Tema

Regeringens svek mot liberalismen

Text: Mattias Lundbäck

Offentlighetsprincipen motverkar korruption och garanterar möjligheten till medborgerlig insyn. Men nu tycks politikerna vända principen ryggen. Mattias Lundbäck, tidigare sakkunnig i regeringskansliet, varnar för att liberalismen förlorat sin förankring i regeringen.

Den ryska interventionen i Ukraina och massövervakningen på internet är två företeelser som för de flesta känns overkliga. Ukraina, därför att händelseutvecklingen påminner så mycket om Stalins agerande i östra Polen 1939. Dolda operationer och folkomröstningar, där alla på förhand visste att polackerna skulle rösta för en anslutning till Stalins Ryssland. Eller snarare tvingas att göra det.

Edward Snowdens avslöjanden ger å andra sidan associationer till Stasis verksamhet i forna Östtyskland. Det var ett samhälle där man som medborgare övervakades av sina grannar, barn och partners.

Varken utvecklingen i Ukraina eller NSA-affären känns som händelser som pågår i vår egen tid. Vi var ju på väg in i en gyllene tidsålder där demokratiska värderingar och öppenhet i allt större utsträckning skulle prägla våra samhällen.

Så kommer Putin och NSA och förstör idyllen. De får oss att förstå att den tid vi lever i nu har band till det förflutna. De får oss att inse att vi bara kan behålla demokratin om vi kämpar för den. Ibland måste vi, som i Ukraina, försvara den med våra egna liv. Ja, vi glömmer ofta bort det – men det finns faktiskt svenska soldater och journalister som får sätta livet till i försvaret av våra demokratiska värderingar. Men det är i ett land långt borta. Afghanistan, heter det.

Det är först när demokratin hotas som våra försvarsinstinkter kommer fram. Skulle Putin en dag vilja införliva Sverige är jag säker på att svenskarna – precis som ukrainarna – skulle försvara sitt land.

Att försvara demokratin handlar inte bara om att med vapen i hand stoppa inkräktare. Det handlar också om att försvara de principer varpå det demokratiska samhället vilar. En sådan princip är offentlighetsprincipen.

År 1995 motionerade de fem folkpartistiska riksdagsledamöterna Conny Sandholm, Eva Eriksson, Eva Flyborg, Kerstin Heinemann och Ola Ström om att grundlagsskydda den svenska offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Motionen föranleddes av den oro många liberaler kände inför inträdet i EU. Även vissa socialdemokrater, bland andra Bo Holmberg, och moderater engagerade sig i frågan och krävde ett starkare skydd för meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.

Det har nu gått 19 år sedan folkomröstningen om EU och motståndet har upphört. Författaren Lars Gustafsson är en av få som har observerat en successiv glidning i riktning mot ett mindre demokratiskt förhållningssätt till öppenheten. I Expressen (2/2 2014) skriver han, med anledning av FRA-lagen, följande:

»Det finns flera aspekter av detta, samtliga obehagliga. Dels är det mycket svårt att förstå varför det var så viktigt med denna FRA-lag att man måste på lång sikt förstöra förtroendet hos mycket stora väljargrupper, inte minst de unga, med en uppenbar integritetskränkning. Dels är det den chockerande upptäckten att en verksam liberalism inte har någon verklig förankring i Sveriges nuvarande regering och riksdag. Det är ett mycket obehagligt faktum.«

Men det är mycket obehagligare än så. Det handlar inte enbart om FRA-lagen, utan också om försvaret av demokratin och öppenheten rent generellt.

Sedan EU-medlemskapet har den svenska öppenhetsregleringen förändrats på 65 punkter, i samtliga fall i restriktiv riktning. Som Nils Funcke, journalist och yttrandefrihetsexpert, konstaterar på DN Debatt (10/3 2014):

»Meddelarfriheten som lagstiftaren hittills beskrivit som en säkerhetsventil mot misshushållning och korruption upphävs. Anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare upphör och myndigheterna ges rätt att leta upp och straffa den som läcker.«

Regeringen har »uttryckt förståelse« för andra länders rättsprinciper – snarare än att försvara svenska principer. Den har utvidgat utrikessekretessen med en generalklausul. För att citera Funcke igen:

»Den nya bestämmelsen om sekretess i det internationella samarbetet har getts en vid tillämpning. Den inkluderar alla uppgifter som svenska myndigheter får från utlandet på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller mellanfolklig organisation. Tröskeln för sekretess är lågt satt och inträder om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbetet försämras om uppgiften röjs. Bestämmelsen ska också tillämpas på uppgift som en svensk myndighet tar fram i syfte att överlämna till en utländsk myndighet.«

Som tidigare anställd i regeringskansliet oroar jag mig mycket för hur denna klausul kommer att tillämpas. Med tanke på att merparten av de ärenden som behandlas i regeringskansliet har någon form av EU-anknytning kan generalklausulen i stora delar komma att upphäva offentlighetsprincipen.

Öppenheten i den svenska statsförvaltningen hänger intimt samman med vårt skydd mot korruption. Endast om en visselblåsare upplever sig säker kan vi förvänta oss att oegentligheter kommer till mediernas kännedom.

Korruption och annat fiffel förekommer i den svenska statsförvaltningen, men i betydligt mindre utsträckning än i andra länder. När Försvarets forskningsinstitut (FOI) härom året försökte starta en vapenfabrik i Saudiarabien med pengar från Militära underrättelsetjänsten (MUST) upptäcktes affären tack vare visselblåsare. I ett land som saknar den svenska öppenheten skulle samarbetet förmodligen aldrig ha upptäckts.

Konsekvensen av minskad öppenhet kan bli en förvaltning som lever sitt eget liv – bortom all demokratisk kontroll. Ytterst riskerar vi att lobbyister och särintressen får ett dominerande inflytande över lagstiftningsprocessen. De värden som styrt den svenska statsförvaltningen – rationalitet och effektivitet – ersätts då av pengar och kontakter.

Jag ser också ett annat hot mot demokratin – hotet från övervakningsstaten. Precis som privat äganderätt erbjuder en privat sfär för medborgarna – ett oberoende – är det viktigt att försvara den personliga integriteten. Om du som medborgare känner att du ständigt är övervakad kommer du att bete dig på ett annat sätt. Rädslan att inte få ett jobb eller en förmån på grund av något man sagt eller skrivit leder till en självpåtagen censur. Det är denna självdisciplin som gör det möjligt för Vladimir Putin, Kim Jong Il och Raul Castro att styra. Det är inte hotet om våld som utgör påtryckning, utan hotet om uteblivna förmåner.

Därför är det extra känsligt att staten använder åsiktsregistrering för att skydda sig. Informationsteknologin öppnar helt nya möjligheter på det området, och myndigheterna har inte varit sena att utnyttja dessa. Ofta sker det med hänvisning till hotet från terrorister – trots att NSA inte kunnat peka på något enda fall där massövervakningen varit avgörande för att förhindra ett terrordåd.

Att massövervakningen även används för att uppnå ekonomiska fördelar – via industrispionage – är något som framgår av journalisten Glenn Greenwalds många artiklar. Det som det talas mindre om – och som makthavarna värjer sig mot – är att massövervakningen även skulle kunna används för att skapa lydiga och fogliga medborgare. Det är naivt att tro att enbart totalitära stater skulle kunna använda nätövervakning som ett disciplinerande instrument.

Att FRA har ett omfattande samarbete med NSA vet vi tack vare Edward Snowden. Att FRA har tillgång till X-keyscore – NSA:s verktyg för att söka i mail, molntjänster och annan kommunikation på nätet – är något som vi aldrig hade känt till annars.

Svenska folket har dock aldrig fått veta något om samarbetet av sina folkvalda representanter. Frågan är om ens regeringen vet vad FRA sysslar med. FRA skulle mycket väl kunna sitta och läsa min e-post just nu. De kanske läser statsministerns e-post? Som Edward Snowden har visat finns tekniken för att göra det, och vi vet att FRA har tillgång till den.

Regeringen är i dag helt ointresserad av integritetsfrågorna. Den glöd som fanns i opposition har förbytts mot pragmatism. Man får en känsla av att de borgerliga partierna inte längre ser statens övervakning av medborgarna som ett problem. »Staten? Det är ju jag!«, som Ludwig XIV lär ha sagt.

Att det skulle gå så snabbt för en borgerlig regering att byta fot från öppenhetens försvarare till dess dödgrävare förvånar mig. Jag hade trott att de liberala värdena satt djupare än så. Men det är bara att, som Lars Gustafsson, konstatera att liberalismen inte längre har någon förankring i de regeringsbärande partierna.

Själv har jag tagit konsekvenserna och kommer i valet i höst att rösta på Piratpartiet. Då kan jag i alla fall med gott samvete säga att jag inte lagt min röst på ett parti som vill skapa ett modernt Panopticon.

Mattias Lundbäck är ek.dr. i nationalekonomi, verksam vid forskningsinstitutet Ratio och tidigare politiskt sakkunnig (M) vid Socialdepartementet.

mattias.lundback@ratio.se

Twitter: @ekonomism

Fler artiklar av Mattias Lundbäck

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr