Kommentar

Alla elever är värda en Doris

Text: Jens Runnberg

När mamma Barbro på 1970-talet tackade ja till min lågstadiefrökens inbjudan och kom till mitt klassrum i den eternitklädda Västra skolan, belägen några stenkast från Jakobina lave i Grängesberg, vet jag precis vad hon ville se.

Hon ville se att jag satt ned, höll tyst och gjorde som jag blev tillsagd. Så hon slapp skämmas.

Jag kom ihåg det där en månad före valet 2006. Efter framgångsrikt skolpolitiskt krypskytte, främst från Jan Björklund, mot statsråden Baylan och Wärnersson hade skolfrågan glidit Socialdemokraterna ur händerna.

Björklund hade vunnit kampen om verklighetsbilden och ägde därmed det författaren Lars Gustafsson så träffande beskrivit som problemformuleringsprivilegiet.

Mot flumskolan, vars vision för väljarna framstod som både betygs- och lärarlös, stod en politiker som talade om kunskap, ordning och reda. Andelen väljare som klassade Folkpartiet som det bästa skolpartiet var mångdubbelt fler än partiets allmänna opinionssiffror.

Och så är det fortfarande, trots att Björklund inte kan sägas ha infriat löftet om kunskapsskolan.

Det var måhända för att krama ännu mer ur övertaget på detta politikområde som Folkpartiet gick till offensiv sensommaren 2006. På den tiden var jag kulturredaktör på Dalarnas Tidningar och konstaterade litet yrvaket att en kulturfråga, via skolpolitikens sprängkraft, under flera veckor hörde till valrörelsens mest debatterade.

Skulle Sverige införa en litteraturkanon för skolan? Hade gemensam läsning av klassikerna något värde i sig?

Jag funderade naturligtvis på hur debatten skulle skildras på DT:s kultursidor. Det blev uppslag tre dagar i följd. Jag kände att projektet lossnade journalistiskt när jag ringde Doris och hon tackade ja till att möta mig.

Doris Lidén var min lärare i svenska och litteraturkunskap på gymnasiet, Högbergsskolan i Ludvika, 1984-1987. Jodå, hon kom ihåg mig. Jodå, hon läste allt jag skrev. Nej, hon var inte imponerad av vare sig bildningsnivå eller språkbehandling i DT.

Men varför Doris Lidén? Jo, för att Doris Lidén är en hjältinna. Det är ovanligt att barn till gruvarbetare och dagisfröknar blir kulturredaktörer. Sådana som Doris Lidén gjorde det möjligt.

Hon uppmuntrade en pojke med läshuvud från Grängesberg till Strindberg- och Kafkastudier. Skolan Doris Lidén var verksam i fångade upp oss, gav oss självförtroende, skickade oss vidare till universitetet.

I dag betyder klassbakgrunden mer än förr. För en liberal som tror på meritokrati är det en dålig utveckling.

Vad var Doris Lidéns bild av behovet av lugn och ordning i klassrummet för lärandet, hur såg hon på utvecklingen över decennierna och hur såg hon på frågan om en litteraturkanon?

Det där med en kanon klarade vi av ganska snabbt. Hon var skeptisk.

– På sätt och vis finns det en kanon redan. Men jag hoppade över det tråkiga och det jag kunde dåligt. Vem fan hade kunnat säga något begåvat om Geijer?

Men om studiero i klassrummet talade vi desto mer.

– Jag började i realskolan i Smedjebacken 1961 och kom till Grängesberg senare. På de här bruksorterna var det ordning och reda. För mig som lärare var det skönt att inte behöva lägga något som helst engagemang i disciplinproblem. Jag kunde koncentrera mig på undervisningen.

Lidén såg också en stor skillnad storleken på klasserna; hon upplevde en ökning på 50 procent, från 20 till 30 stycken.

Lidén beskriver det som att kraven ”universitetsanpassades”, på gott och ont. Gymnasieeleverna skulle behärska universitetsvärldens notapparat, bedriva självstudier i allt större utsträckning och klara av avancerad källkritik.

Undervisningstiden drogs ned. Det var de svaga eleverna som inte klarade av de fria undervisningsformerna. De som hade föräldrar som till skillnad från min mamma Barbro inte satte sig ned med sina barn vid köksbordet varenda dag, för läxorna.

Mamma begrep ingenting av derivata, konstitutionell maktdelning och senromantiken, men hon begrep att man skulle göra läxorna.

Lidén var skeptisk till ämnets ökade fokus på färdigheter och praktisk användbarhet, där det tidigare fanns ett klassiskt bildningsideal.

Mot slutet av sin lärargärning fick Doris Lidén hålla lektioner som handlade om att fylla i en bygglovsansökan

– Det ska vara så jävla nyttigt och användbart allting, fast egentligen borde det mer få vara ett kreativt ämne. Det är ju det det kan vara.

Elevernas förkunskaper när de kommer till gymnasiet hade blivit sämre, ansåg Lidén. Att vara 17 år förr är var inte samma sak som att vara 17 år nu.

– Numera är en del som småbarn. De har otroligt svårt för att bara sitta ned en stund och lyssna. Jag brukade dela ut papper så att de fick sitta och rita när jag läste högt för dem.

För att studiemiljön i själva klassrummet är viktig.

Lärarna som yrkeskår var på den tiden relativt välavlönad och hade inplanerad, ledig tid, som kunde användas exempelvis för att förbereda lektionerna och att rätta uppsatser.

Hon konstaterade att det alltid varit debatt om kunskaper och hur de ska läras ut. Att förenklat konstatera att allt var bättre förr ville hon absolut inte göra.

– Nej, usch. En sådan där vill jag inte låta som.

Skolans uppgift och därmed lärarens hade enligt Lidén kommit att expandera över i frågor som har med elevernas sociala situation att göra.

– Det tycks inte finnas några gränser för vad som är skolans ansvar. Den ska reda ut elevernas problem på alla möjliga områden. Att det är problematiskt att vara ung innebär inte att det är ett skolämne.

Kanske seglar frågan om lugn i klassrummet åter upp i debatten. Den 3 februari 2014 läser jag i DN, i efterdebatten till PISA-chocken, att docenten i matematikdidaktik, Per-Olof Bentley, ser saken som central:

– Det måste vara lugn och ro i klasserna. Det spelar ingen roll om man utökar undervisningen om ungarna sitter och sysslar med helt andra saker.

Bentley avvisar kvantitativa studier som inte visar vad som händer i klassrummet.

Jag vet att alla barn inte kan få en Barbro som mamma, men borde inte skolan åtminstone kunna ge dem en Doris som lärare?

Hen behöver inte nödvändigtvis svära som borstbindare, men hen bör kunna skapa lugn i ett klassrum, behärska sina ämnen och se utvecklingsmöjligheterna för elever från alla möjliga bakgrunder.

Som Doris.

Jens Runnberg är politisk redaktör för oberoende liberala Dalarnas Tidningar.

Fler artiklar av Jens Runnberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr