Perspektiv

Därför behövs ”flumskolan”

Text: Emma Söderberg Majanen

I tio år har skolpolitikerna bekämpat flummet i den svenska skolan. Fortfarande väntar vi på resultaten. Liberal Debatts Emma Söderberg Majanen menar att det är dags att tänka om.

Skolan har som bekant problem. Eleverna presterar inte så bra som vi vill att de ska göra, allt för få vill bli lärare och de som redan är det trivs inte särskilt bra. För detta har åtgärderna varit många. Ny skollag, nya läroplaner, karriärtjänster för lärare och ett nytt betygssystem, för att nämna några.

Denna tro på möjligheten att centralplanera bort kulturella och sociala problem kan på väldigt goda grunder ifrågasättas. En annan, besläktad, sak som på goda grunder kan ifrågasättas är attityderna till valfrihet i grundskolan. Det verkar här som att det går en skiljelinje mellan, grovt uttryckt, vänster och höger i politiken. Men när det kommer till kritan är båda sidor rätt dåliga.

För vilket är egentligen utrymmet för pluralism i grundskolan?  Verklig sådan borde rimligtvis innebära möjligheter till variation inte bara till form och plats, utan även till innehåll. Men här är det skralt. Den skola som inte önskar sätta betyg på barnen är ändå tvungen att göra det. Den elev som tycker att matematik är roligt, och som gärna sluppit slöjdlektionerna för att räkna mera, kan se sig i stjärnorna efter det. De föräldrar som tycker att kritisk analys är långt viktigare än kunskaper om svensk flora och fauna, kan glömma att hitta en skola som motsvarar de önskemålen (givet att skolan då inte bryter mot lagen). 

Det är märkligt att en borgerlighet som talar sig varm för valfrihet i termer av att kunna välja skola, verkar helt nöjd med den i princip totala frånvaron av valfrihet när det gäller grundskoleutbildningens innehåll.

Är detta då ett problem? Ja, det är åtminstone sannolikt att en skola som rymmer pluralism och mångfald även till innehåll, vore en plats där fler elever skulle trivas och lyckas. Så av den enkla anledningen att människor – även barn – är olika. Det är knappast optimalt, varken ur individuell eller ur resurshänsyn, att utforma skolan så att alla i en viss ålder ska lära sig samma saker i samma takt.

Här brukar invändningen vara att allt inte kan vara så roligt hela tiden. Men: det finns något tämligen inhumant i att beordra människor att lära sig saker utan att ge dem förutsättningar att begripa varför de ska lära sig dem. Att något ska vara lustfyllt innebär inte att det hela tiden ska vara skojigt och motståndsfritt, eller ens den mesta delen av tiden. Men det är ändå en rimlig ambition att de som går i skolan inte gör det bara för att de är tvingade till det, utan åtminstone delvis för att de ser det som meningsfullt.

Då kan man verkligen fråga sig hur klok de senaste årens krigföring mot »flumskolan« egentligen varit. För många elever är det kanske just det som utbildningsministern förpassat till skräphögen som kunde ha gjort skolgången begriplig – och därför meningsfull. Endast den med en grundmurad tilltro till centralplaneringens välsignelser, kan tro att utbildningsministern vet vad som passar bäst för alla elever.  Och den socialiserande roll som flummet handlade om, och som nu byts ut mot »kunskapsskolan« – är inte den ganska viktig ändå?

Är det verkligen viktigare att lära sig det periodiska systemet, namnen på Sveriges älvar och landskapsdjur och hur man svarvar »ljusstakar«, än värdet av exempelvis social kompetens och hederlighet? Det är väl i det närmaste en empirisk fråga, att pröva mot det som anses vara skolans grundläggande uppdrag. Vilket verkar vara detta: att ge alla barn, oavsett bakgrund, goda möjligheter att göra och bli det de vill senare i livet. 

Förutsatt att det är målet, finns det rätt starka belägg för att icke-kognitiva färdigheter såsom social kompetens, arbetsmoral, punktlighet, självdisciplin och hederlighet – det vill säga sådant som inte har med direkt kunskapsinhämtning att göra – är väldigt viktiga. Privilegierade barn har med sig sådana färdigheter hemifrån, andra har det inte, samtidigt som det är färdigheter som är viktiga på arbetsmarknaden och i högre studier. Om »klassresan ska kunna börja i klassrummet«, kanske flumbekämpning och total inriktning på ämneskunskaper faktiskt är mindre välgörande.

Så, här kommer ett alternativ: Inse att ämneskunskaper inte är allt – eller ens det väsentligaste – i det skolan har att lära ut. Om ambitionen är att skolan ska möjliggöra klassresor verkar andra, icke-kognitiva färdigheter vara minst lika viktiga att uppmuntra. Dessutom är de ämneskunskaper man hinner lära sig under tolv år i skolan en bråkdel av all den kunskap man skulle kunna lära sig. Det verkar osannolikt att just det som står i centralt beslutade läroplaner skulle vara det viktigaste för alla elever, på alla platser. 

Låt grundskolan rymma valfrihet och mångfald, på riktigt. Tvinga inte skolor att sätta betyg om de inte vill. Ge de som faktiskt befinner sig i skolan större inflytande över det som händer där, på bekostnad av centralt framtagna direktiv. Låt den elev som vill ägna sig åt geografi på bekostnad av musiklektioner göra det. Låt den elev som vill lära sig matematik på slöjdlektionen kunna göra det; gränserna mellan ämnen är artificiella. 

 Samt: Fnys inte när Gustav Fridolin säger att det är viktigt att skolan är lustfylld (däremot åt mycket annat). Barn har inget annat val än att gå i skolan. Då borde det vara ett rent anständighetskrav att de också ska kunna känna lust och mening med att vara där.

Det är åtminstone värt att fundera över om inte problemen i skolan är kulturella sådana, och därför inte löses med nya lagar och planer, högre formella krav på ämneskunskaper och förändringar i centrala betygssystem. Kanske behövs en djupgående förändring i synen på hur en bra skola fungerar. I sådant fall skulle verklig mångfald kunna vara en av de viktigaste delarna. En skola där eleverna levererar bra svar i Pisa-undersökningar samtidigt som de vantrivs, är inte heller en bra skola.

Emma Söderberg Majanen är biträdande redaktör för Liberal Debatt. I november avgår Majanen som vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet.
emma.majanen@liberaldebatt.se
Twitter: @Majanen

Fler artiklar av Emma Söderberg Majanen

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr