Tema

Kvotering är inte lösningen

Text: Fredrik D. Hjorthen

Kvotering kräver tydliga avgränsningskriterier, så som biologiskt kön. Men om det samtidigt är möjligt att själv välja exempelvis könsidentitet, försvinner då rätten till att bli kompenserad genom kvotering? Fredrik D Hjorthen, doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, leker med tanken om valbarhetens konsekvenser.

I en kolumn i SvD skriverThomas Gür (12/5) att oskarpa könsgränser fäller könskvotering eftersom »[d]e som förespråkat kvoteringar på grundval av kön utan att också stå för kvoteringar på basis av ras eller etnicitet, har kunnat gömma sig bakom argumentet att könsliga kategorier är lättare än bestämningar av ras eller etnicitet.«

Att kvotering behöver någon form av avgränsningskriterier för att fungera i praktiken står klart. Poängens praktiska relevans är dock begränsad så länge de formella kategorierna kring kön förblir desamma. I offentliga register är kön fortfarande en klart avgränsad kategori, även om dessa kategorier inte visar sig stämma överens med folks reella uppfattningar om egen könstillhörighet.

Bortser vi från gränsdragningsproblematiken finns det dock ytterligare en viktig poäng i Gürs text, relaterat till rätten att själv välja könstillhörighet. Detta är intressant eftersom det normativt kan anses spela roll om en egenskap är vald eller inte. Om könstillhörighet är en egenskap man är född med och som har ogynnsamma konsekvenser på arbetsmarknaden kan man tänka sig att personen har ett rättmätigt krav på någon form av kompensation. Motsatt kan man tänka sig att den som själv väljer en könstillhörighet som man vet har ogynnsamma konsekvenser får bära kostnaden själv. Detta eftersom det ur ett perspektiv på rättvisa är problematiskt om en person är sämre ställd utan att själv ha valt eller varit skyldig till sin situation, medan konsekvenser av valda egenskaper inte bjuder på samma problem.

Hur relevant skillnaden mellan vald och icke-vald är beror dock av de grunder på vilka kvoteringen rättfärdigas. Om man antar ett framåtblickande perspektiv där poängen med kvotering är att få fram en grupp anställda med önskvärda egenskaper, till exempel baserat på ett antagande om att personer med en viss grupptillhörighet innehar bestämda egenskaper, är frågan huruvida köns- eller annan grupptillhörighet är en vald egenskap mindre relevant.

Antar man i stället ett bakåtblickande perspektiv, där tanken är att kompensera nu levande personer för historisk orättvisa, blir det mer problematiskt. Man kan bland annat fråga sig huruvida nu levande personer alls kan ha gynnats eller missgynnats av tidigare generationers handlande (det så kallade ’non-identity problem’). Att knyta nu levande personers situation till tidigare personers handlande blir än mer problematiskt om nu levande personer fritt kan välja grupptillhörighet. Även om det skulle gå att knyta min ställning på arbetsmarknaden (i egenskap av man) till handlingar utförda av tidigare generationers män skulle jag enkelt kunna undvika ansvar (och motsatt kunna skaffa en fördel) genom att välja en annan könstillhörighet. Nog är det så att de som skulle vilja välja egen könstillhörighet är förhållandevis få i antal, men det kan inte vara så att könstillhörighet är valbart för vissa men inte för andra.

Det kan dock tyckas uppenbart orimligt att man genom att välja könstillhörighet ger avkall på krav om kompensation, eftersom konsekvenserna av det val man gör inte är något den enskilda personen har kontroll över. Detta skulle i sammanhanget kunna neutralisera den normativa betydelsen av huruvida könstillhörighet är en vald egenskap. Ser man på frågan utifrån de könskategorier som finns i offentliga register försvinner dessutom problematiken med valbarhet. Om man tillhör den ena eller den andra gruppen är inte något man väljer utan beror snarare på en lottning i livets början.

Inte oväntat ligger problemet i att moraliskt arbiträra kategorier som könstillhörighet är förknippade med olika kostnader, bland annat genom position på arbetsmarknaden. Lösningen på problemet dock ligger inte i ett verktyg som kvotering. Lika uppenbart som att kvotering behöver någon form av tydliga avgränsningskriterier för att fungera i praktiken, är att ett argument för kvotering behöver luta sig mot betydligt mer än att en tydligt avgränsad grupp kan fastslås. Hellre än att se kvotering som en lösning på problem på arbetsmarknaden kan man därför sluta sig till Gürs önskan om att »vi alla ska bli bedömda på grundval av vår karaktär och inte på grundval av vår hudfärg … eller vårt kön.«

 

Fredrik D. Hjorthen är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Avhandlingsarbetet kretsar kring global politisk teori, med inriktning på humanitära interventioner.

fredrik.dybfest.hjorthen@gu.se

Twitter: @FDHjorthen

Fler artiklar av Fredrik D. Hjorthen

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr