Genom historien har separatism använts i strävan att behålla makt, men även av maktlösa i jakt på inflytande. Separatismen bär dock en paradox: I kampen för att överbrygga olikheter, betonas olikheterna som allra mest. Liberal Debatt bad Adam Cwejman ta sig an denna kluvna organisationsform.
När den rasseparatistiska gruppen Rummet grundades var jag inbjuden av Sveriges Radio för att diskutera frågan om separatism. Min tes då, och den står jag fast vid, var att organisationsfriheten inte är något att ifrågasätta, men att separatism i vissa fall kan omintetgöra det syfte förespråkarna säger sig ha. Vilket i korthet är att skapa ett fritt utrymme där människor med en viss tillhörighet kan organisera sig och i bästa fall ge makt åt maktlösa.
Separatismen har av de med jämlikhetsideal beskrivits som en temporär men nödvändig taktik för att bättre nå just jämlikhet. Men separatismen har även en annan skepnad, grundad i uppfattningen att människors tillhörigheter ska bejakas och fördjupas och att separatistisk organisering bara är en naturlig följd av detta.
Låt mig backa lite. Vad är separatism egentligen?
Separatism, det vill säga formen av organisering varvid man församlas efter tillhörighet, är inte ny. Det tillhör snarare historiens norm att man organiserat sig efter kast, kön, inkomst, etnicitet, religion och hudfärg. Det var först efter liberalismens och socialismens födelse under mitten av 1800-talet som massrörelsen och massorganisering efter annat än tillhörighet blev vanlig. Dess vanligaste former blev frivilligorganisationen och partiet.
Men separatismen fann även under det tidiga 1900-talet många skäl att existera. Ett talande exempel är de många judiska partier och organisationer som fanns i Östeuropa under tidigt 1900-tal. Varje socialistisk, nationalistisk och liberal inriktning hade minst en judisk motsvarighet. Nationalismen i Europa skapade en flora av minoritetsgrupperingar som samlades efter härkomst och nationell tillhörighet.
Undantagen till separatismen var de judar som anslöt sig till de etablerade kommunistiska partierna vars huvudmål var att ena alla nationer under arbetarkampens fana. Det har alltid funnits en motsättning, främst inom vänstern, mellan de som ser separatismen som en nödvändig komponent i strävan efter rättvisa och jämlikhet, och de som i separatismen ser något permanent splittrande. De som förordat separatismen har på flera sätt varit pionjärer för intersektionaliteten. Idén var att orättvisorna inte enbart utgick från klasstillhörigheten och att det därför fanns en taktisk fördel i att organisera sig i kvinnoförbund eller nationellt baserade organisationer.
Men separatismen tillhör inte bara minoriteten och den förtryckte. Man skulle lite förenklat kunna indela separatismen i två kategorier. Den första kategorin är en separatism sprungen ur viljan att bevara privilegier och makt inom och för en tillhörighet. Tänk dig herrklubbar, hemliga sällskap, ståndsbaserade grupperingar. Den andra är raka motsatsen, grupper av människor som just på grund av faktisk eller upplevd uteslutning från makten organiserar sig på samma sätt som makten, det vill säga separatistiskt. Till denna kategori hör kvinnoförbund, religiöst eller etniskt baserade minoritetspartier och organisationer för ursprungsbefolkningar.
Det hör till de två separatismernaatt de är tätt sammanlänkade. Den första förutsätter den andra. Det är upplevelsen att makten är implicit kvoterande och nepotistisk, företrädesvis till vita medelålders mäns fördel, som gör att de maktlösas separatism (och kvotering) upplevs som både legitim och nödvändig.
Men är de maktlösas separatism god och välfungerande? Det råder ju ingen tvekan om att maktens separatism inte främjar meritokrati eller jämlikhet. Det är en separatism som utesluter på godtyckliga grunder och som cementerar makten.
Mot separatismen ställs en jämlikhetsbaserad idé. Även om vi är olika och har olika förutsättningar och tillhörigheter så både kan och bör vi förenas i universella ideal och strävanden. Denna idé finner vi både inom liberalismen och socialismen. Det är heller ingen slump att många minoriteter sökt sig just till dessa två ideologier eftersom de inom sig bär på löftet om befrielse just från den medfödda tillhörigheten, vare sig den handlar om hudfärg eller kön. För många ur minoriteter har just vägvalet mellan jämlikhetsbaserad organisering och separatism varit ett helt centralt vägskäl. Det finns inget i vår samtid, med migration och mångkultur, som skulle göra det vägvalet mindre aktuellt.
Den separatistiska kritiken mot dessa universalistiska ideologier riktas mot deras naivitet och blindhet inför möjligheten att överbrygga sådant som kön, ursprung och identitet. Separatisterna anser att liberalernas och socialisternas köns- och hudfärgsblinda naivitet bara blir en läpparnas bekännelse inför jämlikheten, som förskjuter uppmärksamheten från de dolda orättvisorna.
Invändningen mot separatismen är att den likt proletariatets diktatur inte kvarstår som ett tillfälligt stadium innan full jämlikhet uppnås. Ett problem som jag försökt påtala i 2010-talets ras och hudfärgsdebatter är att det finns något av en språklig paradox med att överbetona olikhet för att bryta ned förtrycket av den: Man uppmärksammar och understryker konstant den olikhet som man hela tiden drabbats av. I stället för att bryta ned olikhetens bojor förstärker man dem och straffar den som väljer att bryta med olikheten (termer som »husneger«, »könsförrädare« och så vidare gör sig påminda). Vägen till jämlikhet och meritokrati kan vara att man med likasinnade organiserar sig, men risken att man låser fast människor i olikheten är alltid närvarande.
Min bild av separatism är kluven.Den kan i perioder för vissa maktlösa vara den enda framkomliga och taktiskt vettiga vägen framåt. Inte minst kvinnorörelsen vittnar om detta. Samtidigt var just frånvaron av total separatism under medborgarrättsrörelsens första våg i USA det som bidrog till upplevelsen att det var en rörelse som angick fler än de drabbade. De principiella liberala invändningarna mot frivillig organisering är egentligen få. Men det tål att tänkas ett par varv på vilka konsekvenser separatismen kan få, och om det finns dolda och oförutsedda negativa konsekvenser. Risken med separatismen är att den tillåts bli ett permanent tillstånd. Vad som då händer är att själva slutmålet med separatismen – att bli en like bland andra – omintetgörs. Ingenting är så permanent som en tillfällig skatt, ska Milton Friedman ha sagt. 2000-talets version är kanske att inget är så permanent som tillfällig separatism.
Adam Cwejman är projektledare för integration på tankesmedjan Timbro.
adamcwejman@gmail.com
Twitter: @adamcwejman