Tema

Signalera är stort, förbjuda är större

Text: Karin Pihl

Ofta hörs argument för att förändra lagar i syfte att »signalera« ett gott värde. Det finns problem med den inställningen. Dels praktiska, men också principiella. Liberal Debatts Karin Pihl ifrågasätter idén om den normbildande lagstiftningen.

Föräldrar ska vara nyktra i barns sällskap. Den åsikten framförde Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, på ett seminarium hos IOGT-NTO under fjolårets Almedalsvecka. Det är lätt att sympatisera med Leijonhuvfud. Få anser att fylleslag och superi tillhör föräldraskapets dygder. Problemet med Leijonhufvuds uttalande är inte att det uttryckte sympati för barn som far illa i missbrukshem, utan att det innehöll ett förslag på en lagförändring. Professor emerita ville likställa överdriven alkoholkonsumtion i barns sällskap med ringa misshandel. Det är ett brott som kan ge fängelse i upp till sex månader.

Ett uppenbart problem med Leijonhufvuds sätt att resonera är att de medel som staten skulle behöva ta till för att sätta dit överförfriskade föräldrar inte existerar. Alla demokratiskt sinnade människor ställer sig skeptiska till övervakningskameror i folks vardagsrum. Men idén innehåller fler knöliga aspekter än just den praktiska.

Att lagstiftning ska »skicka signaler om att ett beteende inte är okej« och »bidra till attitydförändring« är vanliga argument i debatter rörande alltifrån lagar mot tvångsäktenskap och sexuellt våld till att förbjuda reklam för bröstmjölksersättning. Det är lätt att förstå intentionen bakom signalförespråkarnas entusiasm (dock inte i fråga om det absurda fallet med bröstmjölken – vad tänkte våra folkvalda egentligen?). Därför är det tacksamt att ropa på lagförändring när man tycker att något är åt helvete. Lagstiftningen är konkret. Den finns på papper.

Invånarna i det som kallas samhället tenderar dock att utgöra en mycket mer komplex och svårpåverkad massa än paragraferna i lagboken. Människors attityder och värderingar är givetvis en avgörande faktor för samhällsutvecklingen. Men attityder tar lång tid att förändra. Det är betydligt enklare för politiker att klubba igenom en lag än att verka för långsiktig normförändring för att bryta oönskade kulturella mönster. Steget från riksdagens knapptryck och rättsväsendets domar till gemene mans värderingar och uppfattningar är längre än vad de ivriga signalförespråkarna intalar sig.

Ett vanligt exempel som ofta används i diskussionen om lagstiftningens normerande effekter är förbudet mot barnaga. Lagen infördes i Sverige år 1979, varpå det allmänna stödet för denna typ av osmakliga uppfostringsmetoder sjönk. Därav dras slutsatsen att lagstiftningen förändrade folks inställning. Men faktum är att positiva attityder till barnaga åkte utförsbacke i diagrammet långt innan lagen trädde i kraft, antagligen som ett resultat av 70-talets allmänna ifrågasättande av auktoriteter.

Samma resonemang gäller sannolikt på en rad andra områden. Människors alltmer öppna inställning till homosexualitet under de senaste decennierna är nog till största del ett resultat av RFSL:s och andra organisationers opinionsbildning, inte av att homosexuell läggning en vacker dag ströks ur Socialstyrelsens lista över mentala sjukdomar. Normförändringar leder till lagförändringar – inte tvärtom.

En fara med att stirra sig blind på utformningen av lagtexter är alltså att man riskerar att missa det som verkligen spelar roll för att föra samhället i den önskade riktningen. Risken är att det långsiktiga arbetet för önskad förändring uteblir, i segerglädjen efter antagandet av en ny lag. Därmed faller en kanske viktig samhällsfråga i glömska. Och även om det skulle gå att drastiskt påverka normer med lagstiftning, är det inte alltid säkert att det är önskvärt. Lagar är ytterst konkretiserade moraliska regler vilka förhoppningsvis stöds av det allmänna rättsmedvetandet. De handlingar som förbjuds i lagboken ska vara så moraliskt klandervärda att staten har rätt att bötfälla och låsa in personer som utför dem. Våldtäkt är inte förbjudet för att staten vill mjuka upp en destruktiv manlighetsnorm, utan för att det är etiskt förkastligt att utsätta en annan människa för sexuellt våld. Icke önskvärda sociala normer bearbetas i andra sfärer än den juridiska.

Risken med en acceptans av argumentet att lagstiftning ska sända signaler, är att det suddar ut gränsen mellan vad som är fel och ska straffas – handlingar – och vad som är önskvärt att påverka – attityder. Därtill agerar folk ibland på olika sätt som »vi« (de goda liberalerna/feministerna/politismbloggarna) ju anser vara misshagliga, men som den liberala staten ändå inte bör förbjuda.

Politiker kan och bör inte lagstifta bort kassa normer. Däremot kan de och alla andra debattera, diskutera och finansiera goda institutioner. Det är så samhället utvecklas.

Karin Pihl
studerar filosofi vid Uppsala universitet och är medlem i Liberal Debatts redaktionsråd.

karin.pihl@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr