Tema

Borgerligheten är viktigare än Alliansen

Text: Markus Uvell

Om höstens val leder till maktskifte står allianspartierna inför svåra framtidsval. Markus Uvell, VD för Timbro, tror förändringarna kan bli stora, men att samarbetet i någon form kommer att bestå.

Alliansen kommer att gå till historien som en av den svenska efterkrigstidens viktigaste politiska innovationer. Den bröt ett allt för långt socialdemokratiskt maktinnehav och visade att det går att genomföra betydande välfärdsstatsreformer och bli återvald. En viktig historisk läxa.

Nu knakar samarbetet i fogarna, som ett resultat av bland annat svaga opinionssiffror. Att Alliansen håller ihop över valet är självklart, liksom många olyckliga äktenskap hålls samman tills barnen flyttat hemifrån. Men vad händer sen?

Alldeles oavsett hur valet går kommer naturligtvis allianssamarbetet att omprövas. Det är nödvändigt. Borgerligheten är viktigare än Alliansen. Den senare är en metod för att skapa ett gemensamt regeringsalternativ – varken mer eller mindre än så.

Etableringen av Alliansen gick hand i hand med Moderaternas förvandling till något nytt och bredare. Detta har varit oerhört betydelsefullt. Sverige behöver ett brett och potentiellt maktbärande borgerligt parti. När Moderaterna intagit denna roll har de bidragit till att uträtta storverk i svensk politik. Men en hel del har också gått förlorat.

Det pragmatiska, evidensbaserade (den nya tidens politiska besvärjelse!) perspektivet har fört med sig en ingenjörsmässig syn på samhället. Samhällsekonomisk effektivitet har emellanåt blivit viktigare än frihet från politisk styrning. Det är inte en borgerlig tanke, och inte vad borgerliga väljare efterfrågar. Här behöver Moderaterna sansa sig och hitta en väg tillbaka till sin kärna, utan att förlora det förtroende partiet vunnit i bredare grupper.

Folkpartiets situation är på flera sätt mer komplicerad, mycket på grund av just Moderaternas breddning. Det är lätt att hålla med Gunnar Helén, som lär vara upphovsman till citatet ”Att vara liberal är att vara kluven”. I alla fall om vi talar om socialliberalism.

I takt med att utrymmet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna successivt krympt har också Folkpartiets klassiska position mer eller mindre försvunnit. Det gör det svårare att upprätthålla den kluvenhet som historiskt varit ett av partiets kännemärken. Om Folkpartiet även i denna nya miljö envisas med att försöka företräda alla tänkbara liberala idéer riskerar partiet att bli betydelselöst.

Kristdemokraterna står inför ett liknande dilemma. Partiets dödsföraktande balansgång på fyraprocentsspärren har delvis sin förklaring i en rädsla att stöta sig med någon. Istället för att välja väg är detta lilla parti idag hemvist för såväl konservativa högeridéer som ett slags socialliberal snällism.

I praktisk politik betyder det uppfattningar så utslätade att de lockar bara några få procent av väljarna. (Många av dem är dessutom ”sistagångsväljare” som inte erbjuder något långsiktigt stöd.) Kristdemokraternas långsamma borttynande står i skarp kontrast till potentialen i partiets värdekonservativa idéer.

Ett värdekonservativt parti kan knappast bli stort i Sverige, men sannolikt samla i alla fall runt var tionde väljare. Det finns en betydande konservativ potential, inte minst bland traditionella LO-väljare och i flera invandrargrupper. En sådan inriktning skulle ge partiet många fiender, men också chansen att bygga en stabil, ideologisk bas. Här finns ett val att göra.

Än djupare är identitetskrisen för Centerpartiet. Omvandlingen från konservativt landsbygdsparti till liberalt storstadsparti är på många sätt besynnerlig. Personligen är jag förtjust i den nya politiken, som i många frågor ligger mycket nära mina egna uppfattningar. Men de väljare som delar dessa uppfattningar är ganska få, och har betydligt större förtroende för Moderaterna än för Centerpartiet. Att lägga om kursen är inte lätt, och riktningen är inte given. Från min plats på läktaren förefaller det klokaste dock vara att inom ramen för en bibehållen marknadsliberal grundsyn fokusera mer på lands- och glesbygd och mindre på storstaden.

Alla fyra borgerliga partier är i behov omprövning och nytänkande. Kanske kommer de alla överleva på sikt, kanske inte. Kanske blir 2014 Alliansens sista gemensamma val, kanske består den i decennier.

När dammet väl har lagt sig behöver partierna ta tag i sina respektive utmaningar, oavsett valresultat. Alliansen har varit ett enormt framgångsrikt projekt, som jag hoppas och tror har en framtid. Men det viktigaste är de borgerliga idéerna, inte exakt hur partierna väljer att organisera sitt samarbete. Om inte idéerna bär, spelar ju organisationen ingen roll.

Markus Uvell är VD för Timbro/Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Fler artiklar av Markus Uvell

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr