Tema

Ohlins ”alternativ” skapade borgerligheten

Text: Martin Liby Alonso

Bertil Ohlin såg sig inte själv tillhöra, och än mindre leda, något ”borgerligt block”. Insikten att det behövdes ett tydligt alternativ till Socialdemokraterna kom dock att forma dagens borgerliga politiker. Martin Liby Alonso, doktorand i statsvetenskap vid MIT, diskuterar arvet efter Bertil Ohlin.

Knappa tio år efter att Bertil Ohlin lämnade partiledarposten i Folkpartiet satte han sig ner för tre halvtimmeslånga samtal med Ekots Arvid Lagercrantz. I intervjuerna, som sändes i Sveriges Radio i januari 1976, berättar Ohlin utförligt om sina 23 år som partiledare. De är en slags ”Min Sanning”, fast om möjligt än mer avskalade, med allt fokus på politiken och intet på privatlivet.

I intervjuerna berättar Ohlin utförligt om striderna med antagonisten Tage Erlander. Ohlin lyckades aldrig besegra Erlander och det är tydligt såväl att det svider som att han tycker att S-ledaren fulspelade när han inför väljarna förvandlade socialliberalen Ohlin till ett högerspöke som skulle lämna de svaga i sticket. Frustrationen med Bondeförbundet/Centerpartiets Gunnar Hedlund är också uppenbar. Hedlund kom aldrig till skott; han vågade inte samarbeta med de andra icke-socialistiska partierna och detta hindrade det maktsksifte som annars varit möjligt efter att Socialdemokraternas och Centerns koalitionsregering upplöstes 1957.

Samtalen mellan Ohlin och Lagercrantz ger en inblick i en svunnen tid. Då politiken – i alla fall som den skildrades i media – var lite mindre personlig och lite mindre privat; då politiker var vana vid att resonera och inte bara leverera one-liners. Det betyder inte att det var en bättre tid: i samband med regeringskrisen 1957 var det till exempel fortfarande monarken, inte talmannen, man vände sig till när en ny statsminister skulle utses.

Det är också en tid som trots stora samhällsförändringar fortsätter att sätta prägel på svensk politik. Det gäller, framför allt, den långa socialdemokratiska hegemonin och de ändlösa borgerliga samarbetsproblemen. Bertil Ohlin var partiledare för Folkpartiet i 23 år och efter en första tid, 1944-45, i krigstidens samlingsregering tillbringade han de 22 följande i opposition. Vid åtminstone ett tillfälle under dessa år fanns en icke-socialistisk majoritet i Riksdagens andra kammare, men möjligheten till regeringsskifte omintetgjordes då de tre partierna inte kunde komma överrens.

Den långa tiden i opposition formade Ohlin. Han kom till insikten att små sakpolitiska segrar inte kunde ersätta ett maktskifte. Det behövdes ett alternativ till Socialdemokraterna, inte en utsträckt hand. Den insikten har sedermera format generationer av borgerliga politiker och det är på många sätt de som tydligast tagit den till sig som senare har lyckats bäst. Det bidrar såklart till att förklara dagens ovilja mot samarbete med Socialdemokraterna i händelse av att Alliansen förlorar nästa års val. Borgerlighetens första budord är att Socialdemokraterna ska hållas borta från makten och den som inte följer det lär drabbas av gudarnas – det vill säga de borgerliga kärnväljarnas – vrede.

När Lagercrantz frågar Ohlin om hans viktigaste insats som partiledare blir svaret den skarpa oppositionspolitiken mot Socialdemokraterna. Inte däför att den gjorde Folkpartiet till Sveriges näst största parti under närmare två årtionden, utan för att den gjorde skillnad. Vart Socialdemokraterna ville ta Sverige åren efter andra världskrigets slut var enligt Ohlin inte självklart. Hotet om en dirigerad ekonomi kvarstod. Ohlins konsekventa ifrågasättande av Socialdemokraternas återkommande attacker mot den fria företagsamheten bidrog till att sätta stopp för statens expansion.

Lagercrantz intervju med Ohlin fokuserar på parti- och sakpolitik. Socialliberalismen, den idégrund som lades av Ohlin och som Folkpartiet sedan dess stått på, lämnas till stor del oberörd. Men när Lagercrantz frågar Ohlin om dennes val att lämna akademien för partipolitiken ges en inblick i både Ohlins intellektuella drivkrafter och i socialliberalismens kärna. Ohlin menar att steget var naturligt därför att både vetenskapen och politiken betonar samma sak: erfarenheten – empirin – och förmågan att se världen för vad den är och med denna som utgångspunkt förklara och förbättra den.

Just betoningen på erfarenheten, och att utifrån den ifrågasätta teorin, utgör kärnan både i Ohlins vetenskapliga och politiska gärning. När Ohlin påbörjade sin bana som nationalekonom så var det med fokus på handelns teori. Och det var inom det området som Bertil Ohlin tillsammans med Eli Heckscher utvecklade den modell som bär deras namn och som fortfarande utgör en grundbult i varje kurs i internationell ekonomi. Modellen bygger på David Ricardos teori om komparativa fördelar och säger att i en öppen ekonomi kommer länder att exportera varor som använder de produktionsfaktorer de är rika i och importera varor som använder faktorer de har lite av. Detta arbete placerade Ohlin i den dominanta neoklasssiska skolan.

När världsekonomin rämnade vid skiftet mellan 1920- och 30-tal stod nationalekonomin mer eller mindre svarslös. Tillsammans med andra unga ekonomer, däribland Gunnar Myrdal, utvecklade Ohlin ett antal teorier kring sysselsättning, efterfråga och konjunktur. Gruppen, som av Ohlin gavs namnet Stockholmsskolan, formulerade parallellt med John Maynard Keynes de idéer kring konjunkturpolitik som kom att forma efterkrigstidens första årtionden. Dessa idéer innebar ett tydligt avsteg från den neoklassiska skolan och underströk Ohlins förmåga att ompröva etablerad teori när den inte längre kunde förklara världen runt omkring.

Denna förmåga att undvika dogmatism karaktäriserade även Ohlins politiska tanke. Den klassiska liberalismens fokus på individen och dess betoning av dennes negativa friheter låg till grund för Ohlins socialliberalism. Under valkampanjen 1948 använde han sig flitigt av argument som hämtades från den av Friedrich Hayek på svenska nyligen utkomna Vägen till Träldom. Hayek’s varning att planhushållning i förlängningen leder till ett totatlitär samhälle använde Ohlin effektivt mot Socialdemokraterna och deras planer på förstatligande och centralstyre. Men det betydde inte att Ohlin motsatte sig alla statliga ingripanden i ekonomin. Ohlin hade sett ”den stora depressionens” misär och förespråkade därför som politiker, liksom som ekonom, att staten skulle stimulera efterfrågan i kristider. Om inte marknaden klarade av att självkorrigera fick staten ge den en knuff på vägen.

På så sätt etablerade Ohlin socialliberalismen. Inte som en kompromiss med socialdemokratin: Individen, inte klasser, stod fortfarande i fokus och en rad okränkbara negativa friheter utgjorde dess grund. Men till skillnad från den klassiska, och ny-, liberalismen så hade Ohlins socialliberalism en pragmatisk ådra som tog hänsyn inte bara till teorin utan också till verkligheten – mänskligt lidande kunde inte avvisas med hänvisning till abstrakta principer.  Just insikten att samhället är komplext och att politiska ideologier måste förhålla sig till detta utgör ett av Ohlins viktigaste arv och utmaningar till dagens liberaler.

I Arvid Lagercrantz intervjuer ligger fokus på Ohlins avtryck i politiken under 23 år som ledare för Folkpartiet. Framåt blickas inte alls. Det är inte så konstigt. Men det är tydligt att Ohlins insatser och framför allt den socialliberalism han formulerade har påverkat, och fortsätter påverka, svensk politik.

Martin Liby Alonso doktorerar i statsvetenskap vid Massachusetts Institute of Technology.
smmalonso@gmail.com

Arvid Lagercrantz intervjuer med Bertil Ohlin finns tillgängliga på SR Minnen via sr.se.

Fler artiklar av Martin Liby Alonso

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr