Tema

Rädslan inför EU-samarbetet är mänsklig – bemöt den!

Text: Karin Pihl

EU har räddat kontinenten från krig. Men den europeiska integreringen har också ställt frågor på sin spets. Populister till höger och vänster utmålar i valet EU som ett hot mot såväl kultur som identitet. Liberal Debatts Karin Pihl menar att det är dags att byta taktik.

Frågan är om det inte var konservativa snarare än liberala som gjorde att den franske utrikesministern Robert Schuman satte sig ned för att skriva sin deklaration. Ytterst var kol- och stålgemenskapen ett verktyg för att göra ett europeiskt krig omöjligt, inte för att det är folkpartistiskt mysigt att samarbeta. Genom att på en överstatlig nivå kontrollera den franska och västtyska kol- och stålproduktionen kunde ett krig mellan staterna omöjliggöras.

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes visste att människan var ond. Livet i total frihet är ensamt, fattigt, otäckt, brutalt – och kort. Hobbes föddes under invasionen av den spanska armadan under det spansk-engelska kriget. Själv sa filosofen att hans mor födde tvillingar: han själv och fruktan. Hobbes svar på människans grymhet var att stifta avtal. För att garantera sin trygghet och säkerhet lämnar hon över delar av sin frihet åt en fullkomlig härskare, Leviathan. På så vis kan människans ondska stävjas.

Robert Schuman, Winston Churchill, Konrad Adenauer och de andra kristdemokratiska herrarna som vi i dag känner som EU:s grundare visste, likt den pessimistiske Hobbes, vilka illdåd människan är kapabel till. 9 maj 1950, fem år efter Tysklands kapitulation och slutet på andra världskriget, deklarerade Frankrike sin tilltro till världens första överstatliga projekt. Ett år senare signerades fördraget av sex västeuropeiska länder. Staterna lämnade då över delar av sin suveränitet. Kan man inte styra sin egen kol- och stålproduktion blir det svårt att starta krig.

Ett drygt halvsekel senare kan man konstatera att avtalet fungerade. 9 maj varje år viftar folkpartister ihärdigt med EU-flaggan. Hurra för freden! Hurra för samarbete! Liberaler säger att människan i grund och botten är god. De ser det förenade Europa som ett bevis på detta. Men kanske är det fullföljandet av den hobbesianska filosofin de egentligen firar. Vad de borde ropa är kanske i stället: Hurra för att vi lyckats stävja den onda människovarelsen! Hurra för att vi skapat en byråkratisk Leviathan som ihärdigt tagit stora tuggor av vår suveränitet mot att den sväljer lika mycket av grannarnas!

Men man kan ju också vända på det. Liberalen tror att människans godhet, under rätt förutsättningar, kan skapa en bättre värld. Den konservative framhåller människan som förmögen till onda handlingar om förutsättningarna tillåter. Kanske är de olika hållningarna i fråga om Europa bara två sidor av samma mynt. EU har förhindrat det onda och underlättat det goda. Och oberoende om det var utav rädsla eller hopp inför framtiden som de europeiska fäderna pillade ner sina namnteckningar på fördraget befinner vi oss i en unik historisk situation. Det sker inom unionen inte längre några krig eller invasioner. Oavsett om man är liberal eller konservativ bör man således applådera EU-samarbetet. Den förre med ett leende på läpparna och den senare med ett lättat ansiktsuttryck.

Minnet är som alltid kort. »Nej till Bryssel, ja till Frankrike«, basunerar Front Nationals ledare Marine Le Pen. Det är för mycket Angela Merkel på teve, tycker de. Att Frankrike tog initiativet till en europeisk gemenskap för att undvika tyskt intrång är något de ironiskt nog förträngt. Den nykonservativa vågen underkuvar sig inte Leviathan för att säkra sitt lugn och ro, de vill döda den av samma orsak.

Bildar vi ett ekonomiskt samarbete säkrar vi vårt land, tänkte politikerna när de såg tillbaka på de blodiga konsekvenserna av 1900-talets första hälft. År 2014 säger EU-populisterna: Det enda sätt på vilket vi kan säkra vårt land är om vi upplöser unionen. Ingen minns krigen längre. Det är inte militär säkerhet Le Pen snackar om, utan kulturell.

Felet liberaler gör när de försvarar EU är att de har fel blickfång. Alla vet att Merkel inte kommer att angripa Storbritannien eller Frankrike militärt. Folk är inte rädda för det längre. Det som oroar människor är ett kulturellt angrepp: Vi får inte vara fransmän/britter/finländare längre! Uppgiften för EU-vännen blir därmed att inte glömma att människor alltid är rädda för något och förklara för folk vad de egentligen borde vara rädda för: Putin, miljökatastrofer och en avtagande global konkurrenskraft. Minskad ekonomisk utveckling i det egna landet. Minskade chanser för ungarna att plugga utomlands, som en följd av stängda gränser. Och så vidare.

För de flesta väljare är EU ett virrvarr av institutioner, fördrag och direktiv. EU-vänner måste förmänskliga samarbetet för att vinna debatten. Vem vet vad som kommer att hända annars.

Karin Pihl är filosofistudent och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.

karin.pihl@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr