Krönika

”Vi föraktade bildningen”

Text: Lucas Hermans

Jag läser på Sveriges Radios hemsida att några högstadiekillar i Kiruna har ropat ”Heil Hitler” under en föreställning om Förintelsen. Jag blir inte chockad, knappt ens förvånad. Jag minns ju själv, hur vi var i samma ålder.

Vår dialekt, våra kläder och våra geléstela mittbenor var skit. Omoderna och bonniga. Men ingen vågade ta första steget mot förändring, för då skulle man få fan av de andra. Det var bara att acceptera: vi skulle nog aldrig komma i kapp. Fast våra mopeder var i alla fall bättre. De petade, som vi sade. Gick fort, alltså.

Vi jämförde oss med svenskar. Med folket vi såg på teve. Med stockholmskidsen som vi passerade när vi tagit färjan över för att handla skivor på Mega och äta på McDonald’s. Vi var alltid mindre modemedvetna och självsäkra, men mer surmulna.

Vi pratade fulare också. Vi svor på finskt vis – könsorden ekade i korridorerna. Vi skrek ”jävla bög” till varandra när vi blev arga, och om någon av tjejerna irriterade extra mycket kunde hon få ett ”hora” slängt till svar. Den enda killen i klassen med svart hår kallades ”Neger-Tomas”. Hans hud var lika vit som alla andras.

Vi var obetydliga, maktlösa och tonårsfjuniga pojkar i vår etniskt homogena småstad. En stad som var stark på entreprenörsanda, men svagare på bildningskultur.

Vår skola var av finsk modell. Vi visste att vi behövde memorera en massa fakta för att få godkänt, men att visa intresse och engagemang var strikt förbjudet. Sådant var reserverat för en viss typ av tjejer. Om något smart trots allt måste framföras, garderade vi oss genom att fylla på med några fördummande utfyllnadsord. ”Öööh, Oktoberrevolutionen, kanske”.  Sådan där allmänbildning, som våra lärare tjatade om, den föraktade vi.

Så kom dagen då en man som hade suttit i koncentrationsläger skulle föreläsa för oss. Vi samlades i auditoriet under surr, slammer och svordomar. In på scenen steg så småningom den judiske mannen. Hans blick var allvarsam. Lärarna hyschade, vi dämpade oss, och mannen inledde sin berättelse.

Gud vilken konstig brytning! Vi sökte ögonkontakt med varandra och flinade, bekräftade observationen. Jättekonstig brytning. Micke skulle säkert kunna härma den på rasten! Någon knycklade ett papper, en penna skrapades mot en bänkskiva. Nya hyschanden från lärarna. De skulle verkligen tvinga oss att lyssna nu.

Tortyr och död. Gaskammare, avklippt hår, utdragna tänder. Svält och lidande. Det var så svårt att föreställa sig – det var så enkelt att inte ens försöka. Vi höll koll på varandra. Sneglade och gjorde miner. Den judiske mannen visade upp en tatuering på sin arm, som tyskarna gjort. ”Coolt” viskade någon och vi fnissade. En av de duktiga tjejerna väste ”håll käften”. Stämningen byggdes upp, det kittlade i magen. Skulle någon av galningarna få ett utbrott? Skulle någon av de där killarna som inte verkade ha något att förlora flippa ur, också nu? Ja, kanske skulle det hända …

Ingen i vår skola ropade slutligen ”Heil Hitler” under Förintelseföreläsningen. Men det kunde ha skett. Precis som i Kiruna.

Ändå hade vi inte en enda elev som gick runt i korridorerna med rakad skalle, bomberjacka och kängor – sådant skulle aldrig ha tillåtits av övriga mittbenor. Vi var inte nynazister – och inte på en enda punkt övertygade om vår egen överlägsenhet. Däremot var vi helt blanka inför perspektiv som låg utanför våra egna. Allting bortom här och nu – och våra akuta intriger, spel och hierarkier – var betydelselöst för oss. Och vi hatade när någon vuxen försökte säga åt oss att det här borde ni veta, känna, förstå.

Vi var, helt enkelt, ett gäng mer eller mindre odrägliga, obildade och obstinata småortstonåringar. Men även om vi inte låtsades om det då, var situationen på väg att förändras.

När vi hade gått ut högstadiet delades vi upp. Vissa sökte in på gymnasiet, andra på yrkesskolan. Synen på att lära sig blev därmed också en annan, när vi själva hade fått välja inriktning. Perspektiven vidgades och en långsam mognadsprocess inleddes.

Efter tre år var det dags för nästa stora beslut. Skulle man våga ta klivet över till det sofistikerade och självsäkra Sverige, och satsa på en högre utbildning vid något av universiteten? Vissa av oss lyckades samla tillräckligt mod för att göra just det, medan andra liksom aldrig kom sig för. Fast också bland dem som tog chansen fanns många som av olika skäl retirerade och återvände hem, utan några examenspapper i handen. Några orkade dock kämpa vidare, hela vägen in i mål.

När allt kom omkring hade vi nog hela tiden burit på en känsla av vem som skulle och inte skulle ta sig fram. Men med facit i hand var överraskningarna ändå rätt många – i både positiv och negativ bemärkelse.

Och vad kan man då lära sig av allt detta? Jo, att resan mot bildning kan vara oerhört lång för inskränkta pojkar i oakademiska småorter. Att tonårsidioti går att bota om man bara inte ger upp. Att det aldrig på förhand går att säga exakt vilka som kommer att kunna frigöra sig från bildningsföraktet och vilka som lämnas kvar.

Lucas Hermans

är vikarierande ledarskribent på Upsala Nya Tidning och medlem av Liberal Debatts redkationsråd.

Fler artiklar av Lucas Hermans

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr