Serie

Den stora tullstriden

Text: Anders Johnson

Anders Johnson utkom i april med boken Alla tiders Stockholmsliberaler med anledning av att det är 130 år sedan Stockholms liberala valmansförening bildades. Johnson kommer under jubileumsåret att presentera några inslag för Liberal Debatts läsare.

En av de mest dramatiska händelserna i svensk politik under 1800-talets senare del var den stora tullstriden 1887. Sverige hade sedan 1860-talet fört en frihandelspolitik. Men våren 1887 uppstod dramatik i tullfrågan. I första kammaren vann frihandlarna med 70 röster mot 68 medan protektionisterna segrade i andra kammaren med 111–101. Eftersom kamrarna hade fattat skiljaktiga beslut skulle de nu gå till gemensam omröstning. Där skulle protektionisterna uppenbarligen segra.

Oscar II biföll då en begäran från den frihandelsvänlige statsministern Robert Themptander att utlysa nyval till andra kammaren i april. Detta blev den första moderna valrörelsen i Sverige. Riksorganisationer bildades både för och emot tullarna. De samarbetade med riksdagspartierna och tillhandahöll resetalare.

Sverige tillämpande på den tiden majoritetsval. En väljare kunde rösta på lika många namn som det fanns mandat i kretsen och de kandidater som fick flest röster invaldes. Kandidater kunde falla igenom om de utsattes för omfattande strykningar, även om deras lista samlade det högsta röstetalet.

Eftersom inslaget av spannmålsbönder, av lätt insedda skäl, var rätt begränsat i Stockholms valmanskår ansågs huvudstaden som ett säkert frihandlarfäste. Stockholms liberala valmansförening beslutade att inte ställa upp med en egen lista i vårvalet utan i stället stödja den lista som sattes upp av Föreningen mot livsmedelstullar. Den listan, som upptog 16 liberaler och 5 högerfrihandlare, fick 78 procent av rösterna.

I vårvalet 1887 ökade valdeltagandet kraftigt över hela landet och valet blev en storseger för frihandlarna. Valdeltagandet i Stockholm var 79 procent, en siffra som inte överträffades förrän 1950.

Men segern var endast tillfällig. I september 1887 skulle det nämligen hållas ordinarie val till andra kammaren. Stockholmsbänken utökades i detta val från 21 till 22 platser. Denna gång ställde Valmansföreningen upp med en egen lista.

Föreningens valförberedelser blev mer dramatiska än tidigare. Läkaren och folkbildaren Anton Nyström föreslogs som kandidat av föreningens mest radikala medlemmar. August Palm dök upp med en ljudlig hejarklack, alla iklädda blå skjortor, på Hotel W 6 (sedermera Continental) på Vasagatan där nomineringsmötet hölls. Nyström sattes dock inte upp som kandidat.

Efter omfattande diskussioner beslutade Valmansföreningen att som arbetarrepresentant sätta upp ångköksföreståndaren Olof Larsson (»Ångköks-Olle«). Han hade arbetat som gjutare i Göteborg innan han flyttade till Stockholm för att här förestå det ångkök som »brännvinskungen« L. O. Smith hade inrättat på Kungsholmen 1884.

Valmansföreningens lista tog hem en storseger den 23 september. De liberala kandidaterna fick mellan 6 749 och 4 898 av de 9 533 avgivna rösterna. I riket som helhet återhämtade protektionisterna en del men fortfarande fanns ett övertag för frihandlarna i riksdagen på knappt 30 röster vid gemensamma voteringar.

Nu inträffade dock något märkligt. Den 4 oktober överklagades valet i Stockholm eftersom »Ångköks-Olle« hade en kommunalskatteskuld från sin tid i Göteborg på 11 kronor och 58 öre. Han var därför inte valbar.

Olof Larsson hade med all sannolikhet inte delgivits denna skatteskuld, som ungefär motsvarade kostnaden för ett par ordinära herrbyxor, eftersom skatteadministrationen i detta avseende var mycket ofullgången. Överståthållarämbetet beslöt dock att bifalla överklagandet av valresultatet. Högsta domstolen kom den 16 november till samma slutsats.

Detta beslut innebar att de 6 206 valsedlar som upptog Olof Larssons namn underkändes. Alla 22 frihandlare ersattes därigenom med 22 protektionister. Den protektionist som hade det högsta röstetalet, 2 988, var den berömde uppfinnaren Gustaf de Laval. Tullvännerna firade på restaurang Hasselbacken på Djurgården med en bankett à 11 kronor och 58 öre per kuvert.

Ångköks-Olle emigrerade till Kanada och utrustningen på ångköket donerades 1888 till Sundsvall som en hjälpåtgärd efter den stora stadsbranden där.

När den nyvalda riksdagen samlades i januari 1888 fanns där alltså en protektionistisk majoritet. Robert Themptander avgick och ersattes som statsminister av den moderat protektionistiske Gillis Bildt. Spannmålstullarna återinfördes och när Sveriges internationella handelstraktat hade löpt ut i början på 1890-talet kunde frihandelslinjen även överges för industrivaror.

Anders Johnson är skriftställare och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter.

anders@skriftstallet.se

Fler artiklar av Anders Johnson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





2 kommentarer

  • […] Likheterna med dagens debatt är slående. En i grunden komplicerad fråga har väckt starka känslor bland många människor, diskuteras ­dagligen vid köksborden och visar skillnaden mellan optimistiska och pessimistiska borgerliga – de som tror att förändringar mest för gott med sig, och de som hellre försvarar befintliga ­system. På grund av ödets nyck – en obetald ­skatteskuld från riksdagsmannen Ångköks-Olle som ogiltig­förklarade en hel riksdagslista – ­byttes en ­frihandelsvänlig majoritet ut mot en ­protektionistisk på hösten 1887. Skeendet beskrevs ingående av Anders Johnson i LD 3/2014. […]

  • […] Likheterna med dagens debatt är slående. En i grunden komplicerad fråga har väckt starka känslor bland många människor, diskuteras dagligen vid köksborden och visar skillnaden mellan optimistiska och pessimistiska borgerliga – de som tror att förändringar mest för gott med sig, och de som hellre försvarar befintliga system. På grund av ödets nyck – en obetald skatteskuld från riksdagsmannen Ångköks-Olle som ogiltig­förklarade en hel riksdagslista – byttes en frihandelsvänlig majoritet ut mot en protektionistisk på hösten 1887. Skeendet beskrevs ingående av Anders Johnson i LD 3/2014. […]

Kommentering är avstängd.