Perspektiv

Ola Ullsten – en politiker värd respekt

Text: Ingvar Carlsson

Ullsten kopia

I en turbulent tid i svensk politik trädde folkpartiledaren Ola Ullsten fram som statsminister. Tiden i ämbetet blev kort, men förblir intressant. Liberal Debatt bad statsminister Ingvar Carlsson (S) läsa Ullstens memoarer Så blev det (Ekerlids Förlag, 2013).

Under 1960-talet var Per Ahlmark och jag ordförande i våra partiers respektive ungdomsförbund. Vi upplevde en spännande tid i svensk och internationell politik. Det ledde till en livlig, ibland hetsig, debatt mellan FPU och SSU. I massmedia fick vi stort utrymme. Det var så Per och jag ville ha det. I efterhand är jag ganska imponerad över kvaliteten i inläggen från de båda ungdomsförbunden. På viktiga områden som internationellt bistånd, apartheidpolitiken i Sydafrika och jämställdhet sökte vi gemensamt påverka utvecklingen. Vi hämtade tillsammans inspiration och framtidstro från den unge amerikanske presidenten John F Kennedy.

Mellan Per Ahlmark och mig uppstod aldrig någon nära kontakt, varken under ungdomstiden eller längre fram. Däremot är det slående hur många i FPU-kretsen runt Per som jag senare kom att samarbeta med både i politiska och andra sammanhang. Flera av dem har blivit personliga vänner. Ola Ullsten är en av dem.

I dessa den extrema blockpolitikens dagar glömmer vi lätt att den svenska politiska demokratin och välfärdsstaten byggdes i samverkan. Striden var förvisso hård många gånger både i riksdagen och ute i landet, men dialogen och viljan att hitta breda lösningar försvann aldrig ur sikte. Detta var naturligt och nödvändigt då Sverige under större delen av 1900-talets demokratiska epok styrdes av minoritetsregeringar som måste söka stöd i riksdagen för sin politik.

Under 27 år, från 1957 till 1984, var Ola Ullsten en viktig aktör i denna politiska vardag. Bredden i hans insatser är imponerande: Politisk tjänsteman, ordförande i FPU, riksdagsman, partiledare, biståndsminister, statsminister, utrikesminister och mycket annat. I alla dessa sammanhang hade jag en nära kontakt med Ola Ullsten. Vid några tillfällen spelade vi en avgörande roll tillsammans. Så kom jag att lära känna och alltmer uppskatta honom. När han nu på ålderns höst beslutat skriva sina memoarer är det välkommet. Den förre folkpartiledaren och statsministern har ett stort mått av kunskap att bidra med.

Det politiskt mest spännande avsnittet i boken handlar om de borgerliga regeringsåren 1976-82 då såväl tre- som två- och enpartiregeringar prövades. Den underliggande stridsfrågan var splittringen i kärnkraftsfrågan. Ullstens lågmälda skildring av detta drama är effektfull. Som nyvald partiledare blev Ullsten en huvudperson då trepartiregeringen föll på energifrågan 1978. Han gick segrande ur den maktstrid mellan de borgerliga partierna som följde och till moderatledaren Gösta Bohmans förtret lyckades Ola Ullsten bilda en ren folkpartiregering. Det blev möjligt när Socialdemokraterna och Centern bestämde sig för att i omröstningen om statsminister lägga ner sina röster. Parlamentariskt var det en svag regering med endast 39 ja-röster och 136 nedlagda bakom sig. Enlig min mening argumenterar dock Ullsten övertygande för att detta var den rimligaste lösningen i ett läge som krävde okonventionellt tänkande. Ola Ullsten lämnar med sin version ett viktigt underlag för den statsvetenskapliga och historiska forskningen.

Även i de mindre dramatiska avsnitten erbjuder memoarerna en intressant och lärorik läsning. Ola Ullsten skildrar hur han 1957 som ung socionom blev anställd som biträdande riksdagsgruppssekreterare hos Folkpartiet. Ansvarig och allt i allo för denna del av partiets verksamhet var den legendariske kanslichefen Cyril Olsson som jag väl kommer ihåg från mina tidiga år i politiken. Men även han behövde någon som kunde ta över en del av arbetsbördan. Kort tid efter det att Ola Ullsten tog plats i riksdagshuset anställdes jag som politisk sekreterare för att tillsammans med Olof Palme bistå Tage Erlander i statsrådsberedningen på andra sidan gatan i Kanslihuset. Den politiska verkligheten var en annan än dagens, där det vimlar av politiska stödpersoner runt partiledarna. Ändå är det märkligt att några få tjänstemän klarade att sköta sekretariatet för en riksdagsgrupp med mängder av propositioner och motioner, liksom att landets statsminister endast hade två unga politiska sekreterare till sin hjälp.

Skildringen av uppväxten och ungdomsåren i Västerbotten innehåller inga sensationella avslöjanden. Men jag tröttnar inte på att läsa om hur människor upplevde den tid när svensk demokrati växte sig stark och ett modernt samhälle började ta form. Det känns på en gång väldigt avlägset men ändå nära. Den unge Ola tog vara på den nya tidens möjligheter och greps av ett starkt samhällsengagemang som förde vidare till demokratins viktigaste positioner.

Bara drygt 50 år gammal lämnade Ola Ullsten partipolitiken. Alldeles för tidigt, var det många av oss som tyckte. Desto mer gläder vi oss åt att nu kunna följa hans livsresa med hjälp av dessa välskrivna memoarer.

Ingvar Carlsson var Sveriges statsminister 1986-1991 och 1994-1996.

Fler artiklar av Ingvar Carlsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr