Till sist

Det är barnens fel

Text: Martin Liby Alonso

Att svenska elevers resultat stadigt sjunker kan ingen ha missat. Varje ny upplaga av Pisaundersökningen genererar ett nästan lika stort antal krisrubriker som den svenska skolan producerar betyget icke-godkänd.

Som en konsekvens har vi fått en åtminstone femton år lång debatt om skolans problem. Det är för mycket stök, klasserna är för stora, lärarna är för dåliga och friskolorna är antingen för få eller för många. Svenska elevers dåliga resultat beror, har vi förmodat, på någonting med skolan. Någonting som gör att den inte är tillräckligt bra. Och det är ju inte så konstigt att, när elever presterar dåligt, placera strålkastarljuset på skolan. Vart skulle man annars rikta det?

På barnen – så klart. Tidigare i sommar granskade Dagens Nyheter de svenska Pisaresultaten. Det visade sig att högpresterande svenska elever brydde sig mindre om testet än studenter från andra länder och att de därför nådde sämre resultat.

Den viktiga insikten här är inte att svenska elever nog kan mer än resultaten visar, utan att skolans utfall inte bara är en funktion av skolverksamhetens kvalitet utan också av barnens – och deras föräldrars – investering i den.

Och tänk om det är just barns och föräldrars investering i, snarare än kvaliteten av, skolverksamheten som minskat över tid?

Det finns ett och annat som antyder det. Till exempel jämförelsen med de notoriskt högpresterande barnen i Sydkorea. Lite tyder på att skolan där är så mycket bättre. Men föräldrar spenderar stora summor, och barn tid, på privat undervisning efter skoldagens slut.

Varför skulle det vara så att barns och föräldrars investering i skolaktiviteten minskat över tid? Kanske för att vi har byggt ut universitetssystemet så att man – med undantag av ett par prestigeutbildningar – varken behöver goda betyg eller kunskaper för att tillskansa sig en plats. Eller för att så stor andel släpps in via högskoleprovet, som mäter delvis andra färdigheter än de som lärs ut och testas i klassrummet.

Nåväl, detta är endast en hypotes. Men om det ligger någonting i den bör vi kanske inte skylla Pisa på skolan. Utan på barnen och deras föräldrar.

Martin Liby Alonso är doktorand i statsvetenskap vid Massachusetts Institute of Technology och återkommande medarbetare på DN:s ledarredaktion.

smmalonso@gmail.com

Fler artiklar av Martin Liby Alonso

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr