Tema

Åter till socialdemokratins rötter

Text: Karin Pihl

Den tidiga arbetarrörelsen försvarade alla människors rätt till bildning. I dag handlar socialdemokratisk rättvisa om 90-dagarsgarantier för arbete. Det liberala uppdraget är tydligt Att försvara bildningen i rättvisans namn.

1912 startades ABF, Arbetarnas bildningsförbund. Studieförbundet, som är Sveriges äldsta, växte fort i takt med att arbetarrörelsen anammade det klassiska borgerliga bildningsidealet. Man startade studiecirklar och folkhögskolor. Tanken var att språk, konst, litteratur och musik inte skulle vara reserverat de privilegierade borgarna.

Folkbildningen var inte okontroversiell inom arbetarrörelsen. Bildningsidealet är i grund och botten något borgerligt. Frikyrko- och nykterhetsrörelserna såg studiecirklar och stärkande av den moraliska nivån hos arbetarklassen som lösning på arbetarfrågan. Det fanns alltså delade meningar inom rörelsen: de som ansåg att folkbildning var ett medel för att uppnå demokrati och jämlikhet, och de som menade att socialismen i stället skulle fokusera på ekonomiska frågor.

Arbetarna skulle, enligt den kritiska falangen, inte anamma borgerlighetens ideal utan ersätta dem med sina egna. Centralfiguren August Palm hamnade i bråk med den mer liberalt sinnade Anton Nyström. Den senare var övertygad om att folkbildning var lösningen på allt från kriminalitet till alkoholism, samt en nödvändighet för att stävja revolutionära inslag i socialdemokratin. Palm menade att bildningsfrågan per automatik skulle lösa sig när den ekonomiska frågan var avklarad.

Under 1900-talets början kom bildningsidealet att ifrågasättas allt mer i arbetarrörelsen. 1910 bröt den så kallade Strindbergsfejden ut. Den kanske mest hätska kulturdebatten i svensk historia började med att August Strindberg retade upp hela det samtida kulturetablissemanget. Debatten piskade även upp stämningar i arbetarrörelsen, vilken till stor del slöt upp bakom Strindberg. Man vände sig nu mot det borgerliga bildningsidealet. I stället började ett synsätt växa fram, enligt vilket konsten och kulturen var medel för att uppnå politiska mål.

Med det avancerande industrisamhället blev specialistkunskaper i teknik och nationalekonomi betydligt viktigare än en gedigen humanistisk bildning. De fria konsterna fick stryka på foten, bildning ansågs vara föråldrat och en symbol för det omoderna. Under 1960- och 70-talen svällde det svenska universitetsväsendet. Ecklesiastikminister Olof Palmes inställning var att universiteten skulle bedriva yrkesutbildning som anpassade studenterna efter arbetsmarknadens behov. Bildningsidealet var ett minne blott.

Vem talar i dag om bildning? Är bildningen fortfarande en klassfråga eller kanske, som 68-vänstern ansåg, en symbol för borgerliga och omoderna värderingar?

För att svara på det sistnämnda måste vi reda ut frågan om bildningens värde. Lite förenklat kan man hävda att bildning är nyttigt av två skäl. Det första är att bildning stärker och berikar individen. Det andra är att en viss nivå av bildning hos befolkningen är en nödvändighet för det demokratiska samtalet.

Vissa skulle nog invända att vurmandet för bildning i dess traditionella bemärkelse endast är ett uttryck för ett elitistiskt och gammalmodigt förhållningssätt till kunskap och kultur. Är det sämre att föredra Camilla Läckberg framför Stig Dagerman? Är det ens nödvändigt att veta vem Stig Dagerman var? Varför skulle det vara mer önskvärt att människor besitter goda kunskaper om Sveriges politiska historia än information om vem som är landets främsta modebloggare? Radikala libertarianer, som motsätter sig offentligt finansierade bibliotek, statligt stöd till studieförbund och fritt – förlåt, skattefinansierat – inträde till museum, brukar anföra detta argument. Om man värderar bildning och klassisk kunskap, samt anser att det gemensamma i viss mån bör stå för människors möjlighet att tillgodose sig denna, innebär detta att politiker eller experter i någon mån måste värdera vad som är ”bra” kultur och relevant kunskap.

Detta är givetvis ett problem. Men att anta en genomrelativistisk hållning är minst lika problematiskt. Man behöver inte vara stockkonservativ för att anse att det finns kultur och kunskap – det som traditionellt sett betraktats som bildning, det vill säga klassisk humaniora som litteratur, filosofi och historia – som är viktigare än, säg, kunskaper om Blondinbellas hund.

För att hävda detta krävs givetvis att man gör några antaganden om människans natur. Idéhistorien lider inte brist på sådana. För Aristoteles var människans högsta mål att blomstra, att leva ett liv ”i enlighet med förnuftet”. För John Stuart Mill var det en självklarhet att intellektuell stimulans hade ett högre värde än den rent kroppliga njutningen. Und so weiter.

Man behöver dock inte konsultera döda gamla överklassgubbar för att försvara bildningens allmängiltiga värde. Alla har vi väl någon gång ställt oss en och annan existentiell fråga. Konsten har alltid varit människans sätt att förstå tillvaron och människan är ett resultat av sin historia. För att känna sig själv och sin samtid måste man ha vetskap om det förflutna. Bildning handlar dock inte bara om att analysera Camus eller att resonera kring tvåkammarriksdagens avskaffande. Att vara bildad innebär rimligtvis även att man kan delta i det demokratiska samtalet och reflektera över sin samtid. För att göra detta krävs vissa verktyg.

Det är här klassperspektivet kommer in. Unga svenskar läser allt mer sällan romaner och dagstidningar. För trettio år sedan lyssnade alla på Sveriges Radio, tittade på allmänbildande program på Sveriges Television och dagstidningen hade sin självklara plats på matbordet. I dag hotas dessa traditionella medier av modebloggar och smartphone-appar. Givetvis är utvecklingen inte enbart av ondo. För den som vill förkovra sig finns hur mycket kunskap som helst att inhämta på nätet. Problemet är bara att de som aktivt söker sig kunskap tenderar att tillhöra en specifik klass.

Att bildning inte ska vara en borgerlig exklusivitet var motivet till folkrörelsernas studiecirklar och folkhögskolor. I dag är bildning fortfarande en klassfråga. Enligt 2009 och 2012 års Pisaundersökningar ökar skillnaderna mellan socioekonomiska grupper betydligt mer när det kommer till läsförståelse än till matematik. Medelklasskidsen får läslusten hemifrån. Det är delvis ett resultat av en socialdemokratisk skolpolitik som, med förakt för klassisk bildning och ignorans för värdet av kulturellt kapital, radikalt misslyckats med att utjämna klasskillnader.

Inget tyder på att Socialdemokraterna kommer att gå tillbaka till sina tidiga rötter och försvara bildningstraditionen. För Stefan Löfven och hans gäng är det ekonomisk jämlikhet som spelar roll. Liberaler har därmed en uppgift: Att försvara bildningen. För människans och för rättvisans skull.

Karin Pihl

är vikarierande ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån och medlem av Liberal Debatts redaktionsråd. 

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr