Tema

I orons tid kan boken vara räddningen

Text: Karl Axelsson

Förkovran ger verktyg för att relatera egna tillvaron till andra människors. I avsaknaden av bildningsideal finns en viktig förklaring till att unga verkar må allt sämre och känna sig allt vilsnare inför livets utmaningar.

Sverige är ett konstigt land. I forskningsprojektet World Values Surveys (WVS) jämförelser skiljer Skandinavien, och främst Sverige, ut sig övriga. Svenskarna är det mest individualistiska, rationalistiska och minst traditionalistiska folket i världen. Att förverkliga sig själv och få uttrycka sin individualitet är högsta ideal.

Det finns dock en risk med detta. Människor som tar avstånd från traditioner och andra människor riskerar att bli ensamma. Stockholm är den stad i världen med flest ensamhushåll, och en ökande andel ungdomar söker vård för psykisk ohälsa. Ensamhet är i sig inte ett politiskt problem. Den går inte att reglera bort eller minska genom ekonomiska incitament. Däremot för ensamheten problematiska följder.

Inte hos någon annan grupp är betoningen av individualitet och drömmen om självförverkligande starkare än bland ungdomar.  Trenden i WVS är dessutom att Sverige blir allt mer extremt; studierna visar att unga idag är mer extrema i sin individualism än tidigare generationer. Utmaningen är att skapa ett utbildningssystem som klarar av att bilda och utbilda dessa individualistiska antitraditionalister. Det finns enligt Lundaprofessor emeritus Marianne Cederblad inga tydliga belägg för att den psykiska ohälsan bland ungdomar ökar, däremot har det skett en ökning av sökt vård för psykisk ohälsa.  En möjlig förklaring till att ungdomar mår dåligt och att fler söker vård kan vara ensamhet, även i formen av brist på förklarande och förmildrande bildning. I brottet med traditioner, och för den delen religionen, riskerar vi att förlora vår bildningstradition. Det kan tyckas trivialt, men idéer och bildning har en kraft att transformera världen.

Alla har vi väl tänkt att ”detta händer bara mig” eller trott oss möta utmaningar som ingen annan tidigare har varit med om. Här erbjuder skönlitteraturen möjligheten att relatera till andra och till sig själv. Ensamheten kan göras mindre med breda referensramar och kunskap bortom ”vi kan googla det”. Genom litteratur, konst, religiösa myter, datorspel, film, teater och andra berättelser om det mänskliga tillståndet har vi tillgång till fler nyanser och insikter om våra bekymmer och utmaningar. Tillsammans är man mindre ensam, det är sant både rent faktiskt men också när det gäller tänkande och idéer.

När psykisk ohälsa diskuteras brukar det ofta hävdas att problemet är samhällets högre tempo och det konstanta bombardemang av intryck och budskap som vi utsätts för. Det kan mycket väl ligga något i det. Men det finns verktyg för att hantera alla dessa budskap och snabba beslut –  bildning. En bred kunskapsbas möjliggör att snabbt relatera och utvärdera det vi utsätts för. I ett informationssamhälle där allt går att googla blir inte kunskap och bildning irrelevant, utan viktigare än någonsin.

I Sverige råder panik. PISA-resultaten har kommit och de är sämre än vad självbilden dikterar att de borde vara. Den internationella jämförelsen mellan skolelevers kunskaper visar en tydligt sjunkande trend för Sveriges, och ropen efter utbildningsministerns huvud på ett silverfat låter sig inte vänta. Jan Björklund påtalar korrekt att det i skolan minst är ett nioårigt lagg innan reformer kan utvärderas, och att den PISA-ranking vi nu ser är resultaten av baseras på socialdemokratins skolpolitik. Likväl är det beklämmande. Sveket mot de unga ligger inte uteslutande i att de har svårt med matematiken, utan även i att de har svårt att förstå sin samtid. Utan grundläggande bildning och gemensamma referensramar är det svårt att hänga med, svårt att förstå. Ungdomar är inte dummare idag – det mesta tyder snarare på att varje ny generation i genomsnitt har ett högre IQ än de tidigare. De fallande skolresultaten är i stället ett resultat av bristande bildningsideal.

Fokus när ungdomsfrågor diskuteras brukar ofta ligga vid psykisk ohälsa och arbetslöshet. Men det borde snarare handla om hur illa rustade ungdomar som lämnar skolan är för livet. Bristen på förväntningar och bristen på bildningsideal leder till att de som inte får med sig dessa saker hemifrån lämnas i sticket. De barn som inte från början är uppbackade av höga förväntningar tillåts glida genom utbildningssystemet utan vare sig tillbörligt stöd eller tilltro till förmågan att nå högre. Detta leder inte bara till svårigheter att hitta arbete efter utbildningen, utan även till svårigheter att på ett mer övergripande plan stå på egna ben.

Karl Axelsson är forskningsassistent på Ratio och medlem av Liberal Debatts redaktionsråd. 

Fler artiklar av Karl Axelsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr