Tema

Därför vill jag betala EU-skatt

Text: Per Ödling

Datoriseringen förändrar såväl ekonomi som samhälle i grunden. Det är dess baksida som nu visar sig i krisens Sydeuropa. Per Ödling, professor i informatik vid Lunds universitet, menar att utvecklingen gått så långt att vi nu måste ge upp så gott som all nationell makt och flytta den till EU.

Publicerad juni 2014

Det har undgått få att samhället förändras snabbt. Det förändras snabbare än vanligt för vi befinner oss i den turbulenta fasen av en industriell revolution. Det är den femte i ordningen enligt ekonomiprofessor Carlota Perez som studerar dessa tekno-ekonomiska paradigmskiften.

Själv är jag inte professor i ekonomi utan i kommunikations- och informationsteknologi. Jag har ägnat 25 år att bygga internet och bredband. Jag var med och byggde världens första GSM-telefon i Luleå 1989, slet med 3G-standarden, var med och uppfann och standardiserade VDSL och initierade nästa generations bredband som än så länge heter »G.fast« (den kommer till era hem om ett par år – då får ni en gigabit/sekund). Allt detta har gått ganska bra, men de förändringar jag bidragit till har kommit att bekymra mig djupt.

Vi skulle kunna vara på väg mot en ytterst trivsam framtid, utopisk rentav. Men det är inte i den riktningen vi går nu. Som norrlänning tenderar jag att se mörka skuggor som lurar i framtiden, men jag är ärligen övertygad om att vi redan trillat över kanten. Frågan är om vi kan få tag i en gren och kravla oss tillbaka för att rusa mot det utopiska framtidsalternativet.

Datorisering, digitalisering och automation bygger en ekonomi där alltmer värde skapas med allt färre arbetstimmar. Det är till och med så att det mesta värdet i ekonomin inom några år skapas utan mänsklig insats.

I den nya ekonomiska logiken görs en mänsklig insats i början, ett grundbidrag, men sedan skapas allt värde utan oss. Jag sitter här och lyssnar på Spotify. Om jag lyssnar på en låt eller tusen spelar ingen roll för antalet arbetstillfällen, ej heller för tillverkningskostnaden. Detsamma gäller mina uppdateringar på Facebook och Instagram, men också för tittningar på Youtube och gammel-TV. Liksom för telefonsamtal och datorspelande. Om jag ökar denna konsumtion är marginalkostnaden noll – det skapas inga jobb, men det har inte heller någon egentlig miljöpåverkan.

Alltmer av vår konsumtion har denna karaktär och i denna utveckling finns såväl utopi – mycket kan bli nästan gratis och miljövänligt – men också den enskilda utmaning som vi har svårast att hantera: bristen på arbetstillfällen.

Fram till förra sommaren trodde jag att dessa egenskaper var förbehållna tjänster, och då typiskt digitala sådana. Jag satt i trädgården med min vän Robert och diskuterade detta. Vi drack äppelvin. (Jag är nämligen rätt duktig på att göra äppelvin.) Han, en cool kille, är ansvarig för produktionen vid sju motorfabriker. Efter en stunds funderande säger han:

»Men styckpriset för mina motorer går också mot noll.«

Min första tanke var att äppelvinet måhända var en aning starkare än jag trott och att det gjort gode Robert förvirrad. Men han fortsatte med att berätta om hur återindustrialiseringen av Europa baserades på konstruktionen av helautomatiska fabriker, där de få som arbetar bara underhåller de producerande maskinerna. Att det redan i dag finns massor av fabriker där man inte ens har lyset tänt då det ändå inte finns någon levande människa i fabrikslokalen.

Robert fortsatte med att berätta om de två gjuterierna han hade vid sin svenska fabrik. Det gamla med 250 anställda, det nya med sju. Han menade sig kunna dubbla produktionen i det nya utan att för den skull behöva anställa nummer åtta. De anställda pysslade bara om gjuteriet.

Om styckkostnaden för dieselmotorer går mot noll – och kan göras utan att arbetsinsatsen skalar med antalet motorer – så gäller samma logik för traditionella varor som för digitala tjänster.

Min vän fortsatte med att berätta att medelåldern ökade snabbt bland hans personal. Produktionskompetensen fanns numer mest hos femtioplussare då företaget automatiserade sin produktion i ungefär samma takt som folk gick i pension. Det blev liksom aldrig några tillfällen att ta in ungdomar.

Jag har ägnat mycket tid åt att studera hur digitaliseringen av samhället formar den nya ekonomin. Jag har försökt slå hål på min vän produktionschefens resonemang. Jag tänkte att, om inte annat, så behöver Robert både el och stål för att gjuta sina motorblock. Men vi går mot en ny slags elmarknad, där även vår marginalkostnad för el på sikt drar mot noll, liksom elens omedelbara miljöpåverkan. Den goda tillgången till billigt kapital gör det lönsamt att bygga helautomatiska fabriker och anlägga stora vattendammar, skogar av vindkraftverk och gigantiska solcellsfarmer. Även kärnkraft har sedan tidigare låga rörliga kostnader.

Med tillgången till globaliseringens stora marknader följer lönsamhet för helautomatiska fabriker som kan producera långa serier av produkter över vilka kapitalkostnaderna kan slås ut. Styckpriser pressas ner mot noll, även om det aldrig blir helt gratis, och miljöbelastningen av verksamheterna går ofta också mot noll.

Detta låter egentligen mycket bra, till och med för en norrlänning. Varor och tjänster blir nästan gratis och skadar inte miljön. Egentligen är det ju också bra att vi kan producera allt detta utan att behöva jobba så mycket. Nästan alla jag känner är stressade och många är, eller kommer snart att bli, utbrända. Jag har också vänner som söker arbete. De är inte mindre stressade än de som jobbar för mycket.

Utvecklingen borde möjliggöra att vi arbetade mindre och kunde ägna mer tid åt nära och kära, vila och varför inte värderings- och passionsdrivet entreprenörskap. Men idag växlar vi inte ut effektivitetsökningarna till detta, utan låter i stället färre och färre vara med och arbeta och skuldbelägger dem vi lämnar utanför.

Baksidan av den gröna och uppkopplade samhällsutveckling vi nu ser är arbetslöshet. Ungdomsarbetslöshet i synnerhet. Liberala debattörer ifrågasätter hur allvarligt det är med dagens kring tioprocentiga ungdomsarbetslöshet i Sverige, när vi räknat bort de som går olika utbildningar. Problemet är ordet »Sverige«. Vi påverkas också av hur andra har det.

Låt oss titta på återindustrialiseringen av Europa. När en fabrik flyttas tillbaka hit från något låglöneland, var läggs den då? I och med att lönekostnaden är betydelselös för den automatiserade fabriken så – förutom att ta viss hänsyn till elpriser, skatteregler och liknande – väljer företaget det land eller region där investeringskalkylen har lägst osäkerhet. Man väljer ett land där man vet hur lång tid det tar att få byggnadstillstånd, där man inte behöver muta någon, där det är mest ordning och reda. Harvardprofessorn James Robinson, författare av »Why nations fail«, kallar detta att ha en stark stat. Typiskt lägger man alltså dessa hemflyttade fabriker i länder som Tyskland och Sverige.

Vår beskärda del av ungdomsarbetslösheten uppstår inte hos oss. Sydeuropa, med sin lägre konkurrenskraft och sviktande stabilitet, får inte del av den nya industrin och de nya näringarna utan får i stället »vår« del av ungdomsarbetslös-heten. Spanien har nu 58 procents ungdomsarbetslöshet. Grekland 65 procent och Italien 42 procent. Hälften av de unga i dessa länder går utan arbete. Deras politiker tror att detta är en tillfällig konjunkturdipp, att jobben kommer tillbaka. Det kan givetvis fortfarande vara så, men jag tror inte längre det. Jag tror inte att ungdomsarbetslösheten försvinner av sig själv, utan att den kommer att bestå.

Om tjugo år föds en generation där varken mamma eller pappa någonsin haft ett arbete i traditionell mening. Hur bygger man ett samhälle på denna grund? Hur ska man få nationalstaten att fungera, utfattig och som en del av ett system som inte har stöd från folket? Vad kommer dessa unga att göra?

Svaren ser vi redan idag. Vårt samhälle bygger på tre grundpelare: arbete genererar välstånd; arbete fördelar välstånd; och arbete ger mening med tillvaron. Vi människor behöver bekräftelse, vi behöver bli behövda – ha en mening. Får vi inte vara med i systemet, och skuldbeläggs för att vara utan arbete, så kommer en reaktion. Man kan till exempel bli kriminell, det är ju också en form av sysselsättning. Men vanligare är att man söker någon att skylla på. Det måste ju vara någons fel att jag inte är välkommen in i samhället. Den europeiska modellen verkar vara att skylla på invandrare. Man tror att någon kom hit och tog mitt jobb och mina pengar, en enfaldig föreställning som alltför många ändå väljer att klamra sig fast vid. Man inser inte att arbetstillfällen, konsumtion och inkomst att fördela skalar med antalet personer i ett system.

Främlingsfientlighet, rasism och fascistiska partier sprids nu som en gräsbrand i maj. Jag fruktar att det inte är länge till den dag då flera av våra demokratiska länder inom EU har statsministrar i ideologisk samklang med Hitler. Hur håller sig sedan fascistiska ledare kvar vid makten? Jo, de fixar en konflikt: en yttre fiende, ett propagandakrig, en invasion. Sedan sitter vi här med vår fina ekonomi och låga arbetslöshet och ser stridsvagnarna börja rulla. Kanske vi skattar oss lyckliga om de till en början inte rullar åt vårt håll.

Vad kan vi i Sverige och Norden göra åt detta? Några frestas av tanken att koppla loss från EU och låta människorna i söder falla fritt. Det vore ett stort misstag. Till att börja är ett utträde i sig i linje med det fascistiska och nationalistiska budskapet. Förslag som kommer från sådana politiska strömningar bör inte bara undvikas – man bör göra motsatsen. Men för att gå lite djupare så finns två huvudmotiv.

Låt oss först tala om administrativa ytor. Mänskligheten står inför allt större utmaningar med klimatfrågan som framstående exempel. Vi har hemskt svårt att lösa den då våra verktyg verkar över mindre administrativa ytor än problemet självt, hela klotet. Nationalstaten är vår främsta administrativa yta. Men vilka frågor har just dessa ytor, till stor del uppdragna i Westfalska freden för snart 400 år sedan, som naturliga administrativa ytor? Det som har med svenska språket att göra har ju ungefär nationalstaten Sverige som naturlig administrativ yta, men jag kan inte komma på någon annan fråga. Miljöfrågor är globala. Såväl forskning och pensionssystem som vägar och järnvägar gör sig bättre på europisk än nationalstatlig nivå. Därmed också skatter och penningpolitik.

Förutom själva språket är det svårt att finna starka logiska anledningar att behålla »Sverige«. Klart att jag först får ångest inför tanken att mitt kära Sverige försvagas till förmån för Europa. Men jag hittar inga andra skäl till tvekan än just min egen ångest.

Det andra skälet för att inte träda ur unionen är att den är ett fantastiskt fredsprojekt. Krig, invasioner och erövringar finns även i vår tid – och inte alls långt borta. Utan EU och det nära samarbetets normerande kraft får fascistiska ledare än lättare att bli valda med löften om att återställa någon slags fiktiv nationell ära och glans. Sådana ledare måste anfalla någon för att visa styrka, hela deras ställning bygger på konflikt. Kommer ni ihåg den politiska världsordningen i George Orwells »1984«? Tre block krigar och turas om att byta sida så att ingen någonsin vinner eller förlorar. Konflikten är evig, makten säkrad.

Den lokalt koncentrerade ungdomsarbetslösheten skapar ett utanförskap som leder till demokratiskt valda fascistiska regimer. Dessas instinktiva handlingsmönster är att behålla makten genom konflikt.  Om vi ska rädda oss själva från att behöva uppleva nära konflikt och krig så måste vi paradoxalt nog hjälpa till med andras ungdomsarbetslöshet. Det enda vettiga sättet att göra det är att stärka EU. Vi behöver dela med oss av – exportera – konkurrenskraft och systemlösningar. Det handlar inte om att överföra pengar. Det handlar om att höja produktiviteten i hela Europa så att den blir jämnare och minst lika hög som den högsta vi har idag. Vi får då både mer välstånd i Europa och en utjämnad arbetslöshet. Detta tillsammans kan slå undan benen för den fascistiska vågen.

Ekonomierna i södra Europa, där problemen koncentreras, mäktar uppenbarligen inte med att utveckla tillräckliga systemlösningar för att klara en anpassning till den nya, digitalt stödda, ekonomin. Min uppfattning är att EU-kommissionen däremot är ganska medveten om vad den här nya industriella revolutionen handlar om och hur den nya logiken ser ut. De vet att utvecklingen baseras på digital teknik och internet och försöker bidra till att få ut bredband till alla och öka it-användningen hos företag. De vet till exempel att hos små företag i södra Europa ligger it-användningen långt efter den i USA.

Om de lagar och regler som påverkar konkurrenskraft stiftades av EU skulle vår starka konkurrenskraft och våra fina systemlösningar i norr de facto exporteras. Det skulle inte ändra mycket här men det skulle göra en stor skillnad på andra ställen. Detta skulle skapa mer välstånd och fler arbetstillfällen men inte för evigt undanröja grundorsaken, ungdomsarbetslösheten. Men dels skulle vi vinna tid att finna nya samhällsmodeller där vi antingen kommer på hur de nya jobben ska skapas eller hittar en modell att bli av med stigmatiseringen av att inte få arbeta. Dels skulle vi ha etablerat en effektiv mekanism, det vill säga det stärkta EU, för att sedan föra ut dessa lösningar när vi väl utvecklat dem.

Vi har också ett jobb att göra hemma. Länderna i norr ligger än så länge bra till och har medlen, och kanske kunskapen, att börja bygga ett nytt system som är anpassat till samhällsutvecklingen. Dock visar vi ännu varken motivation eller brådska. Vi har det fortfarande bra och tror naivt att detta läge kommer att bestå.

I svensk politik, liksom i många andra nationalstater, lyser insikter med sin frånvaro. Vi talar helst om »arbetslinjen« och liknande grepp, som om vi vore kvar på sjuttiotalet. Svensk politik präglas av feghet och visionslöshet där större utmaningar och frågor undviks av rädsla att det ska störa det politiska landskapet och röster förloras.

Vi skulle kunna styra mot ett fantastiskt samhälle, men vår skräck för att ta politisk risk låter båten glida allt längre ner i fel strömfåra. Vi färdas mot det fascistiska stupet.

Vad som måste göras är inte helt höljt i dunkel. Stärk EU! På hemmaplan måste fler dela på de arbeten som finns. Såväl heltidsbegreppet som dagens utformning av inkomstskatt och arbetsgivaravgifter lär behöva stryka på foten.

Trots att jag är professor så sitter jag mest på Ericsson, ett stort företag som konkurrerar med innovationskraft. Innovationskraft är ungefär proportionell mot antalet inblandade människor och den tid dessa får att tänka. Grovt förenklat så ger en ökning av antalet anställda, där alla i stället arbetar deltid en ökad innovationskraft, en möjlig riktning om den paras med nya modeller för inkomstskatt och arbetsgivaravgift. Varken svenskt eller europeiskt innovationsdrivet näringsliv förlorar på att fler kommer i arbete samtidigt som de som redan arbetar går ner i tid och därmed får mer tid att tänka. Kanske behöver vi också ersätta alla stödsystem med en medborgarlön för att få bort stigmatiseringen av de människor som då och då behöver ekonomisk hjälp.

Vi har råd att prova nya modeller. Vi har råd att ändra om något inte fungerar. Vi har råd att gå före.

Ungdomsarbetslösheten är Europas stora tragedi. Alla har rätt till en chans att få vara med, att göra sitt bidrag, att få ett värdigt liv. Några fullödiga enkla lösningar finns inte då vi nu lever i en blandning av ny- och gammal ekonomi. Det är inte lätt att byta däck på en bil medan den kör. Men för vår egen skull måste vi föra över mer makt till Bryssel och låta ansvaret för välfärdstaten ligga där.

För min och mina barns skull vill jag betala EU-skatt.

Per Ödling är professor i telekommunikation vid Lunds universitet.
Per.Odling@eit.lth.se

 

Fler artiklar av Per Ödling

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr