Tema

Rättssäkerhet utan språkbarriärer

Text: Anna Rehnvall & Jennie Fors

Skickliga tolkar är en förutsättning för att rättssäkerheten ska omfatta människor utan fullständiga kunskaper i det svenska språket. Liberal Debatt bad Jennie Fors och Anna Rehnvall, båda auktoriserade tolkar, beskriva dagens läge och framtida behov.

Att arbeta som tolk innebär ett mycket stort ansvar. Förmågan att korrekt överföra en persons ord till en annan språkdräkt är avgörande för att beslut fattas på rätt grunder. Det kan påverka om en persons asylskäl anses utgöra grund för uppehållstillstånd, om vårdnaden av ett barn tillfaller den mest lämpade föräldern eller om ett vittnesmål som återges för rätten har samma detaljrikedom och nyans som originalutsagan, för att endast nämna några exempel.

Rättstrygghet och rättssäkerhet för individen är grunden i hela det svenska rättsväsendet. Vårt rättsväsende utgörs främst av våra domstolar men även myndigheter som exempelvis Polisen, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården. Tolkar verkar i alla dessa miljöer och är en förutsättning för att kommunikation mellan personer som inte talar samma språk ska kunna ske. Varje dag anlitas tolkar runt om i vårt land så att även personer som inte behärskar det svenska språket, eller har hörsel- eller talskador, omfattas av samma rättigheter som alla andra.

Det stora ansvaret innebär höga krav på tolkens kompetens. Han eller hon måste behärska båda språken på modersmålsnivå, ha breda sakkunskaper inom flera områden och en social kompetens. Vid rättstolkning ställs även höga krav på kunskap om olika länders rättssystem, att kunna behärska och förmedla begrepp som inte alltid är direkt överförbara till ett annat språk, samt att ha förmåga att tolka simultant och avista (från text till tal).

Målbilden för en bra tolkning är, enkelt uttryckt, att samtalet ska fortlöpa som om personerna som deltar talar samma språk, det vill säga att tolken i sin yrkesroll i viss mån är »osynlig«. Samtidigt är det uppenbart för alla som deltar i samtalet att det sitter en person till i rummet (eller är med via telefon eller videolänk), inte minst på grund av att man måste invänta tolkningen för att förstå vad den andra parten säger. Detta innebär att man som tolk är en nödvändig part i samtalet, men samtidigt ska påverka samtalet så lite som möjligt.

Det finns framförallt två problem som är viktiga att belysa ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det första är att det finns för få auktoriserade tolkar. I Sverige finns det idag drygt 1 000 auktoriserade tolkar och ungefär 200 tolkar med specialkompetens inom rättstolkning. Av dessa är det många som arbetar deltid eller inte alls. I vissa språk, som exempelvis mongoliska och pashto, är det inte ens möjligt att bli auktoriserad då det inte finns någon språkexpert med kompetens att bedöma tolkarnas skicklighet. Därmed kan inte heller Kammarkollegiet, som är den myndighet som auktoriserar både tolkar och översättare,  utfärda auktorisation i dessa språk. Exakt hur många icke-auktoriserade tolkar det finns, även i de språk där man kan ta en auktorisation, är svårt att veta.

Det andra problemet är att det inte finns något krav på att i första hand använda sig av tolkar med speciell kompetens (juridik och medicin) i situationer som kräver det. Idag specificerar inte förvaltningslagen att myndigheter i första hand bör anlita en auktoriserad och specialiserad tolk. Genom ett EU-direktiv från oktober förra året, som bland annat ledde till ändringar i rättegångsbalken, har nu den som inte talar svenska och är misstänkt i brottmål rätt till tolk, i första hand en auktoriserad tolk. Detta är ett steg i rätt riktning, men förutsätter samtidigt att det finns tillräckligt många tolkar med rätt kompetens att tillgå. Annars blir lagändringen verkningslös, då man i många fall ändå kommer att behöva använda sig av tolkar med bristande utbildningsnivå.

I en allt rörligare värld och ett mångkulturellt Sverige kommer behovet av skickliga tolkar inte att minska med tiden, tvärtom. Konsekvensen av att vi redan har för få tolkar med rätt kompetens, liksom avsaknaden av krav på att i första hand utgå från kompetens, blir att de människor som inte behärskar det svenska språket inte får sina rättigheter tillgodosedda, och att rättssäkerheten därmed blir lidande.

Jennie Fors är samhällsvetare och styrelsemedlem i Rättstolkarna. Fors är auktoriserad tolk i spanska med specialkompetens som rättstolk.

Anna Rehnvall är auktoriserad tolk i engelska och chef för tankesmedjan Fores migrations-
program.
anna.rehnvall@fores.se

 

Det här behöver göras!

Förbättra tolkyrkets status och arbetsvillkor (vilket inte behöver betyda fast anställning) för tolkar. Detta skulle medföra att fler personer med rätt bakgrund och inställning skulle söka sig till yrket. Förläng och förbättra tolkutbildningen utifrån detta. Idag är teckenspråksutbildningen fyra år och samhällstolkutbildningen ett år på halvtid eller två på kvartstid.

Skärp lagstiftningen om anlitande av auktoriserade tolkar och tolkar med specialkompetens inom juridik och/eller medicin. Förvaltningslagens § 8 är inte tillräcklig.

Vid upphandlingar enligt LOU brukar myndigheterna begära att tolkförmedlingarna noga ska uppge vilka tolkar de har tillgång till. De ska uppge både namn och kompetens på dessa. Däremot verkar det inte göras några uppföljningar av vilka tolkar som tilldelas uppdragen. Upphandlande myndighet bör därför kontrollera vilka tolkar de får genom att kontinuerligt begära statistik från tolkförmedlingarna.   

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr