Recension

”Per Svensson går för långt”

Text: Svante Nycander

Omslag

Tidigare i år utkom den första delen i en serie specialutgåvor av Liberal Debatt. Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. har rönt stor uppmärksamhet och diskuterats i 20-talet dagstidningar. Svante Nycander kommenterar här Per Svenssons essä.

Det är en njutning att läsa Per Svenssons analys av antiliberalismen i Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. (Liberal Debatt, 2014). Hans bok är rik på synpunkter och perspektiv, man anar att ämnet legat och grott en längre tid. I centrum står det paradoxala i att människor som aldrig skulle ifrågasätta tryckfriheten, rättsstaten eller den fria företagsamheten ändå kan anse att liberalismen är fördärvbringande. Per Svensson intresserar sig inte främst för den politiska extremismen till vänster och till höger.  Han skriver om antiliberaler som »favoriserar organiska sammanhang, föraktar det småskurna och knappologiska, tror hellre än tvivlar och så gott som alltid drömmer om något som är större än den enskilda människan, något som fyller livet och världen med mening«.

Därför, anser Per Svensson, är skiljelinjen mellan liberalism och antiliberalism i vår tid en parallell till den mellan upplysningen och romantiken. Många antiliberaler är civilisationskritiker, de misstror moderniteten. Sådana attityder är inte ovanliga bland de gröna. De finns också bland dem som verkar för vad Per Svensson kallar identitetspolitisk apartheid: bara de som själva utsatts för rasism räknas som medkämpar mot rasdiskriminering. Här finns en länk »mellan högerpopulismen och ett brett spektrum av radikala folktribuner«.

Jag har inga invändningar mot Per Svenssons analys av antiliberalismen. Den är utmärkt. Men också hans sätt att beskriva liberalismen lockar till en kommentar. Han ser den som »inte en lära, utan en bred, komplex och amorf filosofisk och politisk tradition, en slingrande flod med många tillflöden«. Liberalismen är »svårfångad och motsägelsefull«, »en väv av politiska idéer och förhållningssätt«. Detta är inte det bästa sättet att beskriva liberalismen. De flesta antiliberaler instämmer nog hjärtligt i att liberalismen är amorf (saknar struktur).

Hur bör vi kort beskriva liberalismen utan att hemfalla åt plattheter och självklarheter?

Herbert Tingsten satte likhetstecken mellan liberalismen och franska revolutionens idéer, som han beskrev med hjälp av fem honnörsord: förnuft, framsteg, lycka, jämlikhet och frihet. Han fann att dessa ord rymde idel motsägelser. Men hans granskning av de liberala idéerna gick inte längre tillbaka än till 1700-talets sista årtionden, då de enligt honom förelåg »i mognad form«. Han skrev inte om idéernas födelse och mognadsprocess. Han befäste bilden av liberalismen som något man bäst beskriver med honnörsord. Han fann liberalismen snusförnuftig.

Den amerikanska historikern Joyce Appleby har skrivit att upplysningstidens liberaler drevs av vrede (outrage) – vrede mot kungligt tyranni, kyrkligt tankemonopol, religionskrig, feodalt förtryck, godtycke och svår misshushållning. John Lockes lära legitimerade tre revolutioner: den i England 1688, den i Amerika 1776 och den i Frankrike 1789. Det centrala i den liberalism som förelåg i mogen form i slutet av 1700-talet är några få grundprinciper:

  • I samhällsfrågor gäller förnuftsargument, inte religiös tro (sekularism).
  • Alla människor oavsett nation, ras eller kultur har vissa grundläggande rättigheter (universalism).
  • Den politiska makten måste kontrolleras genom fria val, självständiga domstolar och en fri och öppen debatt (konstitutionalism).
  • Den ekonomiska verksamheten bör i största utsträckning fungera autonomt i förlitan på dess förmåga till självreglering (marknadsekonomi).

Dessa principer, som tydligt kom till uttryck i beslut av franska nationalförsamlingen 1789, utgjorde en samlad vision av ett fritt och anständigt samhälle. De är än i dag liberalismens ryggrad. De står för den liberala kontinuiteten sedan 1600-talet.

Liberalt tänkande efter upplysningen har framför allt handlat om de samhälleliga betingelserna för att denna vision av ett fritt samhälle ska kunna förverkligas. Varför gick det bra i Amerika men inte i Frankrike, där först jakobinsk och sedan napoleonsk diktatur krossade friheten? Är organiserade särintressen ett hot mot den liberala samhällsmodellen? Är social och ekonomisk jämlikhet ett villkor för samhällets stabilitet? Det är om sådana frågor liberaler har tvistat, inte om den ursprungliga visionen. Mycket samhällsvetenskap har inspirerats av dessa liberala grundfrågor.

Industrialismen gav upphov till en arbetarklass av nytt slag. Genom skolreformer var även arbetarna läskunniga, de organiserade sig och ställde krav på fackliga och politiska rättigheter, reglerade arbetstider och social trygghet. Många liberaler gav sitt fulla stöd, eftersom de ansåg att en framgångsrik integration av arbetarklassen i ett borgerligt samhälle med enskilt ägande och fri företagsamhet var ett villkor för ett på lång sikt fritt samhällsliv. Andra hade motsatt uppfattning, av fruktan för kollektivism inom arbetarklassen och en övertung välfärdsstat.

Jag menar alltså att Per Svensson går för långt när han skriver att liberalismen är amorf, svårfångad, motsägelsefull och så vidare. Vi bör hålla fast vid att liberalism alltid handlar om trohet mot helhetsvisionen av ett fritt samhälle och om ärligt sökande efter en politik som gör ett sådant samhälle möjligt och varaktigt. Det sistnämnda förutsätter ett stort mått av pragmatism.

Att vara liberal, menar Per Svensson, är »detsamma som att vara vänster, och omvänt«. Vänster och höger är relativa begrepp; de säger var man står i förhållande till andra, och deras innebörd hänger på tid och plats. Liberalismen i sig är varken höger eller vänster.

Svante Nycander är hedersdoktor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och författare av Liberalismens
idéhistoria. Frihet och modernitet
.

svante.nycander@telia.com

Fler artiklar av Svante Nycander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr