Tema

Dags att lyssna till socialisten från Normandie

Text: Joakim Rönnbäck

Anektering av Krim fördröjer processen, men i takt med att USA flyttar sin militära tyngdpunkt till Asien ökar Europas eget ansvar för freden. Kanske bär François Hollande på lösningen?

När Libyen brinner eller Östeuropa luktar krut ringer västvärlden till Bryssel. Med ett väl samövat och handlingskraftigt försvarssamarbete i ryggen blir saker genast lättare. Därför spelar besluten i ett byråkratkomplex i den belgiska huvudstaden en avgörande roll i alla säkerhetsfrågor inom hundratals mil. I de snart uttjänta lokalerna på Boulevard Leopold III ligger försvarsalliansen Natos högkvarter.

Värre är det med Europeiska unionen som också har sitt säte i samma stad. Lissabonfördraget skapade förvisso en långtgående integrering av medlemsländernas utrikespolitik. Med en gemensam röst, ansenliga biståndsmiljarder, den mjuka makten från Europas anseende och nycklarna till världens största marknad är EU en stor spelare på världsscenen. Men år efter år drömmer EU-projektets ingenjörer om en ny maffig funktion: en EU-armé.

Tanken är begriplig. EU har förbundit sig att säkra fred, välstånd och att värna gemensamma värderingar. En förmåga för ett sådant uppdrag skulle kunna vara militär. Steg har tagits i en sådan riktning, men ofta med en tillhörande berättelse om hur förhandlingens parter exempelvis var en portfölj kort. I praktiken blir försvarspolitik på EU-nivå därför snabbt till luftslott.

På senare år har det, i motsatts till tidigare, uttryckts ett amerikanskt intresse för nya europeiska försvarslösningar. När USA inte längre har råd att bära sina allierades försvarskostnader faller gammal oro för maktbalansen mellan Atlantens demokratier.

Den gamla tankefiguren om att Nato syftar till att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere, förefaller i dag som till två tredjedelar absurd.

Trots det lyfter aldrig EU:s försvarsdebatt. Snarare är den hopplöst otrendig. Inte ens Folkpartiet strider för visionen om överstatliga stående förband. I stället är det Nato som ska försvara det Europa Jan Björklund säger ja till. Kontinenten är redan värd för världens mest väloljade militära samarbete. I Nato ryms både militär insatsförmåga och en häpnadsväckande integrering av nationella kärnuppgifter. Att bygga ett parallellsystem så när som på några extra småländer vore vansinnigt dyrt.

I den mån det sker en debatt om EU och säkerhetspolitik i år finns det betydligt mer anspråkslösa förslag att intressera sig för. Satellitsystem exempelvis, eller ett utbyte av radarbilder på Europas kuster. Även befintliga samarbeten om krishantering av allt från solstormar till klimatets härjningar i utvecklingsländer förtjänar en pragmatisk guldstjärna. Den Europapolitiker som får fart på skapandet av en riktig europeisk marknad för försvarsmateriel skulle även göra säkerheten i området en stor tjänst. Teknikutvecklingen har sprungit ifrån de försvarsindustriella komplex som i land efter land slukar stödköpspengar samtidigt som varje tanke på export föregås av ett diplomatiskt pappersberg.

Men lugn, den som tycker att en sådan politik känns lite väl nära ett »nja till Europa« kan hämta inspiration på kontinenten. Närmare bestämt av en socialist från Normandie. François Hollandes Frankrike har länge kämpat för ett militärt EU. Därför är hans regering påtagligt missnöjd över de få hel-europeiska utlandsinsatserna på senare år och motståndet mot även modesta förslag om en gemensam försvarsplanering. Så länge Storbritannien är låst i den inrikes debatten och Tyskland spelar försiktigt är vägen stängd, men fransmännen har hittat en möjlig väg runt.

Frankrike har engagerat sig på flera håll på den afrikanska kontinenten samtidigt som den egna ekonomin står och stampar. Detta i ljuset av att hela Europa har ett intresse i att exempelvis Centralafrikanska republiken inte kollapsar.

Hollande lyfte därför in tanken på en europeisk militärfond på högsta politiska nivå i vintras. Förbundskansler Merkel sparkade snart bakut. Men förslaget kan lösa många knutar. Genom att söka pengar till åtgärder som gynnar EU:s önskan om stabilitet och demokratiska värderingar kan bördor delas utan överstatliga förband. Frågan är fortsatt känslig, men förslaget för EU-debatten närmare ett svar på hur ett Europa med låg tillväxt och gränser för den politiska integrationen ska kunna trygga fred efter att USA flyttat vidare till mer brännande problem.

Krimkrisen kan bromsa utvecklingen, men på sikt måste Europa göra mer själv. Gärna inom ramen för Nato, och gärna med huvudfokus på preventivt arbete med mjuk makt och frihandelsavtal.

Men till syvende og sist måste någon svara på var man ska ringa när omvärlden brinner. Kan det vara till François Hollande, försedd med ett europeiskt kreditkort?

Joakim Rönnbäck är kommunikationsassistent på forskningsinstitutet Ratio och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.

joakim.ronnback@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Joakim Rönnbäck

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr