Perspektiv

Att sätta sig i skuld kan vara rätt

»Ordning och reda« är det politiska mantrat när det kommer till statens finanser. Frågan är hur mycket av devisen som återspeglas i praktisk politik, när nödvändiga investeringar uteblir. Det frågar sig Carl-Johan Westholm, ordförande i Uppfinnarkollegiet.

Det är skillnad på konsumtion och investeringar – men inte för de allra största budgetarna. Kan denna märkliga omständighet både i Europas och USA:s statsfinanser vara en orsak till att den ekonomiska krisen blivit så djup och långdragen? Det är frågor som sällan ställs.

Först Sverige. På Gunnar Strängs finansministertid 1955-76 var statsbudgeten uppdelad i drift och kapital, det vill säga en åtskillnad mellan utgifter för konsumtion och för investeringar. Men Sträng betonade totalsaldot, som helst skulle visa överskott. Bertil Ohlin opponerade. Strängs totalbalansering gjorde att statens tillgångar automatiskt ökade, då investeringarna antogs vara lönsamma. Ohlin ansåg att investeringar borde lånefinansieras. Avkastningen skulle betala räntor och amorteringar.

Under regeringarna Fälldin 1976-82, med de ekonomiansvariga ministrarna Gösta Bohman och Ingemar Mundebo, försvann denna uppdelning – och ett stort totalt underskott uppkom.

Efter att statsfinanserna sanerats i slutet av 1990-talet, infördes år 2000 ett överskottsmål för statsbudgeten på en procent som genomsnitt över ett antal år. Ingen skillnad gjordes mellan utgifter för konsumtion och för investeringar. Sverige var inget särfall. Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993 som en grund för EU:s valutaunion, har fem konvergenskriterier. Bland annat får budgetunderskottet inte överskrida tre procent av BNP, och statsskulden inte överstiga 60 procent av BNP.

Den liberale finansministern J A Gripenstedt (1856-66) fick 1860 riksdagen att besluta att staten skulle låna för att kunna bygga stambanor för tåg. Lånen togs i utlandet. Under flera år var utgifterna för dessa mer än hälften av alla statsutgifter. Det hade inte gått med dagens svenska överskottsmål och EU:s regler.

I USA, liksom i Sverige och andra delar av Europa, anses sedan länge underhållet av vägar och järnvägar eftersatt. Med jämna mellanrum återkommer förslag om att USA borde starta en federal investeringsbank som skulle kunna ta upp lån för infrastrukturförbättringar, lån som inte påverkar statsbudgetsaldot. Att dela upp statens utgifter i konsumtion och investeringar kan vara svårt eller bli fel i enskilda fall. I det avseendet skiljer sig inte statliga investeringar från privata; utgifter måste betalas, förr eller senare. Utbildning är primärt en investering, men bör kostnadsföras direkt. Dess statsfinansiella effekter kommer först i efterhand och är svåra att mäta.

Den statsfinansiella totalbalanseringen har troligen fler konsekvenser för samhällsekonomin än de statliga investeringar som uteblir. Den gamla trätan mellan keynesianer och monetarister har blivit oklarare med tiden i takt med de alltmer insedda svårigheterna att mäta såväl statsfinansiella som monetära stimulanser. Retoriskt tal om »reformutrymme« och »åtstramningar« ändras i sitt innehåll om staten skulle räkna med till exempel tolvåriga statsbudgetar i stället för tolvmånaders.

Underinvesteringarna i underhåll och utbyggnad av infrastruktur har lett till högre arbetslöshet bland dem som skulle ha sysselsatts genom investeringarna. Deras köpkraft är därmed svagare, vilket medfört mindre konsumtion. De uteblivna investeringsskulderna har sänkt räntenivån, allt annat lika, vilket gjort det billigare för särskilt de mest riskbenägna i den finansiella sektorn att chansa ännu mer. Och när vissa av dem misslyckats, har skattebetalarna ibland tvingats att ta deras förluster.

Finansminister Sträng utnyttjade totalbalanseringsmetoden för att öka statens tillgångar. Finansminister Borg gör motsatsen när staten minskar ägandet i till exempel Nordea; det bokförs som en intäkt, samtidigt som statskulden, liksom statens förmögenhet, minskar.

Totalbalanseringsmetoden är politiskt varken entydigt vänster eller höger. Om staten exempelvis vill minska ett stort budgetunderskott kan försäljning av statsegendom tillfälligt ersätta skattehöjningar eller bidragsminskningar. Socialdemokratins utspel i maj att staten lånar ett par miljarder från några statliga företag för att subventionera bostadsbyggandet är ett tecken på hur partiet vrider sig under balanseringskravet för att få fram pengar som redan finns. På Gripenstedts tid var Sverige ett av Europas fattigaste länder, med hungersnöd år 1868. Utan de stora statsfinansiella underskotten hade konungariket varit mindre skuldsatt, men utan järnvägar.

Den som är satt i skuld är inte fri, blev finansminister Perssons bevingade ord 130 år senare. Gripenstedt skulle ha kunnat tillägga, att den som är utan pengar och som inte sätter sig i skuld för att med arbete kunna förverkliga en lönsam sak, förblir fattig. Den som har skulder och inte kan betala räntorna blir däremot allt fattigare.

Överskottsmålet är ifrågasatt av ekonomer men försvaras av regering och opposition. Motivet bakom målet är likt en politikernas misstroendeförklaring mot sin egen kompetens att sköta statsfinanserna – utan överskottsmålet skulle till exempel regeringarna i euro-området frestas till ännu större underskott än dagens och gårdagens. Men regler om överskott eller balans kan behållas för konsumtion inklusive transfereringar för ett eller några budgetår i följd. Investeringar kan bokföras över längre perioder, separat.

»Ordning och reda« är dagens mantra. Frågan är hur mycket reda det egentligen finns i statens egen redovisning. Varför hålla fast vid budgetregler som försvårar framtidssatsningar? Alliansen och socialdemokratin tävlar i att svära trohet mot överskottsmålet, ett exempel på hur samförstånd och renlärighet kan gå hand i hand – även när det gäller något i bästa fall missuppfattat. Framtida avhandlingsförfattare i ekonomi och statskunskap kommer att få ett rejält överskottsberg att gräva i när de ska belysa hur denna monumentala mytbildning uppkom, vidmakthölls och så småningom krackelerade.

Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet och tidigare VD i Företagarna.

carl-johan@westholm.biz

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr