Tema

Det är långt mellan Flen och Strasbourg

Text: Karin Källström

Att bygga halmgubbar kring EU:s påstådda klåfingrighet har blivit en egen politisk genre. Snus och lakritspipor! Ostkakor! Böjda gurkor och små gubbar! Liberal Debatt bad juridikstudenten Karin Källström granska några av de vanligaste. Hon tog med tändstickor.

Det går bra för EU. Trots skuldkrisen är EU världens största ekonomi, med en av världens mest välutbildade befolkning. Européer lever sammantaget längst och under tiden vi väl lever är vi friskare än i andra delar av världen. Med hälften av samlat BNP bestående av export är Sverige är i allra högsta grad en del av denna ekonomi. Av exporten går hela 70 procent till andra EU-länder.

I debatten låter det dock fortfarande som om vi klarar oss bättre själva. Intresset för frågorna som regleras på EU-nivå närmast obefintligt, i bästa fall förstrött. Europaparlamentet har svag förankring i den svenska opinionen. I brist på framtidsvisioner för EU har skeptiker tagit över på den politiska arenan – på flera håll i Europa. Konsekvensen av att EU-kritiken och EU-skepsisen vinner mark är att Europaparlamentet med all sannolikhet blir en än större bromskloss under nästa mandatperiod. Räkna med fler nationella särlösningar, mer protektionism och i sin tur ett svagare Europa.

Aldrig tidigare har det varit så enkelt att plocka billiga poäng, aldrig har påhittade eller tillspetsade, absurda exempel om EU:s påstådda regleringsiver fått så starka applåder. När vanligtvis kloka människor och liberala debattörer, såsom de tolv näringslivstoppar som ställde sig bakom en EU-kritisk artikel i Dagens Industri (11/11 2013), använder samma retorik som i den brittiska EU-debatten, är det dags att sätta ned foten. Det är dags att göra upp med några vanliga myter som florerar om EU – och i stället fokusera debatten på mera konstruktiva frågor.

Som allra mest rasande är debatten när EU ska förbjuda något – företrädesvis något som är gott att äta. EU får regelmässigt skulden för de onödigt strikta implementeringar som svenska myndigheter väljer att göra. I debatten om den svenska ostkakan, som härjade under hösten 2013, var den initiala problembeskrivningen att »EU förbjuder svensk ostkaka«. I själva verket låg problemet hos Livsmedelsverket, som planerar ett förbud av försäljning av opastöriserad mjölk, även om sådan sker i liten skala på bondgårdar. Aktuell EU-reglering medger försäljning av opastöriserad mjölk om medlemslandet så önskar.

De berömda böjda gurkorna och små jordgubbarna är andra klassiska exempel som ofta framförs för att visa att EU som samarbete har »gått för långt«. Vad färre vet är att reglerna i fråga handlade om en klassificering som branschen själv önskade, eftersom syftet var att det skulle bli lättare att ge kunderna rätt kvalitet och kunna packa lådorna effektivt för att möjliggöra gränsöverskridande handel. Skyll på Finnerödja i stället!

Ett annat exempel på ramaskri var när man i Storbritannien fick nys om att EU reglerade ljudnivån på gräsklippare. Varför ska EU lägga sig i hur gräset ska klippas? Kritiken tystnade snabbt när man sedan insåg att det var Storbritanniens egen regering som hade drivit fram gemensamma europeiska regler om maximal ljudnivå i ministerrådet. De brittiska gräsklipparproducenterna hade nämligen insett att andra medlemsländer satte en för sträng bullerbegräsning, vilket omintetgjorde de brittiska försöken att exportera sina klippare. Respektive medlemsstat tenderar som bekant att försöka skydda sina egna producenter när de utformar egna regler, men med en gemensam reglering kunde den inre marknaden börja fungera. Är det då verkligen klåfingrigt att »EU lägger sig i« bullernivåerna på gräsklippare? För populisten är svaret självklart ja. Den som har en ambition att tänka lite längre inser att den inre marknaden aldrig fungera utan gemensamma, detaljerade regler – i alla fall inte om vi även fortsättningsvis vill ha höga ambitioner när det gäller människors hälsa, säkerhet och miljö

Mycket av EU:s påstådda klåfingrighet handlar därtill om politikers kortsiktiga strävan efter att slå igenom i mediebruset. Lysande exempel är just diskussionen om tobaksdirektivet, som sades hota både det svenska snuset och godis som liknar tobaksprodukter, såsom chokladcigaretter och lakritspipor.

Tobaksdirektivet, som antogs av Europaparlamentet i oktober 2013, ska läsas som fan läser bibeln för att kunna hävda att snus och lakritspipor på riktigt skulle ha varit hotade. Men den europaparlamentariker som hävdar att snuset är »hotat« och sen återkommer med påståendet om att ha »räddat« detsamma får fler rubriker än den som beter sig mera – ja, snusförnuftigt. Den som åker ner till Strasbourg med två kartonger lakritspipor blir mer omtwittrad än den som inga kartonger har. Varenda europaparlamentariker vill framstå som hjälten på korståg i den mörka och klåfingriga Europeiska Unionens högborg.

Så hur var det då? Jo, gällande snus så har Sverige ett undantag sedan vi gick med i unionen. EU har alltså inte kompetens att reglera svensk försäljning och konsumtion av snus i Sverige. I det fall ett tobaksdirektiv försöker reglera svenskt snus skulle EU-domstolen sätta ned foten. Vad som däremot gick snett i fallet med tobaksdirektivet var att Sveriges handelsminister Ewa Björling (M) valde att rycka ut i ett »fullskaligt krig« för att få unionen att öppna upp för svensk snusexport.

Problemet var bara att för att göra så måste Sverige ge bort kompetens till EU, eftersom det är EU som reglerar den inre marknaden. Det var alltså inte EU som var klåfingriga, det var Sveriges regering som gick Swedish Matchs ärenden och så utan att förstå något så grundläggande som att detta vore att ge upp det svenska undantaget för snus. När de ambitionerna avskrevs var det svenska snuset inte särskilt »hotat« längre. Men säg den kvällstidningsjournalist eller twittertyckare som faktiskt hade läst förslaget till tobaksdirektiv innan ropen började skalla?

Det är rätt sorgligt att det sedan dess har skrivits spaltmeter om det svenska snuset, och att vissa europaparlamentariker bygger sin politiska karriär på att förknippas med snuskriget. Ett krig utkämpat mot stillastående väderkvarnar och som enbart lett till osäkerhet och uteblivna investeringar i en hel sektor.

Problemet med »hot« och »räddningar« av det här slaget är att de undergräver EU:s legitimitet. Vilken EU-medborgare vill gå till vallokalen i europaparlamentsvalet när EU krigar mot böjda gurkor i stället för att bygga fred i Europa? Och vem säger »ja till EU« om femton år om dagens ytliga medierapportering och populistiska partitaktik fortsätter? 

Karin Källström är juridikstudent och skribent. Källström har praktiserat vid Europaparlamentet i Bryssel och medverkar med en längre artikel kring europasamarbetet i den nyutkomna antologin Håll gränsen! (Fores, 2014).

kallstromkarin@gmail.com

Twitter: @karin_kallstrom

Fler artiklar av Karin Källström

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr