Tema

Kvoteringsmotståndet är en kniv i ryggen

Text: Lucas Hermans

Jag minns ett inslag från TV-Shop från tidigt nittiotal där en kniv marknadsfördes, jag tror den hette Mizu. Det fina med Mizu-kniven var att den aldrig blev slö. Till och med efter att studiovärden, med klämkäck entusiasm, hade hårdfilat dess egg mot en hammare skar den lövtunna filéer. Så var det åtminstone i reklamen och teorin. Någonting säger mig dock att alla de glada hemmakockar som slog till och inhandlade en Mizu-kniv för säg 399 kronor, inklusive porto, i slutändan kom att bli besvikna. Och ibland får jag känslan av att vår vän »marknaden« hos vissa liberaler – speciellt de med prefixet »ny-« – har blivit lite av en Mizu-kniv.

Enligt den fria marknadens föreställda, full- ändade logik och dess imaginära, fullständiga rättvisa fördelar företagen resurser och makt- positioner endast till dem som har gjort sig förtjänta av sådana. En oantastlig meritokratisk ordning råder. Om ett företag inte lyckas identifiera och rekrytera den vassaste kompetensen gör någon av dess konkurrenter det. Och då är det adjö till företaget som valde fel. I teorin, alltså. I praktiken är konkurrensen sällan så blodig – vanligen finns gott om utrymme att tabba sig, låta sig styras av fördomar, vara blind för kompetens och premiera »lattjo polare« fram- för personer av verklig kunskap. Det går heller inte att förvänta sig ett absolut rationellt utfall så länge människor sitter bakom spakarna. Människor är impuls- och känslostyrda figurer, som ofta (kollektivt) föreställer sig saker som är illa förankrade i verkligheten.

Vissa liberaler tycks dock ha låst sig vid den teoretiska bilden av marknaden – den som ohämmat smickrar och viskar »du är alldeles perfekt«. Likt maniska Mizu-knivsförsäljare framhäver dessa således företagens förmåga att fatta rättvisa beslut. Med det synsättet följer, i sin tur, en oförmåga att ta till sig allehanda sociala och diskriminerande strukturer. Jag antar att det också är därför som man så ofta hör nyliberaler ondgöra sig över begrepp som postmodernism och intersektionalitet.

Grovt förenklat utgår intersektionaliteten från en idé om att olika identitetskategorier – såsom kön, etnicitet och ålder – samverkar i hur individen värderas. Fokus ligger ofta på olika kostnader för att avvika från normen. Postmodernismen ifrågasätter, lika förenklat, objektiviteten. I stället fokuserar den på kontext och de »sanningar« som människan skapar och upprätthåller. Gemensamt för begreppen är alltså att de syftar till att belysa det inflytande som sociala konstruktioner och föreställningar har på makt. För att verkligen förstå hur marknaden fungerar – i praktiken – är begreppen högst relevanta.

Men nyliberalen vill inte se strukturerna – strukturerna som påverkar vår föreställningsvärld och därmed hur vi förhåller oss till verkligheten. »Vem behöver sådant när den perfekta marknaden redan fördelar samhällets makt och resurser?«, tycks hen tänka. Och risken finns att det är just därför som liberaler i dag ofta blir omsprungna av vänstern när det gäller frågor som rör jämställdhet. Ta den manliga överrepresentationen i bolagsstyrelser till exempel.

Där står många liberaler svarslösa inför hur man ska komma till rätta med problemet. Att med hjälp av kvotering störa den perfekta (okej, »nästan perfekta«) marknaden är man i alla fall instinktivt emot.

Visst är kvotering ett ingrepp. Men det är inget stort ingrepp. Det handlar inte om att på detaljnivå bestämma vem som ska tilldelas en viss position. Nej, snarare handlar det om att säga att det inte är okej att systematiskt kvotera bort halva befolkningen – den halva som vi dessutom råkar veta har en generellt sett högre utbildningsnivå.

Men är inte kvotering illiberalt? Måhända. Man måste dock minnas att de diskriminerande och exkluderande strukturerna är det verkliga angreppet på meritokratin. Och det, om något, är illiberalt. Att då bara rycka på axlarna är en Mizu-kniv i ryggen på dem vars möjligheter kraftigt försämras på grund av exempelvis kön eller etnicitet.

Lucas Hermans är ledarskribent på Upsala Nya Tidning och ledamot i Liberal Debatts redaktionsråd.
lucas.hermans@liberaldebatt.se

Twitter: @LucasHermit

Fler artiklar av Lucas Hermans

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr