Tema

En för alla – alla för välfärdsstaten!

Text: Karin Pihl

Inför valet lyckades vänstern befästa bilden av ett Sverige där det mesta går fullständigt åt fanders. Sverigedemokraterna tackade och tog emot. Liberal Debatts Karin Pihl ser hur rädslan för att förlora det svenskaste som finns berövade Alliansen makten.

»Något i Sverige har gått sönder«. Om det var något det svenska folket blev matat med under valrörelsen, så var det att mycket inte står rätt till i vårt land. Exakt vad det är som gått så fullständigt utför är oklart. Men att vi måste ha ett bättre Sverige för alla, att Sverige har blivit »kallt« och att något som vi värnar om riskerar att försvinna och säljas ut var tydligt. Sverige som vi känner det är sig inte längre likt, nu är det dags för »tid för varann«, som SSU uttryckte det.

Strategin som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet använde sig av liknar Allians för Sveriges taktik för maktövertagandet 2006. De borgerliga partierna förklarade då krig mot det så kallade »utanförskapet«. Väljarna fick veta att över en miljon svenskar levde i sådant, eftersom de inte hade något arbete. Detta var en följd av Socialdemokraternas slapphet. »Jobben kommer«, det går bra för Sverige, sa Göran Persson trött. Alliansen lyckades måla upp en bild av att så inte var fallet. Sverige bestod av de som var med, och de som inte var med. Hösten 2006 fick Socialdemokraterna lämna Rosenbad.

Åtta år senare var det ingen som lyssnade när statsministern sa att jobben har kommit. Det var faktiskt ingen som egentligen brydde sig om jobben. När borgerliga företrädare trevande försökte göra gällande att Sverige ju har Europas bästa sysselsättningsgrad dundrade de rödgröna: Men Sverige har blivit kallt! För många väljare verkar det givetvis fullständigt rimligt att 140 miljarder i skattesänkningar innebär en försämrad välfärd. Och även om man själv inte nödvändigtvis känner att man fått det sämre, vill man ju inte vara den som struntar i andra människors rätt till en bra skola för barnen. I Sverige tar vi hand om varandra.

Problemet var bara att de rödgröna inte vann något på sin egen retorik. Att Alliansen förlorade på bilden av det »kalla« Sverige betyder inte att de rödgröna vann. De hade nämligen ingen idé för att återställa samhällstemperaturen till solidariskt acceptabla nivåer.

Mer pengar till vård, skola, omsorg? Det vill ju alla! Slut med skattesänkningarna? Ingen har föreslagit fler! Att höjd restaurangmoms eller reformering av rut-avdraget skulle vara medicinen efter åtta år av högerpolitik var det ingen som trodde.

Då stod Jimmie Åkesson (SD) där. Med »förändring på riktigt«. Genom att strypa invandringen med 90 procent skulle Åkesson spara 190 miljarder under en mandatperiod. Det är väldigt mycket pengar, som i stället skulle läggas på de äldre, på skolan, på vården. På att vi ska få tid för varann.

Sverigedemokraternas siffror är givetvis bara trams, men detta hamnade i skymundan när sju partier turades om att peka ut Jimmie Åkesson som moraliskt efterbliven. Även om så är fallet, hade Åkesson skaffat sig ett motargument: Vi kan hjälpa fler »på plats«. På så vis kunde Sverigedemokraterna hävda sig vara ett solidaritetens parti, samtidigt som man försvarade det kanske svenskaste som finns – välfärdsstaten.

Anledningarna till att främlingsfientliga partier växer är komplexa, men rädsla är en av dem. Under 2014 var vänstersidan duktig på att vattna känslan av att välfärdens kollaps står för dörren. Inte minst under EU-valrörelsen, där Socialdemokraterna lyckades befästa en bild av att arbetskraftsinvandringen river sönder svenska kollektivavtal. Det var bara för Sverigedemokraterna att tacka och ta emot.

Sill, snaps och midsommar är svenskt. Men det svenskaste som finns är välfärdsstaten. Stödet för denna samhällsmodell har ökat under 2000-talet. 2010 ansåg 75 procent av svenskarna att de var villiga att skatta mer för att säkra välfärdens kvalitet. Valen 2006, 2010 och 2014 visade att politiker inte kan vinna riksdagsval om de inte älskar sig själva och sitt eget jobb.

Att svenskarna inte skulle vara ett folk utan nationell stolthet är en myt. Men till skillnad från andra länder, där folket samlas kring att man en gång i tiden slitit sig fri från en kolonialmakt, att man en gång i tiden har varit en kolonialmakt, eller att man har världens bästa kultur eller ett gammalt kungahus, samlas svenskarna kring allas rätt till försäkringskassa. Hävdar man att välfärdsstaten inte fungerar, ifrågasätter man därmed en del i den svenska identiteten.

Man vill inte att personer i ens familj eller vänskapskrets ska fara illa, eftersom de är en del den egna gemenskapen. Nationen är, som Benedict Anderson skriver i Imagined Communities (1983), en föreställd gemenskap. Ingen vill att det ska gå dåligt för de egna landsmännen. Det var därför ett gäng villakvinnor startade »medelklassupproret«, och det var därför Alex Schulman skrev att han vill betala mer skatt (även om det givetvis också handlar om att framställa sig själv som god). Det var också därför Socialdemokraterna med sin retorik lyckades skrämma väljare rakt i Jimmie Åkessons famn. Att den svenska välfärdsstaten inte alls håller på att krackelera – snarare tvärt om – spelar ingen roll.

Karin Pihl är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd och studerar praktisk filosofi vid Uppsala universitet.
karin.pihl@liberaldebatt.se
Twitter: @K_Pihlen

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr