Tema

Liberal logik står mot rotlös retorik

Text: Kajsa Dovstad

I stället för meritokrati, förnuftstro och individuell frihet tycks nu unga attraheras av strukturalism och värderelativism. Kajsa Dovstad söker förklaringen i att liberaler, i stället för att försvara det fria samhället och marknaden, lierat sig med enskilda särintressen. »Pro market« har blivit »pro business«.

Liberalismen tycks vara närmast dödshotad. I stället för att se upp till ideal om förnuft, kunskap och frihet attraheras unga av postmodernismen. Centralplanering och anti-kapitalism löper som en röd tråd genom de budskap som formar framtidens bourgeoisie. Men varför vän- der unga ryggen åt gammal hederlig liberalism för att i stället mysa med nymarxister?

Jämställdhetsdebatten statuerar ett bra exempel. Där härjar postmodernister som i det »intersektionella« perspektivets namn vill kvotera vartenda karaktärsdrag. De menar att rådande urvalsinstrument upprätthåller strukturella orättvisor. Men liberaler strävar ju efter ett meritokratiskt samhälle. Vad kan vara mer rättvist än det?

Postmoderna tänkare anser att meritokrati är en del av den västerländska tankehegemonin som befäster maktfullkomliga kapitalägares samhällsposition. Inget kunde vara mer fel. Meritokrati förespråkades först av Konfucius och knappast kan en flertusenårig kinesisk princip anklagas för springa storkapitalets ärenden.
Genom historien har fritt tänkande individer i olika kulturella kontexter kommit fram till att meritokrati är en rättvis och bra princip. Sedan har logik mejslat fram vilka egenskaper som bör premieras. Visserligen är intersektionella maktanalyser användbara även i ett meritokratiskt samhälle. De kan avslöja när strukturer går före meriter. Men postmodernister är skeptiska mot logiken i sig – inget logiskt resonemang är fritt från inverkan av strukturer, tycks de mena.

Postmodernismen existerar för att vara emot det som är. Dagens samhälle är en blandning av många idéströmningar och institutionaliserade historiska fenomen från diverse olika epoker. En idéströmning vars grundansats är att vara emot »dagens (västerländska) samhälle« kan därför inte vara stringent. Postmodernismen kan alltså innehålla stora motsägelser och fortfarande framstå som självklar.

Kritik mot logik och avfärdande av etablerad kunskap är en bärande del av postmodernismen. Samtidigt lyfts vetenskapsrapporter fram som tung bevisföring när det passar. Den postmoderna miljörörelsen är ett typexempel: all vetenskap som talar för »det naturliga« anammas, samtidigt som ny teknik avfärdas med känslomässig skepticism. I postmodernismen trivs den maktfullkomlige bra. Alla retoriska knep kan utnyttjas maximalt, spinndoktorn kan trycka på alla knappar samtidigt.

Striden står inte mellan upplysningens förnuftsideal och romantikens svulstiga känslocentrering. Snarare är det antikens konflikt mellan Sokrates hyllande av stringent logik och sofisternas premierande av rotlös retorik som är tillbaka.

Postmoderna filosofer må ifrågasätta objektiv kunskap. Men även om deras unga följeslagare emellanåt kittlar sinnet med samma tankegångar finns knappast någon utbredd aversion mot logik. Det är lätt att bli orolig när uppsalastudenter ifrågasätter citatet »Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större«. Men kritiken är resultatet av ett missförstånd.

Sensmoralen är inte att eftersträva kunskapssökande enligt modellen »rättning i ledet« – endast auktoriteten vet sanningen. Unga förstår inte »tänka fritt« som att tänka felaktigt, utan

likställer det med att ifrågasätta, vilket många naturligt nog inte tycker är någon underordnad vetenskaplig princip. Själva grundförutsättningen för citatet, att det är bra att tänka, ifrågasätts aldrig. Nej, unga dissar knappast logiken. Men varför lockar då inte liberalismen? Kanske finns svaret i skillnaden mellan liberala idéer och de idéer liberaler försvarar. För att mota bort socialismen har liberaler lierat sig med sina forna fiender, feodalherrarna. I svensk politisk kontext har det lett till att liberalismen har spätts ut och blivit ett med det svenska näringslivets intressen. Att vara för kapitalism, har blivit lika med att vara för kapitalet.

De företeelser unga postmodernister ogillar är inte företeelser som uppkommit av stringent liberalism. Kunskap och logik är centrala värden i både modernism och liberalism, men det innebär inte att de är synonyma med varandra.

Dagens växande postmodernism är inte nödvändigtvis ett hot mot liberalismen. Tvärtom är det ett tydligt tecken på att liberaler, nu mer än någonsin, behöver kliva fram och vara tydliga.

Kajsa Dovstad är läkarstudent och avslutade nyligen ett vikariat på Liberala Nyhetsbyrån.
kajsa.dovstad@gmail.com
Twitter: @kajsadovstad

Fler artiklar av Kajsa Dovstad

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr