Det var 1965 och jag var 19-årig redaktör för Liberal ungdom. Jag var uppe på huvudbyrån, partisekreteraren Olle Dahlén fick syn på mig och bad mig kondensera några A4 som partiets arbetsutskott just behandlat till ett uttalande som Bertil Ohlin skulle göra.
Det säger något om politikens villkor då. Ohlin hade ingen pressekreterare, ingen politisk assistent eller sakkunnig.
Jag skrev ett förslag. Det gick in till Ohlin och kom tillbaka fyllt med små ändringar av olika slag. Proceduren upprepades tre gånger. Joakim Rönnbäck har rätt i Liberal Debatts senaste nummer: Bertil Ohlin skulle haft det knepigt med 140 tecken.
Det var jag som höll i mikrofonen på det berömda torgmötet i valet 1966 där Bertil Ohlin ställde upp omgiven av halmhattsprydda ungliberaler. Torgmöten var nya – hade introducerats av Staffan Thorsell i valrörelsen 1964. De var väl regisserade. Jan Friedman spelade i bandet på flaket. Inga publikfrågor, utan väl inövade frågeserier. Författningsfrågan var aktuell och folkpartiet ville ha bort första kammaren. Frågeserien löd:
– Hur många kammare finns det i Norge riksdag?
– En!
– Hur många kammare finns det i Danmarks riksdag?
– En!
– Hur många kammare finns det i Sveriges riksdag?
– Två!
– Är vi dubbelt så bra, då?
– Nej, det innebär (etc.)
Med Ohlin tog det slut med en gång. Jag frågade hur många kammare det fanns i Norges riksdag. Ohlin svarade:
– En – men i vissa lagfrågor delar den upp sig i två.
Samma sak med att skapa ett enda landsting för Stockholm stad och län – vilket folkpartiet krävde:
– Kan man åka tunnelbana till Farsta?
– Ja!
– Kan man åka tunnelbana till Sundbyberg?
– Nej!
– Varför det?
– Jo, för att vi har en otidsenlig struktur på landstinget (etc.).
Men Bertil Ohlin svarade om Farsta:
– Det beror på hur man definierar tunnelbana. Den går ju långa sträckor över jord.
Detta är lite mer än en anekdot. Den säger mycket om Ohlin. En strävan efter faktiska och korrekta beskrivningar. En dragning till fakta i stället för fraser. Någon slagordsmaskin var han inte.
Det är svårt att föreställa sig hur annorlunda politikers tillvaro var under större delen av Ohlins tid. Det fanns inga staber, inga bilar som skjutsade, inga livvakter, inga pressekreterare. Politikerna avbildades med hatt i grovt raster på en hav spalt. De flesta kände nog inte igen ledande politiker på gatan.
Ohlin kunde tentera studenter vid sidan om sitt partiledarskap. Centerledare Gunnar Hedlund kombinera att vara partiledare och VD för ett skogsföretag. Per Ahlmark skrev 1964 boken ”Vår fattiga politik” där han pläderade för statligt partistöd, hjälpredor till riksdagsledamöterna, egna rum för riksdagsledamöterna och en mer professionell politikerroll. Han fick alltför rätt.
I Bertil Ohlins sista val, 1966, sade ingen reporter ”du” inför TV-kameror eller mikrofoner. ”Professor Ohlin” var det. 1966 togs dock ett steg – TV gjorde för första gången ett personporträtt av partiledarna. Ohlin tog emot på sommarstället i Roslagen och rodde med en eka över viken. Det uppmärksammade som särskild ”folkpartistiskt” att han satte på sig flytväst.
Ohlin utlyste en tävling och lovade att betala 1 000 kr ur egen fick till den som kunde komma på ett bättre ord än ”borgerlig” för att på ett positivt sätt beskriva de ”icke-socialistiska partierna”. För Bertil Ohlin var det aldrig aktuellt att utforma ett gemensamt program för oppositionen. Högern höll han länge distans till.
För en nutida läsare – efter Reagan, Thatcher och hela högervridningen av debattklimatet – kan särskilt den tidige Ohlin framstå som närmast socialistisk.
Men sedan han avgått som partiledare fortsatte Ohlin i partistyrelsen och i den offentliga debatten. På många sätt blev han en konservativ kraft. Efter 1957 var han fixerad vid regeringsskiftets nödvändighet och förde därför in Folkpartiet i ett ”borgerligt block”. Kritiken av privat maktkoncentration försvann helt. Han kom om abortfrågan, invandringen och Vietnam på kollissionskurs med partiets unga generation. Hans uppmaning till den unga generationen var att den skulle koncentrera sig på att bevaka TV och anmäla vänstervridning.
Jag var – som representant för ungdomsförbundet – med på partistyrelsens sammanträden från 1966. Utmärkande för Bertil Ohlin var att han aldrig gick på person, utan bara på argument.
I oförmågan att bry sig om just vem som sa vad liknade han sin dotter Anne Wibble, som aldrig kunde hålla reda på tjänsteställning hos finansdepartementets anställda. Jag brukade – något överdrivet – skoja med henne om att hon bad finansrådet kopiera papper och frågade vaktmästaren om ekonomisk politik.
Oavsett om det var partiets vice ordföranden, eller en ung ungdomförbundare tog Ohlin diskussion i sak – och hur länge som helst.
Olle Wästberg är tidigare chefredaktör för Expressen och var regeringens samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012. Wästberg tog år 1993 initiativet till Bertil Ohlin-institutets grundande.