Tema

Har vi råd att välja prestige framför pragmatism?

Text: Lucas Hermans

Att Socialdemokraternas politik på många sätt är problematisk för en liberal faller i sakens natur. Men att göra Stefan Löfven beroende av Vänsterpartiet har ett pris, liksom det i dag har att kompromissa med konservativa. Liberal Debatts Lucas Hermans menar att det liberala valet inte är självklart.

Trots att opinionsundersökningar bara är ögonblicksbilder av var väljarna står i förhållande till de politiska partierna slår medierna på stora trumman så snart valfritt institut kommer med nya månadssiffror. Det är helsidor i fyrfärg, pedagogiskt illustrerade med diagram och grafer. Det är politiska analytiker som veckar pannan i en intilliggande spalt och undrar ”vart är vi på väg?”. Det är partiledare som pressas till svar. Huruvida förändringarna verkligen är statistiskt säkerställda glöms inte sällan bort.

Frågetecknen kring mätmetoderna är många, såsom hur brett man egentligen når genom att ringa till människor. En viss andel väljare passar sannolikt även på att uttrycka sitt missnöje då läget inte är skarpt och svarar medvetet annorlunda än vad de skulle rösta.

Vi har tidigare sett hur snabbt vindarna kan vända, senast inför valet 2010. En opinionsundersökning många månader innan rösterna ska avläggas bör därför inte tas som något annat än en liten indikation, vars främsta syfte är att mätta människors nyfikenhet.

Ändå går det inte att blunda för att Alliansens nuvarande läge i opinionen är djupt bekymmersam.

Trots det senaste årtiondets rörelse mot mitten bär Socialdemokraterna fortfarande med sig vissa rent illiberala tankar. Det syns bland annat i förkärleken för en kraftigt reglerad (och icke-fungerande!) bostadsmarknad, men kanske framför allt i synen på arbetsmarknad och arbetskraftsinvandring.

Göran Persson (S) motsatte sig länge att Sverige skulle öppna gränserna för arbetskraftsinvandrare från tidigare kommunistländer, nya i den europeiska familjen. Stefan Löfven har fortsatt på Perssons protektionistiska linje, dock med udden riktad mot personer från tredje land. Med armen om ryggen på LO har Löfven förespråkat att det fackliga vetot, som avskaffades 2008, ska återinföras.

Med Löfven som statsminister finns alltså en uppenbar risk för att Sverige blir ett mer slutet land. Ett land där värdefull kompetens riskerar att slarvas bort (år 2012 tilldelades exempelvis 20 procent av arbetstillstånden IT-anställda, från i huvudsak Indien). Att fortsätta reservera det höga välstånd och löneläge som har byggts upp i väst för västerlänningar, begränsar även möjligheten för migranter från fattiga länder att öka sin levnadsstandard. Hållningen är därför både orättvis och oroande. 

Fast när man talar om ”illiberalt” går det naturligvis inte att utelämna Vänsterpartiet. Att Vänsterpartiet går till val på sex timmars arbetsdag och vinstförbud i välfärden talar sitt tydliga språk. Under rådande omständigheter skulle Löfven – om Socialdemokraterna vinner valet – sannolikt på ett eller annat sätt bli beroende av Vänsterpartiet. När de borgerliga partierna är orubbligt låsta i sin allians, och när kilpartiet Sverigedemokraterna tycks växa sig allt större, är det här vi landar.

Detta är allt annat än Stefan Löfvens drömscenario. Att han öppet har flörtat med Folkpartiet är ingen slump. Löfven tycker sig förmodligen se betydligt större likheter mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet, än mellan Socialdemokraterna och Vänstern. Han har en poäng. För även om ståndpunkterna är väsensskilda gällande arbetskraftsinvandringen, finns delade värderingar inom många andra områden.

Det är kanske inte så förvånande att Jan Björklund kategoriskt avvisar Löfvens inviter. Men det finns ändå ett antal frågor som Folkpartiet behöver ställa sig, för den händelse att det blir Stefan Löfven som ska bilda regering.

Skulle Folkpartiet kunna få genomslag för sin internationalism, och förmå Löfven att backa från idén om återinförda fackliga veton? Är det inte bättre att själva få inflytande över politikens utformning, än att det genuint illiberala Vänsterpartiet får det? Ibland måste man släppa partipolitisk prestige, till förmån för pragmatism. Så sker även när liberaler går i allians med konservativa.

Lucas Hermans är ledarskribent på Upsala Nya Tidning och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.

lucas.hermans@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Lucas Hermans

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr