Birgit Friggebo (kultur), Bo Könberg (sjukvård och socialförsäkring) och Bengt Westerberg (social) samt Anne Wibble (finans) från Täby.

I den Alliansregering som har suttit sedan 2006 har Folkpartiet haft fyra platser vilka har innehafts av åtta personer. Fem av dem har varit bosatta i Vasastan i Stockholm: Tobias Krantz (högskola och forskning; invald för Jönköpings län), Lars Leijonborg (utbildning; invald för Stockholms län), Birgitta Ohlsson (EU), Nyamko Sabuni (integration och jämställdhet; invald för Stockholms län) samt Erik Ullenhag (integration; invald från Stockholms län). Landsbygden har representerats av tre personer: Maria Arnholm från Lidingö (jämställdhet), Jan Björklund från Bromma (skola/utbildning; invald först från Stockholms stad, sedan för Stockholms län) och Cecilia Malmström från Göteborg (EU).

Notabelt är att många av de liberala stadsråden är födda utanför Stockholms län. Av tolv FP-statsråd sedan 1991 är endast fem födda i Stockholms stad eller län, däribland göteborgaren Cecilia Malmström. Samma sak gäller för de folkpartistiska borgarråden. Endast tre av 17 har varit infödda stockholmare.

Stockholm har utgjort en bördig jordmån för liberala idéer och liberala politiker. Stadens storlek och dynamiska utveckling har gjort att många olika människor och idéer möts, vilket främjar öppenhet och mångfald. Stadens intellektuella och politiska liv har aldrig kunnat domineras av ett maktcentrum eller en åsiktsriktning.

Stadens storlek har också gjort att även relativt små minoritetsgrupper har omfattat tillräckligt många människor för att kunna organisera sig och påverka utvecklingen. I Stockholm har det därför alltid funnits liberaler av olika schatteringar: stadsliberaler och folkfrisinnade, vänsterliberaler och högerliberaler, liberalfeminister och ekoliberaler.

I en storstad har det också varit mindre svårt för normbrytare och gränsöverskridare att nå framgång. Ett exempel är Stockholms stora betydelse för den liberala kvinnorörelsen kring sekelskiftet 1900.

Liberalismens ställning i Stockholm har i stor utsträckning påverkats av att det har funnits många olika arenor för liberal idéutveckling och debatt utanför partiväsendet. Här har alltid funnits starka liberala pressorgan. Det har även funnits flera högskolor och andra lärosäten som har haft betydelse för Stockholmsliberalismen genom att de har rekryterat personal eller studenter till Stockholm från andra delar av Sverige.

Ett högre lärarinneseminarium inrättades i Stockholm 1861 som den första högre teoretiska utbildningen i Sverige för kvinnor. Några av dem som tog examen där var Kerstin Hesselgren (skolkökslärarinna 1896) och Selma Lagerlöf (lärarinna 1885). Lagerlöf flyttade dock från Stockholm efter studietiden.

En annan liberal pionjär, Karolina Widerström, kom till Stockholm 1873 för att utbilda sig till sjukgymnast på Gymnastiska centralinstitutet (sedermera GIH) och därefter till läkare. Hon blev 1888 Sveriges första kvinnliga legitimerade läkare.

Stockholms högskola (SH) inledde sin verksamhet 1878. Som privat lärosäte fanns här större utrymme för fritänkare än på de konservativa statsuniversiteten. Exempel på personer som rekryterades till professurer är Viktor Rydberg (i kulturhistoria 1884) och Torgny Segerstedt (i religionshistoria 1913).

En annan privat högskola är Handelshögskolan, grundad 1909, där Bertil Ohlin studerade 1917–1919 och sedan var professor i nationalekonomi 1929–1965. Dessemellan hade han doktorerat på Stockholms högskola.

De folkrörelser som har haft störst betydelse för den organiserade liberalismen, i Sverige och i Stockholm, är väckelse- och nykterhetsrörelserna. Stockholm har förvisso inte tillhört dessa rörelsers starkaste fästen, vilket inte minst framgår av att förbudsanhängarna endast fick 14 procent av Stockholmsrösterna i folkomröstningen om alkoholförbud 1922.

Men i kraft av Stockholms storlek har det i absoluta tal funnits en hel del folkfrisinnade här. Dessutom har många folkrörelseledare sökt sig till huvudstaden för att härifrån bedriva sin verksamhet.

Det finns bara två andra städer där liberalismen har haft en ställning som är jämförbar med Stockholm, nämligen Göteborg och Uppsala. Gemensamt för dessa tre städer är att de har många invånare, att den politiska makten har växlat vid flera tillfällen, att liberalerna har varit relativt starka (periodvis det största borgerliga partiet) samt att det stadsliberala partiet var större än det folkfrisinnade under splittringsåren.

Göteborg utmärker sig i ett avseende, nämligen att en klar majoritet av partiets stadsekreterare/kommunalråd har varit infödda göteborgare. Både i Stockholm och i Uppsala har en klar majoritet av de liberala borgarråden respektive kommunalråden varit inflyttade.

Det finns, inte oväntat, ett mycket starkt inslag av personer verksamma inom näringslivet bland de göteborgare som under 1900-talet invaldes i riksdagen. Här finns bland annat välkända namn som Broström, Ekman och Wijk.

Lika väntat är att en majoritet av de uppsalabor som under 1900-talet invaldes i riksdagen hade disputerat.

Stockholms riksdagsrepresentation har haft ett relativt starkt och under senare decennier växande inslag av politiker- och organisationsproffs. Statstjänstemännen har också utgjort en betydande andel.

Att Stockholmsliberalismen utmärker sig genom det höga inslaget av politikerproffs hänger naturligtvis samman med att Stockholm är en huvudstad. Hit har många unga sökt sig för att studera. Några av de mest engagerade liberalerna i varje generation har rekryterats till Stockholm av parti eller ungdomsförbund.

Man kan knappast hävda att den dominerande tendensen inom Stockholmsliberalismen har legat mer till höger eller vänster om partiets huvudfåra eller i någon annat avseende utmärkt sig politiskt annan än genom att ha varit en av de få orter i landet där stadsliberalerna har varit fler än de folkfrisinnade.

Det utmärkande för Stockholmsliberalismen är i stället att det ofta har funnits tillräckligt många liberaler av varje schattering för att kunna utgöra en kritisk massa. Genom att så många Stockholmsliberaler har rötter i andra delar av landet, har tendenserna till intellektuell inavel motverkats.

Det finns också en annan anledning till att Stockholmsliberalismens politiska inriktning i dag inte markant avviker från den nationella nivån, nämligen att liberaler från Stockholm sedan länge dominerar partiet på riksnivå. Skulle det ha funnits en särpräglad Stockholmsliberal tendens så skulle den troligen ha satt sin prägel även på rikspolitiken.

Anders Johnson är skriftställare och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter.
anders@skriftstallet.se

Fler artiklar av Anders Johnson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr