Perspektiv

En oskön och ogrön liberalism

Text: Mattias Goldmann

Med dagens miljö- och klimatutmaningar behövs den gröna liberalismen mer än någonsin. Mattias Goldman, VD för tankesmedjan Fores, menar att det då är ohållbart att Folkpartiet inte är grönt och att Miljöpartiet inte är liberalt.

Att klimatfrågan är akut är alla numera överens om. Därtill ser vi att den ökar i betydelse hos väljarna – och denna gång är ökningen långsiktig och inte en följd av säldöd, algblomning, skyfall eller en Al Gore-film. Därför är det bekymmersamt att de som har liberal i sin partibeteckning inte är gröna och att de som kallar sig gröna inte är liberala. Här fem centrala exempel:

1. Decoupling
OECD slår fast att Sverige är världsbäst på att minska klimatpåverkan samtidigt som tillväxten ökar. Påståenden om att Miljöpartiet skulle vara emot tillväxt är överdrivna, men möjligheten att – som OECD vill – sprida det goda exemplet förutsätter en ideologi som omfamnar ekonomisk utveckling. Med liberaler som visar att tillväxten är långsiktigt hållbar läggs grunden för omställningen till ett klimatsmart samhälle.

2. Energin
Trots rekordlåga elpriser och certifikatnivåer slår förnybar energi rekord och klarar i allt högre grad en ren marknadsekonomi. Det gör inte kärnkraften. Eon har bett om tillstånd att få stänga sina mest olönsamma reaktorer, och Energimyndigheten och Vattenfall slår fast att upp till fem reaktorer kan stängas utan att tillgången på el drabbas. Avfallsfinansieringssystemet är i akut kris, vilket pekar på att kärnkraften inte står för sina egna kostnader. Den nya reaktor som planeras i Storbritannien förutsätter ett garantipris på en krona per kilowattimme, alltså tre gånger rådande elpris och dubbelt så mycket som vindkraftverk får i Sverige. Det finska försöket är grovt försenat och fördyrat. Att försvara ny kärnkraft låter sig inte göras utan ett antiliberalt subventionstänk. Ändå gör »liberaler« det.

På andra sidan blockgränsen beslutade Miljöpartiets kongress nyligen att lagstiftningsvägen försöka förbjuda minst två reaktorer kommande mandatperiod. Det innebär överhängande risk för ersättningskrav i miljardklassen, och signalerar att man inte i grunden tror på liberala marknadslösningar, inte ens när de leder dit man vill.

3. Trafikpolitiken
Trängselavgifter, som infördes i Singapore för snart 50 år sedan, är i grunden ett självklart liberalt koncept. Den som brukar en tjänst betalar, den som inte gör det, tar inte heller notan. Därtill innebär avgifterna att den som måste ta bilen kan betala för att lättare komma fram, i linje med liberal syn på hur knappheter ska hanteras. Men liberalerna omfamnade inte idén när den skulle förverkligas i Sverige. Borgerligt »Ja till Trängselavgifter« hade förtvivlat svårt att få med sig ledande folkpartister och i Göteborgs stundande folkomröstning är folkpartisterna pinsamt passiva.

Miljöpartisterna borde å sin sida lita på att avgifterna kan leverera, och inte söka avpollet- tera dem genom nya trafikbegränsningar innan avgifternas effekt ens är känd.

4. Skatteväxlingen
Att skatteväxling, där liberaler var pionjärerna, blivit synonymt med Miljöpartiets politik är en av liberalernas värsta synder – för vad kan vara mer liberalt än att sänka inkomstskatten genom att de som förstör miljön betalar för sig? Men under Alliansens åtta år har miljöskatternas andel av den totala skat- tekvoten minskat till under OECD-snittet. Ingen liberal hörs klaga. Samtidigt vanhelgar Miljöpartiet konceptet genom att inom ramen för vad de kallar »skatteväxling« vilja höja både miljö- och inkomstskatter.

5. Miljöinformationen
En grön liberal bör tro på människans förmåga att fatta rationella, hållbara beslut, men detta förutsätter god informationstillgång. Under de gångna åren har Folkpartiet haft regeringsansvaret för konsumentinformation, men inte gjort det lättare att göra upplysta, klimatsmarta val. Konsumentverkets förslag om A-G-energimärkning av bilar har stoppats i malpåse, och frågan om märkning av drivmedel – världens största handelsvara – har den liberala konsumentministern passat på.

Än mer obegriplig är delar av den liberala rörelsens motstånd till frivilliga märkningar som »Krav« och »Fairtrade«, som påstås hindra den fria rörligheten. Tvärtom är ju frivillig konsumentupplysning i miljöns tecken själva essensen av liberal tilltro till människans förmåga.

Miljöpartisternas tilltro till information är tyvärr begränsad; man landar snabbt i förbudsiver – även när det gäller så harmlösa saker som lakritspipan. I sitt Almedalstal nämnde Jan Björklund inte miljön med ett ord, medan Åsa Romson höll alla världens män kollektivt ansvariga för en ohållbar utveckling. I nuläget är liberalerna inte gröna och de gröna inte liberala. Det är tragiskt, men reparabelt. Låt oss börja – det behövs en grön liberalism!

Mattias Goldmann är VD för den gröna liberala tankesmedjan Fores.
mattias.goldmann@fores.se

Fler artiklar av Mattias Goldmann

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr